Imperialmakten Kina

Det lär vara en myt, det där om att den kinesiska premiärministern Zhou Enlai ska ha sagt att det var för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens konsekvenser. Det var i samband med den amerikanske presidenten Richard Nixons besök i landet 1972 och Enlai syftade på den studentrevolt som ägt rum i Paris några år tidigare, inte på 1700-talets stora omvälvning.

Men citatets berömdhet är förståelig. Ty precis som klyschan gör gällande spelar det förflutna en stor roll för det stora landet i öst.

– Historien är väldigt viktig för Kina, viktigare än hos oss, säger Björn Jerdén, doktor i statsvetenskap och chef för Asienprogrammet på Utrikespolitiska institutet.

I hundratals år var Kina ett imperium med det kinesiska i centrum och med omvärlden i olika former av perifer beroendeställning. Ju längre från Den förbjudna staden man hade sitt ursprung, desto mindre civiliserad ansågs man vara. Dominansen sågs som självklar. När Zheng He med sina gigantiska armador i början av 1400-talet genomförde de berömda resorna i Indiska Oceanen – varav minst en som gick så långt som till Afrikas östkust – var syftet inte att erövra, utan att visa upp sin storhet och inhämta erkännande och tributer från hela den kända värld som ansågs bestå av undersåtar till den kinesiske kejsaren.

Självbilden var inte helt omotiverad. Så sent som i början av 1800-talet stod Kina för fyrtio procent av global BNP, mer än de västerländska ekonomierna tillsammans. I flera århundraden hade Mittens rike varit mäktigast i världen. I knappt tre hundra år, från det att portugiserna i mitten av 1500-talet fick rätt att bygga lagerbyggnader vid Pärlflodsdeltat – det som senare skulle bli Macao – till det första opiumkriget i mitten av 1800-talet, var den västerländska penetrationen av Kina starkt begränsad. Landet blev aldrig koloniserat.

”Den kinesiska propagandan talar om 100 år av förödmjukelse.”

Det var delvis därför chocken var så stor och förnedringen så ofattbar, när brittiska (och franska) pansarbeklädda kanonbåtar i två omgångar på 1800-talet åkte upp längs Kinas floder och med stål och krut tvingade landet att öppna upp sig för handel med Europa. Kineserna hade inget val annat än att böja sig för det europeiska våldets övermakt. Imperiet föll. Himlen hade verkligen fallit ner.

– Den kinesiska propagandan talar om 100 år av förödmjukelse, säger Jerdén. Partistaten använder västs imperialism som slagord.

Det vanliga är att jämföra Kinas nutida framväxt som global supermakt med USA. I bok efter bok talas det om den postamerikanska världen och om hur och när Kina ska överta Amerikas roll som världens mäktigaste stat. Det är med jänkarna kineserna jämför sig, och det är till USA landet förhåller sig. Det menar även Björn Jerdén.

– Kina är visserligen format av Västs beteende, men mer av USA än av Europa, säger han.

Så är det säkert. Samtidigt är det svårt att inte se parallellerna till européernas tidigare beteende. Det var inte USA som åsamkade 1800-talschocken, utan de europeiska kolonialmakterna. Den eran präglades av europeisk imperialism precis som det kinesiska imperiet dominerade Asien i många hundra år. Och det är få bortom avgrundsvänstern som menar att den nuvarande liberala världsordningen egentligen är amerikansk imperialism. Under Qing-dynastins sena 1700-tal blev landet världshistoriens femte största imperium. Det är det som nu ska återupprättas.

– Kinas historia har format självbilden. Det bidrar till en förväntan att finnas i världens centrum, menar Jerdén.

Krediter var ett vanligt politiskt verktyg för de europeiska kolonialmakterna. Det är de också för Kina.

