Det finns en bitterljuv stämning från Mitt liv som hund som för alltid har bitit sig fast i Glasriket. Ingen annanstans är känslan av att tiden stannade när Ingo Johansson slog ut Floyd Patterson starkare än här.

I andra delar av Sverige är dagens övergivenhet ofta slutresultatet av någon storslagen industrisatsning under 1960- eller 70-talen. Bilstolsfabriker eller kabeldragningsverk anlades i glesbygden, och sedan upplevde orter som Bengtsfors eller Delsbo en kort industriell brittsommar. I Glasriket var utvecklingen annorlunda. Där blev nedläggningarna en utdragen historia, när bruken långsamt tynade bort med ett ständigt hopp om att deras rykte och kvalitet på något magiskt vis skulle få dem att leva upp igen.

Därför anlades aldrig några stora ersättningsindustrier, vilket förklarar varför samhällena blev frysta i sina former, med helt orörda hus från 1910, 20-, 30-, 40- och 50-talen. Efter det byggdes inga nya hus och befolkningen började långsamt falla. Idag får man gamla disponentvillor här för under en miljon.

Konkurrensen som knäckte bruken var obarmhärtig. Sommaren 1968 berättade en utländsk turist om hur det var att resa med ett svenskt tåg: ”Vid besök i en restaurangvagn serveras öl i en plastmugg. Om man inte väljer att hela tiden fylla på muggen måste man lägga några tunga mynt i botten av den. Annars stjälper de direkt av tågets skakningar”. Orsaken till den märkliga upplevelsen var att de stigande priserna på glas och bristen på diskpersonal gjort det mer lönsamt för SJ att köpa in plastbägare för 7 öre styck.

Veckans Affärer sammanfattade hur ny teknik och allt större valmöjligheter höll på att slå sönder den klassiska branschen: ”Plastmuggarna är den nedersta räfflan på den konkurrensskruv som påverkar den svenska glasindustrin. Plastmuggarna ersätter glasen på de enklaste ställena. På litet bättre ställen är det de maskingjorda glasen som ersätter de munblåsta. Ett trappsteg högre upp kommer importerade handgjorda standardglas. Ytterligare ett steg upp kommer de finländska glasen från Iittala och Notsjö. Genom att skruven dras åt varv för varv hamnar de svenska bruken i ett svårt dilemma.”

Backar vi bandet fanns det ingen självklar förklaring på varför den östra delen av Småland i slutet av 1800-talet förvandlades till ”Glasriket”. Glasbruket i Kosta hade funnits länge, utan att det gett upphov till någon märkbar aktivitet i grannskapet. Men under andra halvan av 1800-talet förvandlades hela den globala ekonomin när en serie unikt starka innovationer slog igenom: nya processer gjorde billigt stål möjligt och samtidigt knöt telegraf, järnvägar och oceangående fartyg ihop världen. Samtidigt som det slog ut järnbruken i Sverige utsatte nya producenter i Latinamerika jordbruket för en lika stenhård konkurrens.

Kompromisslösa omställningar var nödvändiga, vilket tvingade fram reformer. Både handel och industrietableringar hade varit omgärdade av förbud, men krisen utlöste genomgripande liberaliseringar. 

Därför blev det möjligt att bygga helt nya industrier baserade på regionala specialiseringar, och i östra Småland blev det glas som ersatte järnbruken. Experter har pekat på att skogens dåliga kvalitet gjorde den mindre lämpad för sågverksindustri. När de usla kommunikationerna samtidigt gjorde det dyrt att frakta timret, skapades istället förutsättningar för glasproduktion. Bruken koncentrerades till ett ganska litet område mellan Växjö och Nybro. 

Glasbruken krävde inte stora investeringar och gav sysselsättning för de bönder som ville stanna i trakten i stället för att utvandra till Amerika. Riktig fart fick nyetableringarna när tullarna höjdes under 1880- och 90-talen. Före det hade glas från Böhmen och Belgien varit hårda konkurrenter, men det lindrades av tullskyddet. 

Det var ett kraftfullt kluster som etablerades, där innovationskraft och kunskaper flyttade mellan bruken. Glasproduktionen blev ett samarbete mellan glasmästare och konstnärer, vilket fick hantverk och kreativitet att blandas på ett unikt sätt. Mellankrigstiden var en höjdpunkt när de möjligheter som den innovativa graaltekniken utvecklades av Simon Gate, Edward Hald och Vicke Lindstrand i Orrefors.

Men bruken var mycket mer än konstglas, för de producerade också mängder av hushållsprodukter. De begränsade transportmöjligheterna och tullarna skapade ett ordentligt skydd för standardglas, vilket garanterade många tusen arbetsplatser på de småländska bruken. 

