Idéer Essä
Liberaler måste stärka den politiska gemenskapen
Dagens liberaler bör lära av sin historia och göra nya tolkningar av centrala politiska begrepp. Frihet är inte bara en personlig sfär dit politiken inte når. Det är också en social och politisk status som erhålls i en politisk gemenskap, skriver Jesper Ahlin Marceta.
Flera politiska tänkare från olika politiska läger har ställt en snarlik diagnos på vår samtid. Vi lever i splittrade samhällen, lyder diagnosen, och populistiska krafter växer upp genom splittringarna som ogräs mellan markstenar. Den individualistiska liberalismen sägs vara en bidragande orsak till detta tillstånd. Våra liberala samhällen har frigjort individer på bekostnad av samhällelig gemenskap.
Till exempel argumenterar den konservative politiske teoretikern Patrick J. Deneen i sin bok Why Liberalism Failed (Yale University Press 2018) att liberalismens individualism har rivit sönder den kultur som brukade hålla ihop våra samhällen. En liknande analys görs av den liberalnationalistiske politiske teoretikern Yael Tamir. I sin bok Why Nationalism (Princeton University Press 2019) skriver hon att den politiska pendeln har svängt ”för långt” åt det individualistiska hållet. Ett samhälle behöver ett gemensamt narrativ, menar Tamir, som gör invånarnas verklighet begriplig för dem. Den liberale statsvetaren William A. Galston menar i sin bok Anti-Pluralism: The Populist Threat to Liberal Democracy (Yale University Press 2018) att det har vuxit fram en upplevd sårbarhet i våra liberala samhällen. Högerpopulister har lyckats utnyttja upplevelsen för sin agenda.
Vägen framåt börjar i vår historia.
Det ligger någonting i denna diagnos. Frågan är var vi ska hitta ett botemedel. Vi bör inte tumma på den enskilde individens höga sociala och politiska status. Men kanske behöver vi göra nya tolkningar av den för att åstadkomma en gemenskap som håller ihop samhället och för dess medborgare närmare varandra.
Två böcker om liberalismen och dess frihetsideal som utmärker sig bland andra är Helena Rosenblatts The Lost History of Liberalism (Princeton University Press 2018) och Annelien de Dijns Freedom: An Unruly History (Harvard University Press 2020). Båda författarna är professorer i idéhistoria. Vi kan söka stöd i deras böcker för att formulera en tolkning av liberalismen och friheten som bär utrymme för en stärkt politisk gemenskap. Vägen framåt börjar i vår historia.
***
”Ge mig frihet, eller ge mig död!” Patrick Henry skrädde inte orden. Den 23 mars 1775 hade representanter för Virginia samlats i St. Johns kyrka i Richmond för att debattera konflikten mellan de nordamerikanska kolonierna och den brittiska kronan. Skulle Virginia ansluta sig till rebellerna, eller skulle de vara trogna mot kungen? Henry argumenterade kraftfullt för att valet stod mellan frihet och slaveri. Virginia, menade han, skulle slåss för friheten.
Revolutionärerna gjorde inte uppror mot höga skatter eller brödpriser.
Några år senare blåste samma politiska vindar genom Frankrike. Revolutionens år 1789 gavs Gabriel Bonnot de Mablys bok Om medborgarens rättigheter och skyldigheter ut för första gången, trots att den var skriven flera decennier tidigare. I boken argumenterade abbén för att monarkin hade förvandlat fransmännen till slavar. ”Vi är fullständigt medvetna”, skrev han, ”om att vi har en mästare, vi upplever det varje dag”. Boken trycktes i tre utgåvor det året.
De amerikanska och franska revolutionärerna förenades genom sin särskilda föreställning om frihet. Ett fritt folk, liksom en fri människa, saknade härskare. Fria människor styrde sig själva och var därför inte underställda en godtycklig makt. Revolutionärerna gjorde inte uppror mot höga skatter eller brödpriser. De ville uppnå politiskt inflytande – demokrati – eftersom de ansåg sig annars vara slavar.