I december i fjol skedde något som gick de flesta förbi: Sri Lanka lämnade över hamnen Hambantota i södra delen av landet till Kina. Att kineserna bygger infrastruktur runt om i världen för att underlätta handel och ekonomiskt utbyte och utveckling är naturligtvis inget nytt. Det har skrivits spaltkilometer om Den nya sidenvägen, One belt, one road. Här hemma har planerna i Lysekil, där en affärsman med kopplingar till kommunistpartiet ska bygga Nordens största hamn, fått stor uppmärksamhet. Men få har noterat de tydliga blinkningar till europeisk kolonialism som förekommer i den nya sidenvägen i allmänhet och övertagandet av Hambantota i synnerhet.

Det första europeiska imperiet i Indiska Oceanen var det portugisiska. Man byggde en serie fort, så kallade faktorier, längs med havets kuster i Afrika, Indien och Sydostasien. Det var genom att efterlikna de iberiska pionjärerna som holländarna och engelsmännen sedan etablerade sin kontroll över världen. Med Amerika som det stora undantaget handlade den tidiga europeiska kolonialismen om handel, och således om att kontrollera centrala knutpunkter. Kapkolonin på Afrika södra udde, som på 1600-talet började som en liten bunkrings- och viloplats för holländska sjömän, var en av de viktigaste. Sri Lanka likaså.

När portugiserna kom till Indiska Oceanen i slutet av 1400-talet var internationell handel med transporter till sjöss inget nytt. Tvärt om. Havet formligen sjöd av fartyg som åkte mellan Afrikas Swahilikust, Arabien och Persien, den indiska subkontinenten och den sydostasiatiska övärlden. Araberna hade redan kontroll över en lankesisk hamn. Sen tog portugiser över, som konkurrerades ut av holländare som i sin tur förlorade makten till britterna. Dominansen över Sri Lanka var en spegelbild av skiftena i den koloniala europeiska expansionen. Detta minns kineserna.

Nu är det dags för dem att kopiera. Förutom Hambanota har de intressen i hamnar på alltifrån den amerikanska västkusten, i grekiska Piraeus och egyptiska Suez till Afrikas västkust, Djibouti och Singapore. De är de nya Masters och commanders. China rules the waves.

En annan parallell finns i hur själva övertagandet av den lankesiska hamnen ägde rum. Under 1800-talet ställde européerna ut en mängd lån till den marockanske sultanen som de visste att han aldrig skulle kunna betala tillbaka. Det var ett sätt att undergräva den marockanska statens suveränitet, ett slags preludium till det fransk-spanska övertagandet av landet i början av 1900-talet.

Krediter var ett vanligt politiskt verktyg för de europeiska kolonialmakterna. Det är de också för Kina. Hamnen på Sri Lanka hade finansierats av kinesiska investerare och när Colombo inte kunde betala tillbaka lånen fick Kina ta över hamnen. Och precis som i Marocko under 1800-talet uttrycker kritiker oro för att den lankesiska nationella integriteten kränks och suveräniteten undergrävs.

Strävandena ingår i en mer långsiktig strategi, som går ut på att återupprätta det kinesiska imperiet.

En tredje blinkning är det antal år som leasen ska gälla: nittionio. Det råkar vara exakt lika länge som Storbritannien leasade Hong Kong av Kina, ett maktövertagande som råkade vara en konsekvens av det andra opiumkriget, och Sri Lanka råkade vara en del av det brittiska imperiets kronjuvel. Eller så är det dags att ge igen. Omvärlden ska veta vem som numera är den tuffaste killen på skolgården.

En fjärde likhet handlar om statskapitalismen. Några av den europeiska kolonialismens viktigaste aktörer var gigantiska företag, de berömda Ostindiska kompanierna. Många samtida kritiker av globaliseringen vill likställa dessa med nutidens multinationella bolag. De missar därvidlag en av kapitalismens grundpelare: konkurrensen. Dessa företag hade monopol med de statliga våldsapparaterna i ryggen. De var inte kapitalistiska utan merkantilistiska skapelser, och hade föga gemensamt med idégodset hos marknadsliberala tänkare som Adam Smith och Friedrich Hayek.

På samma sätt är de kinesiska aktörer som nu tar över världen företag med kopplingar till landets regim, är det inte staten så är det partiet eller armén. De är statskapitalistiska maktverktyg, snarare än företag som i öppen konkurrens erbjuder människor varor, tjänster och arbetsplatser.

