Individuell frihet behövs också i coronapolitiken

Dan Eliasson begärde nyligen att få lämna uppdraget som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, efter sitt möte med inrikesminister Mikael Damberg med anledning av generaldirektörens resa till Kanarieöarna under jul och nyår.

”Det viktiga är hur vi som samhälle hanterar pandemin och att allt fokus är på den otroligt viktiga uppgiften. Skälet för mitt ställningstagande är att MSB som myndighet ska få bästa möjliga förutsättningar att genomföra sitt viktiga uppdrag”, säger Dan Eliasson i ett pressmeddelande från myndigheten.

Det var en väntad händelseutveckling – om än med en raskhet som står i kontrast till regeringens övriga pandemihantering under det gångna året som måste sägas ha präglats av senfärdighet och svagt ledarskap – oaktat hur man ställer sig till sakfrågorna som har varit på bordet.

Avslöjandet om Dan Eliasson och hans julresa till Kanarieöarna kom under en följetong av liknande nyheter: Finansminister Magdalena Andersson var i Sälen över jul och fångades på bild inne på skiduthyrningen. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson var ute och shoppade under mellandagsrean på ett köpcentrum utanför Lund. Statsminister Stefan Löfven har upprepade gånger synts i Stockholms handel dagarna före jul. Dan Eliassons agerande är särskilt iögonfallande, men han är också lättast för regeringen att göra sig av med. Samtligas agerande är dock tvärtemot rekommendationerna som de själva har varit med och utfärdat.

När restriktionerna skärptes tidigare i vintras lät det: ”Regeringen bedömer att det behövs mer för att vända utvecklingen. Därför går vi fram med de här förslagen. De är exceptionellt hårda. De är tvingande. De kommer att påverka vardagen för oss alla. Samtidigt vill jag i likhet med mina ministerkollegor understryka att vi inte kan lagstifta fram eget ansvar och sunt förnuft. I en kris som den här måste var och en göra sitt – inte bara för att lagen säger det, utan för att samvetet säger det. Följ Folkhälsomyndighetens råd. Leta inte kryphål. Obstruera inte.” Det sades av socialminister Lena Hallengren med en uppfordrande, ja uppfostrande, ton. Hon var för övrigt själv ute och gick i butiker på ett köpcentrum i Kalmar två dagar innan jul.

Stefan Löfven lät på liknande sätt: ”Gör din plikt och ta ansvar för att begränsa smittan. […] Vi kan inte lagstifta om allt. Alla måste fundera på om det man gör nu ökar risken för smitta. Om svaret är ja så bör man avstå.”

Ministrarna och generaldirektören upplevs som hycklare. Alla djur är jämlika, men några djur är mer jämlika än andra.

Det är naturligtvis en viktig anledning till kritiken och reaktionerna nu: Ministrarna och generaldirektören upplevs som hycklare. Alla djur är jämlika, men några djur är mer jämlika än andra, som George Orwell formulerade det i Djurfarmen år 1945.

Det är nog få som tycker att det är angenämt att bli tilltalade på detta vis av offentliga företrädare. Nära kopplad till det är också frågan om frihet och förmågan och rätten att göra egna bedömningar. (Kolumnisten Britta Svensson uttryckte det väl i Aftonbladet: ”Jag blir provocerad av ministrarnas förnumstiga förmaningar. Lövin sa i sitt tal till nationen att vi ska laga mindre mat, julhandla mindre och ’låt årets julklapp bli ett omtänksamt samtal’. Omtänksamma samtal har man väl som normal människa hela tiden med olika personer. […] Näst värst efter Lövin är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. […] ’Mycket håller sig länge i kylen’. Hur gammal var jag när jag lärde mig det? Fem? Sex?”)

Många av oss väljer dock ändå att foga oss i det om vi upplever att reglerna är någotsånär rättfärdiga, och har goda skäl att tro att företrädarna har gjort rimliga bedömningar utifrån goda intentioner. Men ministrarnas agerande visar också någonting annat: Vi vill fatta egna beslut. Vi har alla egna förutsättningar, intressen och information som vi tar i beaktande. Det är mänskligt.

