Indien får världens klimatåtgärder att gå upp i rök

Nigambodh Ghat är den plats där guden Brahma badade i Yamuna-floden och återvann minnet. I dag rinner floden tjock som snor. Nigambodh är ett av de mest trafikerade utomhuskrematorierna i Delhi. Varje dag brinner femtio likbål här. Askan dumpas i floden.

Trots att Indien är överbefolkat föredrar många hinduer det traditionella likbålet. Det är anmärkningsvärt eftersom det snart finns fler människor än träd i Indien. Det proportionella förhållandet är ett mot tre, och fallande.

Denna vinterdag påminner Nigambodh Ghat lite om nöjesparken i Tjernobyl. De stora gudabilderna i glasfiber ser bleknade ut, vattenbassängerna är tomma, samma sak med kollektbössorna. Allt fler indier lär sig att kremera som i väst, med gas – aska på glas.

Hinduernas Antyesti, eller begravningsritualer, skiftar mellan olika kaster, åldrar, kön och regioner. Ett dussin män sitter på rad och läser ur vedorna. Det är så förunderligt tidlöst att det känns som att jag försvinner ur tiden, tills en ung man dyker upp bredvid mig.

– Ser du? Jag förstår inte hur man kan sitta där utan att bli uttråkad.

Den unge mannen heter Vihab Kumar och kommer ifrån Kanada. Han berättar att han blivit skickad till Indien för att knyta kontakt med sina släktingar, men det har varit en blandad erfarenhet.

Dirty Delhi

– Min farfar vill att jag ska upp varje morgon klockan fem och meditera.

Jag ler och frågar om man inte semestrar på samma sätt i Kanada? Kumar fortsätter:

– Och det löjliga är att min farfar inte är religiös, han är en bankir. Det är först när jag kom så blev han väldigt religiös.

Kumar ingår i millenniegenerationen och delar sin generations självförtroende när det kommer till att klaga på den värld de ska ärva.

– Religion har fel svar. Delhi lider av föroreningar, men hinduismen säger att gudarna alltid kommer att rädda naturen från mänskligt missbruk.

Han tror att hinduismen skapar ett kulturellt motstånd mot att prioritera miljön över ekonomin, eftersom ”hinduismen är viktigare som en kulturell identitet än som en tro på Gud”. Det är en släkting som ska läggas på bålet nu. Vem? frågar jag.

– Vet inte, svarar han, – en okänd farbror.

Bakom kremeringsplatserna möter jag den heliga mannen Aghori Baba. Trots det skrämmande utseendet, vilket sadhun förstärker genom att gnugga i aska i ansiktet, är Aghori Baba en mild själ full av humor. Liksom de flesta agurer äter han ibland människokött från liken som bränns.

Kumar agerar tolk. Aghori Baba röker hasch i stora drag från en lerpipa och kisar när jag frågar om det är klokt att bränna lik när luften i Delhi knappt går att andas.

– Såsom eld gör trä till aska förtär kunskapens eld karmans irrgångar.

Jag förstår inte, säger jag. Han skakar på huvudet och hickar:

– Det gör inte jag heller!

Aghoraherna avstår från goda seder, sekteriska identiteter och mänskliga instinkter. Deras vilda livsstil, med sex, droger och extas, är tänkt att lösa upp gränserna mellan det heliga och det världsliga, alla manikeiska dikotomiers moder, eftersom dualism tros vara ivägen för insikt.

Österrikes värsta urinvägsinfektion

Alla motsättningar är dock inte inbillade. Yamunafloden rinner ut i den heliga Ganges som hinduer dricker av och badar i. Vattenprover från Yamuna har funnit 1,5 miljoner tarmbakterier per 100 milliliter vatten – flera hundra tusen gånger mer än den rekommenderade gränsen för badvatten.

En österrikisk kvinna som jag träffade för några år sedan blev så överväldigad av andlighet att hon badade i Ganges. Efter två veckor på sjukhus i Delhi flögs fru Warta till Wien där hennes underliv blev föremål för medicinska studier. Hon hade tydligen ådragit sig den värsta urinvägsinfektionen i landets historia.

Vattnet anses trots detta vara renande. Reseskildraren Eric Newby skrev i boken Slowly Down the Ganges (1966): ”Att dricka vattnet, ha badat i det och bära med sig det i flaskor är förtjänstfullt.” År 1895 lät Maharadjan av Jaipur tillverka vad som fortfarande är världens största silverobjekt: två behållare som rymmer 4000 liter Gangesvatten, för en resa.

Statsminister Narendra Modi lovade 2014 att rensa upp Ganges som ett led i Swachh Bharat-initiativet för ett renare Indien. Mycket har blivit gjort, särskilt vad gäller att minska användningen av naturen som toalett, men löftet om att Ganges ska vara ren till 2 oktober 2020 verkar orealistiskt.

