Utblick Krönika
Inflationen och korruptionen bar Milei till segern
Javier Milei tog en skrällseger i det argentinska presidentvalet. Han jämförs oavbrutet med Donald Trump och Jair Bolsonaro, och har onekligen många mörka sidor. Men också ekonomisk insikt bakom sin showartade personlighet, skriver Nathan Shachar.
Varför är Argentinas presidentval en sådan skräll? Först och främst därför att prognoserna gav den peronistiske finansministern Sergio Massa segern med klar marginal – medan slutresultatet gav utmanaren Javier Milei hela elva procents segermarginal. Men det var en social och psykologisk sensation lika mycket som en politisk. Ett folk som i mer än sjuttiofem år konsekvent röstat för maximal statlig inblandning i ekonomin röstade nu på en extrem libertarian, som vill se staten bannlyst från de viktiga ekonomiska besluten. (Bara en gång i modern tid har en marknadsvänlig president kunnat genomföra sitt program; det var Carlos Menem (1989-1999) – som var peronist och slapp sabotage från peronistiska fackföreningar och transportarbetare.)
Den segrande Javier Milei är inte ens politiker, utan en tv-personlighet som i flera år roat publiken med högljudd och hejdlös kritik av peronist-regeringens politik. Udden i Mileis förkunnelse är riktad mot peronisterna, och i synnerhet mot klanen Kirchner, som kontrollerat peronismen i två decennier, men hela politikerklassen har svartmålats under hans tirader. De professionella politikerna, säger Milei, är ett gäng sammansvurna som delar statens kaka mellan sig, högt över huvudet på medborgarna. Det är en överdriven men inte osann bild, som fått näring av en praktfull skandal nyligen, där alla partierna mjölkade Buenos Aires-provinsens lokala parlament på pengar med falska kreditkort.
Udden i Mileis förkunnelse är riktad mot peronisterna, och i synnerhet mot klanen Kirchner.
Att Mileis motståndare Sergio Massa gick till val som som favorit säger något om Argentina. För drygt ett år sedan lät Cristina Kirchner, peronistisk vicepresident och landets verkliga härskare, Massa ta över landets krisdrabbade ekonomi. Flera viktiga ekonomiska portföljer buntades ihop till ett ”superdepartement”, skräddarsytt för Massa. Att hon gjorde det var ett mått på peronismens djupa oro, för att inte säga ångest, inför det annalkande valet. Massa är den ende i peronismens ledarskikt som inte dansar efter hennes pipa och det enda skälet till hans upphöjelse var att alternativet tycktes oundvikligt: ett braknederlag. Massa är en slipad politiker utan några skrupler och med allierade i alla skrymslen. Bara han, såg det ut, kunde slå vakt om den peronistiska hegemonin.
En utböling skulle ha gissat att Massa, för att vinna väljarnas tilltro, skulle försökt kurera den bankruttmässiga ekonomin och plocka väljarpoäng inför valet. Men han gjorde motsatsen. Under sitt år vid rodret har Massa lyckats dubblera inflationen, han har drivit upp gatukursen för dollar 400 procent och kuskat planeten runt på jakt efter nödlån – allt för att bekosta fortsatt oansvar i hushållningen. Bidrag och subventioner har ökat, och de peronistiska väljarna har skrämts: Om de röstar på oppositionen så kan de säga ajöss till stödet. Sedlar har tryckts dygnet runt och en svår torka har slagit hårt mot landets enda kuranta exportvaror, soja, vete och kött.
Just så, sade Milei, fungerar landets ekonomi, ständigt gisslan hos maktlystna cyniker.
Politiskt gjorde Massa rätt. Att sanera ekonomin skulle ha betytt späkningar för peronistväljare, och frukterna, främmande investeringar, tillväxt och sysselsättning, skulle ha låtit vänta på sig. Massas agerande var en levande illustration till motståndaren Mileis budskap. Just så, sade Milei, fungerar landets ekonomi, ständigt gisslan hos maktlystna cyniker.
Det har skrivits mycket om Mileis mörka sidor, och de är många. Han har kritiklöst anammat tesen att Donald Trump berövades valsegern 2020, och han yttrar sig kategoriskt om världspolitikens svåra frågor utan kunskaper och insikt. Han har pläderat för dollarisering av den argentinska ekonomin. (Förra gången den dollariserades, 1996, var resultaten utmärkta – tills modellen kraschade hux flux 2001.)
Milei jämförs oavbrutet med Trump och med Brasiliens förre president Bolsonaro, och beskrivs som en uppblåst egocentriker utan respekt för verkligheten. Det är sant att han har svårt att lägga band på sina böjelser. Men bakom sitt showmanskap har Milei en djup insikt: Argentinas ekonomiska modell kan inte alstra välstånd; den är dömd att alstra fattigdom utom vid de sällsynta tillfällen då världsmarknadspriserna på livsmedel skjuter i höjden. Den höga inflationen, bristen på inhemskt kapital och alla politiskt styrda deformationer av näringslivet hindrar landet att delta i världsekonomin.
Tyvärr är det osäkert om Milei vunnit valet på sin ekonomiska analys, eller på sin anarkistiska framtoning. Många väljare, mest unga men inte bara de, ser den galopperande inflationen och den surrealistiska korruptionen. Men de ser inga horisonter i någon riktning. Reaktionen är mänsklig: ”Den här modellen kommer aldrig att gynna mig, låt oss se om jag kan hjälpa till att spränga den i luften!”
För att Milei skall kunna reformera ekonomin krävs pengar och stöd från USA. Det betyder massivt stöd från IMF, så att inte landet råkar i nöd och brist medan subventionerna avvecklas. Det behövs drastiska reformer för att locka främmande investerare, som hållit sig undan i ett drygt decennium. Om alla bitarna, mot förmodan, skulle falla på plats så blir framgången också USA:s: Peronisternas Argentina är Irans, Putins och Kinas nära allierade. Milei förkunnade efter segern: ”Våra närmaste allierade blir USA och Israel!”