Deras föreställning om frihet har djupa rötter. Redan de antika grekerna tänkte på sig själva som fria eftersom de var ett självstyrande folk, medan deras persiska rivaler som lydde under en enväldig kung var slavar. I den romerska republiken kodifierades föreställningen i lag. Den romerska rätten skilde mellan slavar och fria människor. En slav var enligt lagen en person som stod under någon annans makt, och följaktligen var en fri person någon som inte gjorde det.
Frihetsrevolutionerna i slutet av 1700-talet var alltså, i en mening, republikanska revolutioner. Folken kämpade för frihet, vilket för dem innebar politiskt inflytande i stället för politisk underkastelse.
Så tänker mer sällan liberaler på frihet idag. Annelien de Dijn förklarar i Freedom: An Unruly History hur, och varför, den västerländska föreställningen om frihet har förändrats under århundrandenas lopp. På 1800-talet återvände omkullstörtade monarker till sina troner, liksom att fransmännen plötsligt fann sig lyda under ett kejsardöme. Samtidigt uppstod liberalismen för första gången som en -ism, en ideologi som samlade människor i en politisk rörelse. Liberalerna var skeptiska till revolutionärernas föreställning om frihet. De ansåg att folkligt politiskt inflytande var dömt att misslyckas. I stället för att förändra de politiska institutionerna, menade liberalerna, borde institutionerna förbättras. 1800-talets liberaler var antidemokrater. De förespråkade meritokrati och ansåg att de mest lämpade borde styra.
Liberalerna utvecklade också ett nytt frihetsbegrepp. Först skilde de mellan politisk och civil frihet. Det förra var just sådan frihet som revolutionärerna hade kämpat för, alltså politiskt inflytande och självbestämmande. Men civil frihet var något annat. Civil frihet uppstod i utrymmet mellan lagarna, menade de, dit den politiska makten inte nådde. Liberalerna ville därför begränsa statens och politikens omfång så att den civila friheten skulle bli så stor som möjligt. Frihet förvandlades från att betyda politiskt inflytande till att betyda frånvaron av politik.
Läs också:
Även ordet ”liberalism” har antika rötter. Det kommer från latinets liber, liberalis och liberalitas, som alla hade med moral att göra. Liber betydde både ”fri” och ”generös”, liberalis betydde ”passande för en person som är född fri” och liberalitas var enligt romarna det ”band” som höll mänskligheten samman.
Helena Rosenblatt visar i The Lost History of Liberalism hur 1800-talets liberaler höll fast vid den moraliska laddning som låg inneboende i ordet ”liberalism”. De betraktade sin politiska verksamhet som en kamp för det allmänna bästa och tvekade inte att moralisera över sin samtid. Liberalerna var lärare, präster och högt ansedda personer i sina samfund. De var vana att ha åsikter om hur människor skulle leva och förväntade sig att bli lyssnade till. ”Min liberalism”, sade den brittiske baronen Lord Acton, ”tillmäter varje människa rätten till sin egen åsikt och ålägger mig plikten att lära henne vad som är rätt”. Rosenblatt skriver att liberaler har ”kämpat för gemenskap och moral i århundraden”.
De idéer om frihet och liberalism som vi är vana vid idag utvecklades först på 1900-talet.
Frihetsrevolutionerna och den tidiga liberalismens historia bär med sig viktiga insikter. Begrepp som ”frihet” och ”liberal” har uråldriga rötter, men är ändå föränderliga. De idéer om frihet och liberalism som vi är vana vid idag utvecklades först på 1900-talet. Idag föreställer vi oss gärna att frihet betyder att man har en personlig sfär i livet som bara är ens egen, en sfär som staten är ålagd att skydda genom att upprätthålla våra grundläggande rättigheter. Många tänker sig att liberalismen är nära förknippad med demokrati och att en liberal är någon som vill lämna människor ifred och tror på marknadsekonomins förträfflighet. Men ur det stora perspektivet är det förhållandevis sentida föreställningar. För inte så länge sedan betydde frihet demokrati medan liberalism betydde moraliserande meritokrati.
