I en ”diskussion” på sociala medieplattformen X (tidigare Twitter) raljerade det före detta statsrådet Annika Strandhäll nyligen (den 11 september) om regeringens avisering av att tillsätta en  utredning om förbud mot kusinäktenskap. ”En genuin skitfråga!”, var Strandhälls kommentar. När journalisten Sofie Löwenmark ifrågasatte Strandhälls synpunkt med att påpeka att tvångsgifte inte är är någon skitfråga för de många som i dagens Sverige tvingas in i äktenskap som en konsekvens av kollektivets – klanens – ambitioner att stärka samhörigheten i en släkt, svarade det före detta statsrådet med att låta underförstå att kusinäktenskap för blott några generationer sedan praktiserades i Sverige, men sedan försvann mer eller mindre av sig själv.

I min nyligen utkomna bok Individens födelse. Om klaner i litteraturen från Aiskylos till Karen Blixen, visar jag dock att frågan om endogama giftermål (det vill säga att giftermål inåt: med förhållandevis nära anhöriga) snarare än en ”skitfråga” kan anses vara själva nyckeln – eller i alla fall en viktig delförklaring – för den som vill förstå västvärldens unika historiska gir i riktning mot en värld av tillit, individuell frihet, självförverkligande, förändringsbenägenhet och intresse för det främmande och annorlunda.

Utvecklingen bort från klanen är en konsekvens av en över tusen år lång process.

Utvecklingen bort från klanen, med dess krav på obrottslig lojalitet gentemot ett kollektiv som kan skalas upp eller ner efter behov, till kärnfamiljen, är i själva verket en konsekvens av en över tusen år lång process som kan illustreras med en historisk exposé över den sorts äktenskap som återfinns exempelvis i den den romerska antiken men också är vanligt förekommande i den fornnordiska litteraturen (exempelvis i den isländska sagan), nämligen då en änka gifter om sig med sin döde makes bror.

Medan termen ”leviratäktenskap” är beteckningen på ett sådant giftermål, mellan en död makes ogifte bror (eller manliga kusin) och den avlidne broderns änka, innebär ”sororatäktenskap” på motsvarade sätt att en änkling gifter om sig med den avlidna fruns ogifta syster (eller kusin).

Arrangemanget som sådant innebär alltså att det utifrån klanens kollektivistiska perspektiv inte har skett någon egentlig förändring rent strukturellt. Det är en åsikt som naturligtvis inte alltid delas på individnivå, av de personer som förväntas gifta sig med sin svåger eller svägerska. Dock förblir utifrån klanens synvinkel den allians som ingåtts mellan familjer intakt och detsamma gäller för arvsförhållanden, exempelvis i fråga om jordegendomar.

Den skriftliga dokumentationen om leviratäktenskap går tillbaka till Gamla Testamentet, där Onan i Första Moseboken dödas av Herren för att han som bekant låtit ”sin säd spillas på marken”. Bakgrunden till Onans beteende är måhända mindre känd: att han av sin far Juda beordrats att göra sin ”svågerplikt mot” sin avlidne brors hustru – det vill säga ”skaffa avkomma åt” brodern (1 Mos 38:8). Men Onan trotsade alltså faderns påbud om ”svågerplikt”.

Begreppet svågerplikt förklaras i ett avsnitt längre fram i Gamla Testamentet, i Femte Moseboken:

Om två bröder bor tillsammans och den ene dör utan att lämna någon son efter sig, skall änkan inte gifta om sig med någon utanför släkten, utan hennes svåger skall ligga med henne, han skall ta henne till hustru och göra sin svågerplikt mot henne. Den förste son hon föder skall räknas som den döde broderns, så att hans namn inte utplånas i Israel. (5 Mos 25:5 f.)

För den som inte gör sin ”svågerplikt” väntar, sägs det fortsättningsvis, ett oblitt öde. Inför ”de äldstes åsyn” ska hans svägerska dra av honom skon, spotta honom i ansiktet och skrika: ”Så gör man med den som inte vill föra sin brors släkte vidare!” Därefter ska hans släkt leva vidare under det föga aktningsvärda namnet Barfot.