Nigamodh Ghat visar varför det finns anledning att oroa sig över Indien. Miljardlandet har kastat sig huvudstupa in i moderniteten och konsekvenserna för miljön är omskakande. Ashogerna chockerar tillbedjarna mer genom att dricka vattnet från Yamuna, än genom att dricka det ur en dödskalle.

Svarta lungor

Min fixare, Surash Beriya, studerar informationsteknologi i Karol Bagh, men är den ende i klassen som saknar dator. Han tar mig med till familjens hem i slummen där fem bor i ett skjul. Familjen flyttade till Delhi då livet som småbrukare i Uttar Pradesh blev för svårt.

Faderns chai-stånd försörjer dem, men Surash arbetar för att betala för privatlektioner för de yngre systrarna. Han vet att utbildning är vägen ut ur fattigdom, men systrarna på nio och tolv sliter med ständiga luftvägsinfektioner som gör att de behöver extraundervisning för att hålla jämna steg med övriga elever.

Av världens tio mest förorenade städer ligger nio i Indien. Stora delar av året är luften i Delhi hälsovådlig. En dag på gatorna motsvarar att röka 44 cigaretter, om vi ska tro Berkeley Earth Science Research Groups matris.

Trots att hemmet praktiskt taget utgörs av en gränd, är det skinande rent. Vi dricker te och skämtar med mamman som med matronans värdighet tillser att alla blir serverade i rätt ordning och att de små flickorna uppför sig ordentligt. Men hon ber mig att lyssna på deras lungor. De gurglar.

Enligt en ny studie från forskare vid University of British Columbia och Health Effects Institute får indiska barn sina liv kortade med upp till 30 månader på grund av en kombination av luftföroreningar utomhus och bruket av öppen eld inomhus.

Myndigheternas miljötak förverkligas sakta. Indien är en demokrati, vilket Surash menar gör det svårt att vidta självklara åtgärder som att bli av med rickshaws som spyr ut svart rök.

– Det här är inte Kina. Myndigheterna reglerar och annonserar och vi ignorerar.

Han påpekar att detta är ett land där internet regleras av Indian Telegraph Act från 1885.

– Det är ingen styrd utveckling i Indien; ingen styr utvecklingen här.

Detta är en viktig poäng. Många experter antar att Indien är centralstyrt, vilket är en felaktig premiss.

Tillväxt betyder utsläpp

Endast ett fåtal länder kan ensamma påverka världens klimat. Först USA, därefter Kina och sedan Indien. Indiens utsläpp av växthusgaser har fördubblats mellan 1980 och 1995 och sedan fördubblats igen fram till 2019. Klimatforskaren Navroz K Dubash spår att dagens siffror kommer att fördubblas före 2030, senast.

Indien är i dag nummer fyra i världen vad gäller koldioxidutsläpp, strax efter EU. Landets utsläpp är högre än hela Afrikas och Sydamerikas tillsammans. I likhet med Kina väljer Indien, i praktiken, fossila bränslen för snabb och förutsägbar energiproduktion.

Det är lite som tyder på att västvärlden kan minska sina utsläpp tillräckligt mycket för att kompensera för ökningen i Indien. Indien satsar på tung industri och generatorer. Stora delar av den indiska bilparken går på diesel. I stor delar av landet används biomassa (koskit och sopor) som bränsle till matlagning.

I förhållande till landets befolkningsstorlek är utsläppen av koldioxid fortfarande relativt små: 1,6 ton koldioxid per person och år, ungefär samma nivå som Kina hade 1980. då hypertillväxten slog till.

Statsminister Narendra Modi har satt ett tillväxtmål på åtta procent årligen. Om Indien använder samma mängd energi per enhet av BNP 2035 som det gör i dag, kommer landet att bli det land som bidrar mest i världen till ökningen av klimatgaser.

I motsats till andra stora förorenare underlåter Indien att sätta något datum för när landets utsläpp kommer att kulminera och vända nedåt. Indiens motvilja mot att binda sig vid lägre utsläpp springer ur att den ekonomiska tillväxten är nödvändig för att bekämpa fattigdomen. Över 250 miljoner indier lever under Världsbankens gräns för extrem fattigdom, och ett liknande antal människor saknar elektricitet.

Juggernaut

Det är anmärkningsvärt hur lite av den högt utvecklade indiska civilisationen har påverkat västerlandets civilisation. Pankash Mishra hävdar i boken Age of Anger att hindunationalisterna lånat en västlig tillväxtmodell och dess ”föreställning om en smärtfri förbättring”.

Mishras berättelse är en där Indien ända sedan självständigheten har gett västerländska ideologier som nationalism och kommunism en indisk fernissa, men hela tiden rör sig bort från sin civilisatoriska bana och oavlåtligt in i globaliseringen, i bemärkelsen västliggörande.