Både frihet och liberalism kan alltså spåras till antikens idéer och språk om moral och politik. Men i det romerska tänkandet fanns också en föreställning om gemenskap. För att möta vår samtids utmaningar bör vi återuppliva denna föreställning och införliva den i våra idéer och språk om frihet och liberalism.
Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) var en central politisk gestalt under den romerska republikens sista kaotiska decennier. Den amerikanske presidenten John Adams (1735–1826) skrev om Cicero att världen aldrig har skådat ”en större statsman och filosof förenad i samma karaktär”. För Cicero var liberalitas grundläggande för den fria republiken. Liberalitas reglerade medborgarnas plikter och höll dem förbundna till varandra en politisk gemenskap.
Den politiska gemenskap som Cicero föreställde sig uppstod när medborgarna gjorde aktiva och förnuftiga insatser för att förvalta det de har tillsammans. Republikens institutioner. Lagarna. Stadens byggnader och torg. Gemenskap, menade Cicero, träder fram genom samhällsskötsel. Liberalitas krävde av medborgarna att de lade band på sina egenintressen för att främja den politiska gemenskap som gjorde det möjligt för dem att leva som fria människor.
Kanske kan vi idag göra nya tolkningar av våra politiska kärnbegrepp med stöd i den romerska republikanismen. Vi skulle liksom 1700-talets frihetsrevolutionärer kunna tänka på frihet som politiskt inflytande. Frihet kan föreställas som en social och politisk status hos en människa som saknar härskare, en människa som inte är underställd en godtycklig makt. Vi skulle liksom 1800-talets liberaler kunna tänka på liberalism som en moraliserande verksamhet för det gemensamma goda. Vår tids liberalism skulle kunna sträva efter att förverkliga den republikanska föreställningen om en politisk gemenskap där fria medborgare deltar i samhällsskötseln. Kanske kan vi finna både frihet, moral och gemenskap i liberalismen.
***
För de romerska republikanerna var medborgarskapet en grundläggande politisk enhet. Genom medborgarskapet, som bland annat gav dem tillträde till politiska ämbeten, deltog romarna i samhällsskötseln och åstadkom en politisk gemenskap. Även de franska revolutionärerna åberopade medborgarskapet. De gjorde uppror mot adelns och monarkins politiska privilegier och strävade efter att omfördela makten i samhället till medborgarna. I stället för att vara en kungs undersåtar skulle fransmännen bli medlemmar i en självstyrande nation.
Ta bort rösträtten i kommunalval för icke-medborgare.
Liberaler borde verka för att stärka den svenska politiska gemenskapen genom att uppvärdera det svenska medborgarskapet. Vi skulle till exempel kunna införa medborgarlön för att markera medborgarskapets höga värde. Börja med språktest för nya medborgare. Ta bort rösträtten i kommunalval för icke-medborgare.
Vi borde också införa medborgerliga plikter. Till exempel skulle vi kunna mönstra alla artonåriga medborgare för samhällsplikt, väpnad eller av annat slag. Plikten bör utföras i institutioner vi delar. Naturligtvis vårt militära försvar (för dem som så önskar), men också exempelvis vården, skolan och förvaltningen. Det uttryckliga syftet med plikten är att lyfta de unga medborgarna in i den politiska gemenskapen, inte att utnyttja deras arbetskraft. Samhällsplikten ska vara värdefull både för dem som gör sin plikt och för alla andra. Den ska syfta till att binda medborgarna samman genom delade minnen och referenspunkter. Genom medborgarskapet kan en historisk kontinuitet etableras som förenar varje generation av medborgare.
Ett högre värderat medborgarskap behöver förstås kompletteras med insatser som underlättar för människor att bli svenska medborgare, som exempelvis förbättrad språkundervisning för migranter. Liberaler bör nämligen inte föreställa sig att en politisk gemenskap är oföränderlig eller homogen. En liberal politisk gemenskap är öppen, pluralistisk och progressiv. Cicero menade att gemenskap uppstår bland människor som förverkligar sin unika natur och excellerar i just det de är lämpade till – inte bland människor som förvandlar sig själva för att passa in i massan. En liberal politisk gemenskap kräver integration och tolerans, inte assimilation och underkastelse.
