I SSU vann normkritiken över de demokratiska normerna

En rad analyser har försökt att förklara hur det som enklast kan kallas för SSU-härvan har blivit möjlig. Hur kan det komma sig, att människor som uppenbarligen inte kan uppföra sig anständigt och dessutom öppet vädrar människofientliga åsikter, har avancerat till att leda delar SSU? I princip är varje analys ett litet bidrag till ökade förståelse av hur det gick till. Den förståelsen är dessutom absolut nödvändig för att hindra liknande att ske framöver.

Min uppfattning är dock att själva grunden för vad som orsakat denna skandal för det första är den förment goda uppfattningen att inkludering skulle vara en lösning på alla problem. Detta har för det andra toppats med teorier som övertid politiserats och uppfattats som universella sanningar.

Förenklat kan man hävda att det finns två tänkbara förhållningssätt till inkluderingen av människor med avvikande uppfattningar om hur ett samhälle bör fungera och vad som kan anses vara en acceptabel attityd till exempelvis HBTQ-personer och judar. Det ena förhållningssättet är att människor först måste kunna uppföra sig, det vill säga anpassa sig till samhällets normer, och att det i sin tur så småningom automatiskt leder till inkludering. Anpassning i detta avseende är en fråga om hur människor uttrycker sig eller beter sig, inte vad de tänker.

Med en sådan utgångspunkt är det fullt rimligt att ställa krav på anpassning i olika frågor. Attityden kan mycket väl uppfattas som exkluderande, men den utgår samtidigt ifrån att människor tycker och tänker olika, inte minst om deras uppfattningar formats i olika sociala eller kulturella omgivningar. Dessutom utgår förhållningsättet från att det finns vissa normer i samhället som är önskvärda eftersom de gynnar de flesta.

Det viktiga är nämligen att anpassa människor utan att behöva tala om för dem att deras avvikelse inte är önskvärd.

Det andra förhållningssättet uttalar inte vad som krävs eller vad som kan anses vara normerande för att inte exkludera människor från gemenskapen. I stället kan nästan vem som helst inkluderas med en förhoppning om att själva inkluderingen ska domesticera personen som uttrycker sig eller beter sig avvikande. Nötningen mot vad som anses vara en önskvärd norm förväntas med det synsättet så småningom leda till att alla kommer tycka, tänka och bete sig mer eller mindre likadant.

Risken att detta förhållningssätt skulle påverka andra negativt tas inte beaktning. Det viktiga är nämligen att anpassa människor utan att behöva tala om för dem att deras avvikelse inte är önskvärd och att de därför måste skärpa sig för att kunna bli inkluderade. Utifrån den förment välmenande föreställningen kritiseras de anpassade, men inte de avvikande, med utgångspunkt i en skev uppfattning om vems som kan anses vara stark eller svag, ha mer eller mindre makt.

Det är sådana resonemang som till exempel har lett till att det svenska skolsystemet fått så kallade ”kuddflickor”. Två skötsamma flickor som ska sitta på var sin sida om en busig pojke och med sin närvaro på sikt nöta ner hans busighet. Makten anses ligga hos de duktiga flickorna, som således får offras för vad som anses vara de maktlösa busarna. Att maktfördelningen mycket väl kan anses vara precis tvärt om beroende på vilka parametrar som lyfts fram blir oväsentligt eftersom alla som väljer att ställa sig utanför normen, eller råkar hamna där, anses vara utsatta. Att någon skulle välja att vara avvikande som ett motstånd mot normen och den vägen förskjuta det rådande maktförhållandet ses som en omöjlighet för dem som uppfattar det egna systemet som det mest överlägsna. Ty det mest överlägsna systemet vill ju alla vara en del av.

Härvan inom SSU är resultatet av det andra av dessa två förhållningssätt till avvikande, problematiska uppfattningar, kryddat med teorier som dessutom gör det omöjligt att kräva av människor med just invandrarbakgrund att de ska följa vissa normer. Teorierna är ett hopkok förenklade och politiserade teorier som har påverkat Sverige i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet från 1970-talet och framåt, vilket har begränsat förutsättningarna för att helt enkelt kräva viss anpassning till vissa normer.

För vad ska människor anpassas till om normerna ska ifrågasättas?

Framför allt är det Edward Saids orientalism-kritik, Michel Foucaults maktanalys och vad som allmänt kallas normkritik som har förenklats och politiserats. Detta har blivit prismat genom vilket delar av socialdemokratin ser omvärlden. I praktiken betyder det å ena sidan en insikt om att världen utanför Sverige fungerar annorlunda, men å andra sidan ska det helst inte påpekas eftersom det i sådana fall skulle ge uttryck för en nedlåtande, maktasymmetrisk, kolonial, eurocentristisk syn på orienten.

Denna världsbild skapar naturligtvis en omöjlig situation som krockar med uppfattningen att inkludering och representativitet skulle vara botemedel mot vad som påstås vara missförhållanden eller obekväma meningsskiljaktigheter. Det går inte att samtidigt arbeta för anpassning och normkritik. För vad ska människor anpassas till om normerna ska ifrågasättas? Å andra sidan är det också omöjligt att se inkludering som en lösning, uppmuntra normkritik och samtidigt kasta ut folk bara för att de uttrycker judehat eller förakt mot HBTQ-personer. I stället ses det som ett ”olycksfall i arbetet” som säkert med tiden kommer slipas bort mot en norm som helst inte får nämnas.

Attityden eller förhållningssättet mot vad som anses vara avvikande är samtidigt tillräckligt nedlåtande för att omfatta övertygelsen om att påverkan bara kan gå ett håll. Det är ju det enda riktiga hållet. Med maktanalysen och orientalism- och normkritiken i bakhuvudet blir slutsatsen naturligtvis att den överlägsna svenska socialdemokratin så småningom under alla förhållanden kommer att gå vinnande ur tvekampen mot avvikelserna, bara de får nötas tillräckligt länge mot den övermäktiga och förträffliga normen.

Bidrag till märkliga föreningar och oacceptabla attityder hos partimedlemmar har helt enkelt tillåtits med någon slags övertygelse om att de så småningom kommer domesticeras om de bara kan hållas kopplade till bedövande bidrag eller genom inkludering kan nötas ner till vad som kan anses vara ett önskat socialdemokratiskt normerande förhållningssätt. Normkritiken tillåts alltså så länge normer som anses vara väsentliga inte ifrågasätts i allt för hög grad. Därför är exempelvis representativiteten mer i fokus vad gäller hudfärg och kön än vad gäller åsikter. Se gärna annorlunda ut och ha gärna olika sexuella preferenser, men tyck som vi.

Över tid har dock gruppen som ska anpassas blivit tillräckligt stor för att kunna utmana normen. Och i sin rädsla för att falla in i ett orientalistiskt språkbruk eller upplevas som ett bakåtsträvande och maktfullkomligt hinder för normkritik och inkludering har partiets värderingar sakta men säkert tvingats tillbaka av människor med en occidentalistisk världsbild som föraktar mycket av det som det sekulära västerländska samhället står för och anser bör vara normerande.

En vaccination mot att liknande ska hända igen på annat håll handlar i första hand om att göra upp med en världsbild. Det innebär inte att människor bör sluta läsa Foucault eller Said. Men det innebär definitivt att idéerna inte ska ses som utgångspunkt för en politisk lösning. Inte minst för att de uppenbarligen krockar med verkligheten.