Ekonomi Essä
Inga ledande halvledare från politiska ledare
Dominansen inom mikroelektroniken är allt annat än beständig. Men nu tänker EU-kommissionen göra ett försök att förutse utvecklingen. Och det sker med en rejäl injektion av europeiska skattemedel. Det skriver Christian Sandström.
I sitt tal om unionens tillstånd 2021 slog EU-kommissionens ordförande Ursula van der Leyen fast att ”det finns inget digitalt utan halvledare”.
Då halvledare är ett samlingsbegrepp för olika sorters digitala komponenter, som mikroprocessorer, minnen och bildsensorer, blir denna formulering förstås smått tautologisk. När sådana uttalanden kommer från en person som i nästa skede tillkännager storslagna mål, miljardsatsningar och visioner om en modern europeisk halvledarindustri med allt från utveckling till produktion för industrins olika behov finns all anledning till oro.
En närmare granskning visar att denna oro är befogad. Låt oss titta på innehållet i EU:s så kallade Chip Act och sätta den i relation till vad vi vet om digitalisering och storskalig industripolitik.
Pandemin och de senaste årens industriella turbulens har illustrerat hur känsligt det globala ekonomiska systemet kan vara för störningar. Som en reaktion på sårbarheten har såväl EU som enskilda länder försökt öka robustheten i sina ekonomier. Halvledarbrist har plågat flera sektorer de senaste åren och EU:s Chip Act kan ses som en samling av åtgärder unionen initierat i syfte att minska sitt beroende av omvärlden på området.
Ett av målen i Chip Act är att EU ska stå för minst 20 procent av värdet på den globala produktionen av avancerade och miljövänliga halvledare år 2030. Målet ska nås genom ”policydrivna” investeringar på 43 miljarder euro i en kombination av offentligt och privat kapital under de kommande åtta åren.
Halvledartillverkning är oerhört kapitalkrävande och här menar EU-kommissionen att det är nödvändigt med en rejäl offentlig injektion från EU:s budget.
EU Chip Act utgår från tre pelare. Den första syftar till att göra EU ledande inom design och utveckling av halvledare. I detta ingår skapandet av kompetenscentrum, finansiering av forskning och försök att förbättra tillgången på riskkapital. Medel ska tas från EU:s forskningsprogram Horizon.
Den andra pelaren syftar till att säkra tillgången till halvledare inom EU. Ett viktigt inslag här är olika former av stöd för etableringen av halvledarfabriker. Halvledartillverkning är oerhört kapitalkrävande och här menar EU-kommissionen att det är nödvändigt med en rejäl offentlig injektion från EU:s budget.
Chip Acts tredje pelare fokuserar på övervakning och krisberedskap. Tanken är att ett nytt organ, European Semiconductor Board, ska bevaka utvecklingen inom branschen och omedelbart meddela kommissionen om ett nödläge riskerar uppstå. I nästa läge ska detta organ koordinera gemensamma upphandlingar, partnerskap och samarbeten för att förebygga och hantera eventuella kriser.
Läs också:
Den första pelaren har förmodligen både begränsade negativa och begränsade positiva effekter. Det finns inga tecken på att EU skulle vara i närheten av ”ledande” inom halvledare och det vore naivt att tro att de medel som kommissionen anslår skulle göra stor skillnad. Att öka mängden forskning och utveckling i en viktig sektor kan naturligtvis vara bra.
I det här fallet kommer medlemsländerna dock att bestämma över budgeten, vilket inte är fallet med Horizonpengarna. Risken för politisk kohandel, förhandlingar och suboptimal allokering av medel är därmed överhängande. Att ena halvan av halvledarfabriken hamnar på Sicilien och den andra halvan i den grekiska övärlden kan vara ett sådant scenario. Detta blir förstås inte fallet i verkligheten, men det finns uppenbara risker att en sådan logik kommer styra fördelningen av resurser.