Men ett botemedel på vår samtid kräver mer än ett uppvärderat medborgarskap. Vi behöver också en idé om föremålet för vår politiska gemenskap, en föreställning om vad våra politiska ansträngningar bör syfta till att åstadkomma. Det finns redan institutioner på plats i Sverige som erbjuder möjligheter både för en stärkt samhällsskötsel och en insats för friheten: vår välfärdsstat. Låt oss börja där.
Idag har skötseln av både vård och skola i stora delar överlåtits till privata aktörer. Det betyder i sammanhanget två saker. För det första har medborgarna berövats möjligheten göra aktiva och förnuftiga insatser för att förvalta någonting de har tillsammans. Vården och skolan är våra institutioner. Men de sköts inte av oss.
Det offentliga skulle kunna återta kontrollen över välfärdens institutioner och därmed göra dem till föremål för medborgarnas samhällsskötsel. Många sådana verksamheter skulle förstås kunna undantas, som exempelvis en lokal friskola som drivs oberoende från stora skolkoncerner. Politisk gemenskap kräver nämligen inte nödvändigtvis kommunal eller statlig regi: om möjlighet till inflytande erbjuds på annan väg, som exempelvis genom föreningar eller små företag med förankring i det lokala samfundet, kan medborgarna ändå ta aktiv del i samhällsskötseln.
Medborgerlig samhällsskötsel har förvandlats till storkapitalets styre.
Den privata driften av vård och skola betyder, för det andra, att många av oss står under en godtycklig maktutövning. Våra äldre vårdas, och våra unga utbildas, i och av aktiebolag som i stor utsträckning är undantagna medborgarnas inflytande. Medborgerlig samhällsskötsel har förvandlats till storkapitalets styre. Det är därför inte bara en fråga om gemenskap, utan också en fråga om republikansk frihet, att återerövra medborgarnas politiska inflytande över sin egen vård och skola.
Vi skulle också kunna stärka vår politiska gemenskap genom att göra samhällsviktiga tjänster mer oberoende från marknadens principer för lönebildning. Ge undersköterskor, lärare, poliser och andra samhällsbärare ersättning efter förtjänst, i stället för att sätta lönen vid lägsta möjliga nivå som håller dem kvar i yrket. Deras yrkesinsatser är för oss och det vi delar tillsammans. Genom att värdera deras insatser efter förtjänst kan vi markera deras betydelse för vår politiska gemenskap.
***
Diagnosen på vår samtid har viss bäring: vi lever i någon utsträckning i en splittrad tillvaro utan gemensamma narrativ och högerpopulister utnyttjar vår upplevda sårbarhet för sin agenda. Om liberaler håller fast vid den föreställning om frihet och liberalism som utvecklades under 1900-talet kanske vi står svarslösa inför denna utmaning. Men om vi tillåter oss att göra nya tolkningar av våra politiska kärnbegrepp öppnar sig en värld av ideologiska möjligheter.
Frihet är att inte vara underställd en godtycklig makt.
Vi borde inte bara föreställa oss frihet som en personlig sfär dit politiken inte når. Frihet är att inte vara underställd en godtycklig makt. Det är en social och politisk status som erhålls i en politisk gemenskap. Liberalitas, det band som håller gemenskapen samman, ålägger medborgaren plikter. Hon får inte dra sig undan till sin egen vrå, utan ska förväntas nyttja sina förmågor till att bidra till skötseln av det vi har tillsammans.
Vi borde inte bara föreställa oss liberalism som demokratins institutionella ramverk och tänka på en liberal som någon som lämnar andra ifred och tror på marknadsekonomins förträfflighet. Liberalismen har varit, och borde åter bli, en moraliserande doktrin. Vår liberalism, för att parafrasera Lord Acton, ålägger oss plikten att lära människan vad som är rätt.