Ingen borde tvingas flytta till Åland
Rekordmånga svenska barn hemskolas på Åland. Det fungerar säkert utmärkt för de familjer som gör det valet. Men det är orimligt att familjer som vill tillbringa mer tid tillsammans eller som har en alternativ idé om hur undervisningen ska skötas tvingas flytta utomlands.
Hemoglobin är Ålands enda punkband. Det var åtminstone så de presenterade sig när jag råkade på dem på en brygga i Mariehamn, en majdag förra året.
I efterhand har jag lyssnat på deras låtar på Spotify. Paragrafryttarn Lars, Inga val och Raise your fist skåpar ut byråkrater, staten, överklassen och samhället i stort. Det är punk, helt enkelt.
”Texterna är ganska aggressiva och frustrerade [eftersom det] finns mycket att vara frustrerad på i samhället”, säger sångaren Lukas Lantz i en intervju med Ålands Radio.
De tonåringar jag träffar på bryggan ser dock allt annat än aggressiva ut. Jag frågar hur det är att bo på Åland:
– Bra! Det är väldigt tryggt, säger han i Ramoneströjan. Möjligen är det frontfiguren Lantz i egen hög person.
– Jo, säger hans kompis som har herrbyxor, skjorta och väst och berättar entusiastiskt om olika natursköna områden vi borde besöka. Det finns berg också!
– Berg?
– Ja, 129 meter. Och man kan åka slalom där. Fast annars finns det inte så mycket att göra. Därför har vi startat ett punkband.
– … Ålands enda punkband.
Jag kommer att tänka på den där händelsen när jag hör SVT:s nyhet om att 67 svenska barn nu hemskolas på Åland. När jag googlar visar det sig att Hemoglobins sångare och hans bröder är tre av dessa.
Åland är en idyll. Jag tvivlar inte en sekund på att det är ett fantastiskt ställe att växa upp på. Även om det händer så lite att man måste starta sitt eget punkband. Eller kanske just därför.
Med tanke på att kvaliteten i vissa skolor är minst sagt svajig är det tveksamt om det alltid är det enda, bästa alternativet.
Inte heller tvivlar jag på att de föräldrar som är så engagerade i sina barns skolgång att de valt att flytta dit från Sverige för att få fortsätta hemskola barnen kommer göra allt som krävs för att de här barnen ska ha samma – eller bättre – förutsättningar att lära sig saker och att utvecklas socialt, som barn som går i vanliga skolor.
Ändå fortsätter svenska politiker, nu med utbildningsminister Anna Ekström (S) i spetsen, att envist motarbeta hemskolning. Barn behöver utbildade lärare, är ett argument. Med tanke på att kvaliteten i vissa skolor är minst sagt svajig är det tveksamt om det alltid är det enda, bästa alternativet. Det finns heller ingen samlad forskning som visar att hemskolning skulle vara sämre – eller för den delen bättre – än traditionell skolgång. Men det är ju inte heller säkert att det som är sant rent statistiskt alltid gäller i det enskilda fallet.
Barnen ska växa upp i ett demokratiskt samhälle, var ett annat argument som Ekström framförde när hon intervjuades i SVT häromdagen. Demokrati används ju gärna för att understryka att något är extra viktigt. Men vad betyder det i sammanhanget? Alla våra grannländer tillåter hemskolning, liksom majoriteten av världens demokratier. Har de eller deras skolelever demokratiproblem?
Läs också: Det behövs fler vägar till kunskap och bildning
I Finland till exempel har man inte skolplikt, som i Sverige, utan läroplikt. Det finns alltså inget krav på att eleverna måste vara i just skolan, så länge de lär sig. Den lokala skolan har kontakt med föräldrarna och gör kontroller så att eleverna följer läroplanen. Detta är en modell som Sverige borde ta efter.
Här förbjöds istället i praktiken hemskolning av den borgerliga regeringen år 2011. Sedan dess har alltfler familjer flyttat till Åland och nu hemundervisas rekordmånga svenska barn där. Det kan finnas olika skäl till att man väljer den modellen. Att man bor långt ifrån skolan, att familjen prioriterar mer tid tillsammans, att man har en alternativ pedagogisk idé om hur undervisningen ska gå till eller att barnet har haft problem i den vanliga skolan.
Hemskolning passar sannolikt inte alla. Men det måste vara tillåtet att också göra livsval som skiljer sig från hur majoriteten lever.
Motståndarna däremot brukar anföra att barnen måste gå i skolan för att socialiseras och komma i kontakt med andra barn. Det är klart att om alla runt omkring en går i förskola, grundskola, gymnasium större delen av dagen blir det svårare att träffa kamrater. Om hemskolning vore ett vanligare inslag i till exempel glesbygd skulle det problemet minska. Å andra sidan finns möjligheter att träffa jämnåriga på kvällar och helger. Att till exempel starta ett punkband.
De familjer som väljer hemskolning gör det också ofta för att man prioriterar att ha mer tid med varandra. De sociala kontakterna måste också värderas. Är det bättre att tillbringa en stor del av sin tid i en skola där man kanske inte trivs – än att ha mer tid med föräldrar och syskon? Men inom svensk social ingenjörskonst finns ju en tradition av att se föräldrainflytande som något suspekt som bör minimeras.
Hemskolning passar sannolikt inte alla. Det kommer att vara en lösning för ett relativt fåtal. Men det måste vara tillåtet att också göra livsval som skiljer sig från hur majoriteten lever.
Idag har de som väljer den modellen inget annat alternativ än att emigrera. Frågan man borde ställa till de politiker som säger sig vilja måna om dessa barn är hur deras liv blir bättre av att de tvingas flytta till ett annat land. Kanske lämna släktingar och vänner – ett nätverk – bakom sig. På vilket sätt främjas barnens sociala kontakter av detta?
Som sagt, jag är övertygad om att det går att ha en alldeles utmärkt uppväxt på Åland. Men det borde vara ett frivilligt val, inte framtvingat av paragrafryttaren Lars och hans gelikar.