Den andra pelaren, som bland annat syftar till utökad produktionskapacitet, är betydligt mer problematisk. Få branscher har historiskt varit lika dynamiska och svåra att hantera som halvledare. Kombinationen av hög innovationstakt och extremt kapitalkrävande anläggningar har medfört att branschen ständigt plågats av svängningar mellan över- och underkapacitet, samt att gamla produktionsanläggningar snabbt blir föråldrade. Produktionen av halvledare är oerhört sofistikerad, så kallade ”fabs” kräver kliniskt rena miljöer och teknik som väldigt få bolag i världen behärskar.
Helt enkelt talar mycket litet för att EU:s olika organ via interna förhandlingsprocesser skulle klara av att göra en investering för hundratals miljarder kronor i en så komplex och snabbrörlig bransch.
Sedan Chip Act sjösattes har Intel aviserat att man kommer satsa 83 miljarder euro i Europa under de kommande åren. Intel har även gjort planer på att bygga en anläggning i Tyskland för 19 miljarder euro. Hur många av dessa miljarder som kommer från EU-kommissionen i direkta stöd framgår inte. En sak är emellertid säker: I takt med att allt fler länder vill säkra tillgången till halvledare har ett litet antal dominerande halvledartillverkare hamnat i en mycket tacksam position.
Vi riskerar med andra ord att hälla EU-medborgarnas skattemedel rakt in på sista raden hos dessa bolag.
USA, Kina och EU bjuder nu över varandra i syfte att attrahera investeringar. Då branschen är kapitalintensiv till sin natur är såväl Intel som TSMC och Samsung välkapitaliserade och kan egentligen bekosta sina egna finansieringar. Vi riskerar med andra ord att hälla EU-medborgarnas skattemedel rakt in på sista raden hos dessa bolag.
I en politisk interaktion mellan ett flertal globala företag och en europeisk union som förvaltar medel från framtidens skattebetalare i de olika medlemsländerna finns det en påtaglig risk att EU drar det kortaste strået. Intel har tappat i konkurrenskraft under en längre tid och förmodligen hade det varit långt bättre att engagera TSMC, men i dessa förhandlingsprocesser är det politik och bidrag som styr, inte kompetens.
Vi kan avslutningsvis också analysera Chip Act med utgångspunkt i grundläggande innovationsekonomi. Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter betraktade 1800-talsekonomin och insåg hur ett antal tekniska landvinningar hade skapat den industriella revolutionen. Schumpeter såg också att innovationerna medförde välstånd, men att detta skedde genom en kontinuerlig strukturomvandling, en ständig process av skapande förstörelse.
Ingenstans är Schumpeters världsbild mer tillämplig än inom halvledarindustrin.
Enkelt uttryckt: kapitalismen skapar välstånd, men vägen dit är ingen dans på rosor. Tvärtom, den går via bubblor, felinvesteringar, avfolkning, urbanisering, nedläggningar och konkurser i en allt annat än romantisk process. Ingenstans är Schumpeters världsbild mer tillämplig än inom halvledarindustrin.
Figuren nedan visar hur de ledande företagen inom halvledarindustrin ersatts av nya aktörer över tid. I skiftet från vakuumrör till transistorer som teknologi var samtliga av de fem främsta transistortillverkarna bolag som inte hade varit på ledande inom vakuumrör. Ofta var företagen helt nya. I skiftet från transistorer till det som här kallas halvledare var fyra av fem bland de främsta bolagen nya. Mönstret upprepas i stort sett i varje skifte från en teknik till en annan. Dominansen inom mikroelektroniken är allt annat än beständig.
Alltsedan doktorandtiden 2007-2010 har jag fascinerats av digitaliseringen och hur den skapat industriell, politisk och social turbulens i alla världens hörn. Varken etablerad lagstiftning, undertecknad eller andra akademiker, dominerande företag med tusentals disputerade ingenjörer eller entreprenörer har kunnat förutsäga eller föreställa sig den utveckling som skett. När ingen annan aktör, oavsett budget, storlek eller expertis lyckats med detta är det svårt att inte ställa sig frågande till EU-kommissionens försök att ta sig an en sådan uppgift.