Industrins svagheter visade sig dock snabbt när den internationella ekonomin kom tillbaka efter andra världskriget. Förändringen blev lika stark som den man mött hundra år tidigare. 1950-talet var en blomstringstid för bruken när efterfrågan växte, samtidigt som det tog några år innan importen kom igång.

Trots att vinsterna minskade tvingades man höja lönerna för att behålla arbetskraften.

Sedan kom förändringen snabbt. Sänkta tullar, bättre vägar, större långtradare, containertransporter och ett effektivare internationellt telekomsystem ledde till att konkurrensen stegrades på ett brutalt sätt under 1960- och 70-talen.

Internationaliseringen och bilismens genombrott ökade dessutom möjligheterna att röra sig i omvärlden. Yngre människor ville inte stanna på landsbygden, vilket ledde till en paradoxal utveckling för glasbruken: trots att vinsterna minskade tvingades man höja lönerna för att behålla arbetskraften.

Glasbruken var minst av allt ensamma om att överraskas av den kraft som uppstod när stegrade lönekostnader kombinerades med stark internationalisering och ny teknik. Sverige dominerades under 1970-talet av en hel uppsättning branschkriser. I Småland skapade utvecklingen en kluven bransch, vilket fortfarande dominerar bilden man möter i landskapet.

För mitt i mörkret fanns det ljusglimtar och Erik Rosén var den förste som tänkte annorlunda. Innan han tog över ledningen för familjens bruk i Åfors utbildade han sig till civilekonom i Göteborg. Han insåg tidigt den svåra situation bruken skulle stå inför när konkurrensen ökade. Enda vägen ut var nischning och förnyelse av sortimentet och för det behövdes kreativa unga formgivare. Roséns första rekrytering var Erik Höglund, som förde in ett helt nytt sätt att arbeta med färgat glas.

Några år senare värvades Bertil och Ulrika Hydman-Vallien till Åfors. Ett stort antal unga konstnärer var sedan verksamma i Småland under 1960- och 70-talen. Marknadsföringen av de nya dyra glasprodukterna var en flaskhals, som krävde att ett flertal bruk samordnade sina krafter. Roséns Åforsgrupp blev drivande i den fusionsvåg som startade i glasriket i mitten av 1960-talet.

I det läget fanns det många aktörer som var intresserade av de traditioner och varumärken som de starkaste glasbruken hade. Kapital utifrån strömmade in när marknaderna öppnade sig under 1970- och 80-talen. Wallenbergssfären kom tidigt in som huvudägare i Orrefors, och något senare köpte Robert Weils Proventusgrupp upp Kosta Boda som hade blivit kärnan i Åforsgruppen.

I slutet av 1980-talet köptes Proventus ut och Investor blev därmed ägare till nästan hela glasriket. Försöken att skapa en enhetlig grupp för samtliga gångbara skandinaviska varumärken i designbranschen kulminerade sedan 1997 när det av Carlsberg kontrollerade Royal Copenhagen tog över hela Orrefors Kosta Boda. 

Utvecklingen var tidstypisk: nationella koncerner letade efter dolda och utvecklingsbara värden i traditionella företag, varefter de förädlade bitarna blev delar av internationella koncerner. I nästa steg visade det sig att lönsamheten i de stora koncernerna inte heller var självklar, vilket fick nya aktörer som Torsten Jansson att gå in med sitt New Wave en bit in på 2000-talet.

Finanskrisen 2009/10 blev nästa prövning för glasriket, när slutligen produktionen i både Orrefors och Åfors lades ned. Gemensamt för hela utvecklingen var att rena bruksglas helt avvecklades medan nyinvesteringarna i konstglas koncentrerades till allt färre platser. 

Av de större bruken är numera bara Kosta kvar. Idag finns ett par hundra arbetsplatser i OrreforsKostaBoda-koncernen, som samexisterar med ett varierande antal studiohyttor. I den flexibla formen är möjligen en helt ny och utvecklingsbar struktur på väg att växa fram i glasriket.

I mycket långsamt tempo utreder samtidigt olika byråkratiska grenar av länsstyrelserna vad man ska göra med de förfallande resterna av de traditionella glasbruken. Miljöenheterna vill sanera och riva dem, medan kulturenheterna vill bevara dom som ”riksintressen”. 

Flera kommuner är tveksamma till det senare eftersom många insett att en riksintresseförklaring kan lägga en sista död hand över hela bygden. Det mångåriga utredningsarbetet har därför nu gått in i en viloperiod. Under tiden arbetar det naturliga förfallet och länsstyrelsens miljöenheter tillsammans vidare med att eliminera resterna av en unik och mycket vacker bit industrihistoria. 

Ta del av fler fotoreportage av Jan Jörnmark

Vill du få våra senaste reportage direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjans utskick nedan!