Till att börja med tycker naturligtvis inte alla att restriktionerna är rättfärdiga, och det handlar inte om att den ena eller andra har fel, vilket Andreas Bergh påpekar i Dagens Nyheter: När är det motiverat att bära munskydd? Hur kraftiga begränsningar av samhällslivet bör genomföras? Beslutsfattande i dessa frågor är svåra både för att det saknas säker kunskap om precisa hälsoeffekter, och för att människor med olika grad av riskaversion kommer att göra olika bedömningar. Vilken risk som är värd vilken vinst är högst personligt.

Det gäller frågan om övergripande riktlinjer, men ännu mer vid varje enskilt beslut. Är det värt att träffa släktingarna? Det beror förstås på antal släktingar, genomförande, anledning, ålder och hälsotillstånd hos deltagarna, hur stor man bedömer sannolikheten att få chansen igen, och en rad andra omständigheter i ett sådant flertal att det inte går att rada upp dem. Behöver jag gå och handla i dag? Kan jag ha en middag med vänner? Ja, om jag är frisk, har goda skäl att tro att vännerna är friska, kan hålla mig hemma efteråt och inte kommer att träffa någon ur riskgrupp, kan vinsten i betydelsen välmående vara värt det. Det är inte fel eller ont att resonera på sådant vis.

När offentliga tjänstemän och politiker fattar centraliserade beslut ersätts allas kunskap med fåtalets.

Alla kan vara överens om gemensamma mål som att reglera smittspridningen, men vi väger också detta mot andra gemensamma och enskilda mål eftersom alla val innebär målkonflikter. Vi kan vilja att vissa dygder och värderingar ska styra dessa avvägningar, som ansvar för våra nästa, och arbeta för dessa. Men det finns också en poäng med att låta beslutsfattandet ske på individuell nivå, och det är att stora mängder information och enskilda förutsättningar och intressen går förlorade annars.

Ministrarnas agerande illustrerar därför en poäng som handlar om all sorts politiskt beslutsfattande och centralisering. Den gjordes av den österrikiske nationalekonomen Friedrich Hayek: Den spontana ordningen med största möjliga frihet är önskvärd därför att kunskapen och informationen som bör ligga till grund för handling finns hos individer själva. När offentliga tjänstemän och politiker fattar centraliserade beslut ersätts allas kunskap med fåtalets.

När statsepidemiologen Anders Tegnell fick frågor angående Stefan Löfvens besök i gallerian svarade han naturligtvis helt riktigt med att han inte kan bedöma om det var en onödig risk – eftersom han inte känner till bakgrunden. Taget de eventuella politiska följderna i beaktande kan man ju misstänka att risken är för stor, men huvudpoängen är denna: Vi har inte tillräcklig information för att göra en sådan bedömning. (Utifrån hur statsministern själv har uttalat sig om de allmänna råden och hur andra bör agera är det dock rätt uppenbart att han själv borde tycka det – i motsats till vad han nu säger.)

Bakgrunden till kritiken av ministrarnas agerande under julhelgen är i grunden samma som upprördheten över klimat- och biståndsminister Isabella Lövins flygande. De allra flesta är överens om de övergripande miljö- och klimatmålen, men lägger därtill annan information och intressen. Lövin har säkerligen goda skäl att flyga för 1,5 miljoner kronor som statsråd, men var också initiativtagare till den särskilda flygskatt som avser bestraffa andra som också väljer att resa med flyg, men för sina egna pengar. Vad säger att dessa andra personer inte har minst lika goda skäl för sina resor?

Man kan tycka att den som väljer politik som yrke borde anstränga sig särskilt för att leva som man lär och agera i enlighet med värderingarna och påbuden som man förespråkar för andra. När landet är utsatt för en pandemi bör man göra sitt yttersta för att ta sitt ansvar.

Men inte minst när riksdagen nu i dagarna har antagit den tillfälliga pandemilag som ger regeringen större befogenheter till frihetsinskränkningar för att hindra smittspridning bör en annan lärdom dras: Uppenbarligen vill ministrarna fatta egna beslut i sin vardag. Anledningen är densamma som att alla andra vill det. Och dessa andra människor är inte mindre förmögna till frihet eller värda rätten att göra sina egna bedömningar.