De koloniala kompanierna var formellt sett inte en del av kolonialmakternas statsapparater, men de hade fått sina rättigheter av dem och var att betrakta som politiska instrument. När kompanierna förlorade kontrollen över sina kolonier gick staterna in och tog över, som i både holländska Indonesien och brittiska Indien under 1800-talet. Det ska vi ha i åtanke när vi lämnar över samhällsfunktioner till aktörer tätt förknippade med den kinesiska förtryckarstaten. Såväl på Sri lanka som i Lysekil.

– Kina använder sin ekonomiska makt för att få politiskt inflytande, säger Björn Jerdén.

Det är dock inte bara parallellerna till den europeiska kolonialismen som gör den nutida kinesiska expansionen imperialismliknande. Strävandena ingår i en mer långsiktig strategi, som går ut på att återupprätta det kinesiska imperiet, att åter sätta Mittens rike i världens centrum.

I det kinesiska kommunistpartiets statspropaganda är man noga med att förkasta den västerländska imperialismen. Samtidigt är man stolt över det egna imperiets historia.

– Man skäms inte för det kejserliga Kina, säger Jerdén.

– I stället menar många kineser att de håller på att återta sin rättmätiga plats. Och kommunistpartiet tar åt sig äran.

Det här reptricket kan tyckas vara svårt att lyckas med. Men det är inte första gången som en kommunistisk, expansiv supermakt framställer sig som imperialismens motståndare. Trots att Sovjetunionen var arvtagare till världshistoriens tredje största imperium och dessutom utökade det höll landet i decennier framgångsrikt upp denna ideologiska Potemkinkuliss för resten av världen.

På samma sätt har kineserna betraktat de mörkare folkslagen i Sydostasien som mindre värda.

Även i relationen till grannländerna märks den kinesiska imperialistiska historien. Vi i väst har ofta svårt att förstå de konflikter som Kina har med sina grannar om territorier, inte minst obetydliga klippor i sydkinesiska sjön. Det beror på att vi utgår från tanken om att alla stater är likvärdiga och suveräna. Men Kina betraktar sig inte som en stat bland alla andra och ser inte på sina grannar som jämlikar. Av goda historiska skäl.

I århundraden var länder som i dag heter Korea, Vietnam, Kambodja, Burma, Filippinerna, Malaysia och Thailand vasallstater till Kina. De betalade tribut till Kejsaren, Himlens son, och erkände hans överhöghet. Att betrakta dessa länder som stater av samma kaliber eller ens kategori som Kina var otänkbart för en kines. Det är en attityd som märks än i dag.

– Det finns en brist på förståelse för hur andra länder ser på Kina, säger Jerdén.

Också här finns en parallell till den europeiska koloniala historien. Marocko var i början av 1900-talet en på pappret suverän stat som hade diplomatiska förbindelser med de europeiska stormakterna. Men dessa betraktade inte Marocko som en jämlike, utan det sågs som självklart att landet skulle komma under europeisk kontroll. Den primära konflikten stod inte mellan kolonisatörerna och de koloniserade, utan mellan olika europeiska stater om vem som skulle få Marocko.

Jules Ferry som var fransk regeringschef i slutet av 1800-talet är berömd för sitt uttalande om att de överlägsna raserna har både en rättighet och en skyldighet att civilisera de underlägsna raserna. På samma sätt har kineserna betraktat de mörkare folkslagen i Sydostasien som mindre värda. Efter förhandlingar kallades de alltifrån underlägsna människor till barbarer och djur. Att Kina har rätt att dominera har setts som självklart.

Det var både förväntat och logiskt att Xi Jinping i Davos i fjol försvarade globaliseringen och gjorde klart att Kina är redo att överta den globala ledarrollen.

– Kina tycker att landet är berättigat till en framskjuten roll. Och minnet av det kinesiska imperiet är levande, säger Jerdén.

Världen är på väg att åter bli så som den ska vara, och nästan alltid har varit: sinocentrisk. Fast denna gång med ett kommunistparti i ledningen för världens mäktigaste imperium.

Men det kanske är för tidigt att uttala sig om det.