Detta bidrar till att förklara varför en kontinent som så länge tyckts fastlåst i kultur, traditioner och historia, plötsligt inte längre tycks värdesätta det som länge hölls heligt. Templen förfaller, floderna förgiftas och det gamla bulldozras bort för att ge plats åt det nya.

Ett hindi-ord som letat sig in i engelskan är juggernaut, som används för att beskriva en obönhörlig, destruktiv och ostoppbar kraft som kräver underkastelse. Från början var juggernaut en gigantisk ceremoniell vagn som användes vid festivaler till guden Vishnus ära.

Den första europeiska beskrivningen av denna skrevs ned på 1400-talet av fransiskanermunken Odoric av Pordenone, som beskriver hur hinduer som ett religiöst offer kastar sig under hjulen på vagnen och krossas till döds.

Juggernauterna är inte bevarade, men namnet pryder restaurangen där jag möter Samir Saran, som leder Observer Research Foundation i Delhi. Det är mitt på dagen, men den kvällsöra solen klarar inte att tränga igenom smogen, så lamporna är tända.

– Indien är problemet, säger han.

– Tre fjärdedelar av landet är ännu inte utvecklat. 1,3 miljarder människor kommer att söka en västlig livsstil. Om det kan uppnås på ett klimatneutralt sätt, räddar vi planeten. Om vi inte gör det, kommer vi att ödelägga Indien, och kanske planeten.

Saran berättar att han har försökt skapa engagemang bland studenterna vid Jawaharlal Nehru-universitetet, men med liten framgång:

– Unga indier är upptagna med att lyckas, de tror att miljön är något som kan fixas senare.

Jag föreslår att den dåliga luftkvaliteten kanske fungerar som motivation.

– Mindre än du skulle tro. Myndigheterna försöker, säger han och räknar upp en serie miljöåtgärder.

– Men utvecklingen rör sig oavhängigt regleringarna, även om vi förgiftar oss själva.

Indien står i riskzonen för att låta sig krossas under globaliseringens hjul, som en modern juggernaut.

Tål världen Indiens tillväxt?

Indien hade nyligen parlamentsval, som den ledande Bharatiya Janata partiledda NDA-koalitionen vann med bekväm marginal. Varken vinnaren Narendra Modi eller oppositionsledaren Rahul Gandhi har talat särskilt mycket om miljön i sina kampanjer, men desto mer om tillväxt och arbetstillfällen.

Lord Nicholas Stern, den ledande experten på klimat och Indien, säger till The Guardian (6/11 2017) att om inte åtgärder vidtas kommer Indien att stå för mycket av världens framtida utsläpp och göra det ”väldigt svårt” att hålla den globala temperaturen under det internationella målet på två grader.

FN:s klimatpanel (IPCC) varnade 2018 om att en 1,5 graders ökning av den globala temperaturen oproportionerligt kommer att påverka utsatta befolkningsgrupper genom osäker mattillgång, högre livsmedelspriser, inkomstförluster, förlorade arbetstillfällen, negativa hälsoeffekter och befolkningsförflyttningar.

Indien kommer att vara en av de nationer som påverkas hårdast av en sådan utveckling. Rapporten sammanfattar att de globala koldioxidutsläppen måste halveras före 2030 och reduceras till noll netto före 2050 för att undgå de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna.

För att undgå detta måste Indien finna en helt ny utvecklingsmodell baserad på ren energi, inte bara förbränningen av kol, som för tillfället står för hälften av landets elektricitet. Det sker inte av sig självt i en av världens snabbast växande och snabbast urbaniserade ekonomier.

Indien investerar stort i solenergi. Landet har förbundit sig att uppnå 40 procent av sin elektricitetsproduktion från solenergi innan 2030, vilket nu har höjts till 60 procent förnybar energi före 2027. Världsbanken har gjort 625 miljoner dollar tillgängliga för detta, alltför lite.

Detta förblir en huvudinvändning mot den kändisdrivna klimatrörelsen, som väljer att fokusera på symbolpolitik i väst medan potentiellt effektiva åtgärder i länder som Indien negligeras. Det är faran när ”folkets röst” utgörs av välmenande, måttligt informerade och lätt avfärdade kändisar.

Ester Boserup (1910–1999) var en dansk ekonom som specialiserade sig på ekonomi och utveckling. Hennes erfarenhet, bland annat från Indien, bidrog till att forma hennes teori om att förhållandet mellan befolkningstillväxt och matproduktion är en fråga om innovation.

Boserup utmanade tron på att en befolknings storlek hålls ner av mängden mat. Hon hävdar att matproduktionen kan, och kommer, öka för att motsvara befolkningens behov. Vi är en uppfinningsrik art. Gäller det samma klimatet? Kommer vi att uppfinna oss ur den varslade krisen?

Indien kommer att ge svaret.

 

---

En version av denna uppsats publicerades på danska i Weekendavisen 24 / 05-2019.