En, vad det förefaller, helt motsatt uppfattning kommer dock till uttryck i Tredje Moseboken, där det heter: ”Om någon tar sin brors hustru till hustru, är det en vedervärdig handling. Han skändar sin bror, och de blir barnlösa.” (3 Mos 20:21.)

Bibelexegeter, inte minst under senmedeltiden, försökte lösa motsättningen genom att ta fasta på meningen i Femte Mosebok om att ”den ene dör utan att lämna någon son efter sig” i avsnittet om ”svågerplikt”. Leviratäktenskap kunde på så vis accepteras i den kanoniska rätten i de fall där änkan inte fött någon son.

Om levirat- och sororatäktenskap är utmärkande för klansamhällen, är kyrkans långvariga och envetna kamp mot denna sorts giftermål – liksom mot ”skitfrågan” kusinäktenskap – utmärkande för medeltiden. Det är värt att notera att detta kyrkliga motstånd alltså har fortgått trots att vissa former av sådana här giftermål alltså kan legitimeras av bibeltexter.

Kyrkans avoghet hade en avgörande betydelse för klantänkandets successiva avveckling under medeltiden.

Den brittiske antropologen Jack Goody (1919–2015) var tidigt ute med att peka på hur kyrkans avoghet mot endogama äktenskapspraktiker haft en avgörande betydelse för klantänkandets successiva avveckling under medeltiden fram till dess upphörande i stora delar av Europa under 13-, 14- och 1500-talen. För företrädare för kyrkan tog sig kampen mot klanerna uttryck i återkommande försök att medelst förbud utrota endogama äktenskap, däribland kusingiften. 

På motsvarande sätt förhöll sig den kanoniska rätten till levirat- och sororatäktenskap. Redan så tidigt som år 305 formulerades ett förbud mot sororatäktenskap vid en så kallad synod (det vill säga ett kyrkomöte på lägre, vanligtvis lokal nivå) i Elvira i provinsen Granada. Tio år senare förbjöds leviratäktenskap likaledes vid en synod i Neocaesarea i nuvarande Turkiet (där staden heter Niksar). Ytterligare ett decennium senare, år 325, fattades vid det första konciliet (det vill säga ett stort ekumeniskt kyrkomöte) i Nicaea beslut om förbud mot att en make gifter om sig med systern till sin döda fru. 

År 355 förbjöds levirat- och sororatäktenskap av den romerske kejsaren Constantius II (317–361) samt av Julianus (ca 332–363, som innan han efterträdde Constantius styrde över Gallien). I mitten av 380-talet inskärpte Theodosius I (347–395), som skulle bli den siste kejsaren av hela det romerska riket, förbudet mot levirat- och sororatäktenskap, vilket infördes i lagsamlingen Codex Theodosianus. Dock hade innan dess, år 375, biskopen Basileios den store av Caesarea (330–379), upprepat förbudet mot nämnda äktenskapsformer i ett brev till den syriska kyrkofadern Diodoros av Tarsus (död före 394). Och i slutet av seklet slöt även påven Siricius (död 399) upp bakom bestämmelsen.

Drygt ett sekel längre fram i tiden, kan noteras att förbud mot giftermål med en (död) brors änka samt med ens (döda) frus syster förbjöds vid en regional synod år 506 i Agde, det vill säga när visigoterna härskade över stora delar av nuvarande Frankrike och Spanien. Elva år senare, i en annan del av nuvarande Frankrike, vid synoden i Epao, som då tillhörde burgundernas rike, formulerades återigen ett förbud mot giftermål med en död brors änka. År 538 diskuteras i det första dokumenterade brevet mellan en påve och en fransk kung förbud mot incest – vilket då även inbegrep levirat- och sororatäktenskap. 

På detta sätt fortsatte det sedan under hela medeltiden, med ständigt nya inskärpningar av förbuden mot att gifta sig med släktingar, däribland naturligtvis även kusiner, sysslingar, farbröder och så vidare.

Brevet från år 538 illustrerar den allians som i dessa avseenden slöts mellan kyrkan och den franska kungamakten. Den senare såg i likhet med andra kungadömen – såsom tidigare diskuterats i fråga om det norska under Harald Hårfager i slutet av 800-talet – en fiende i den släktbaserade aristokratin. Därför kunde kungamakten understödja kyrkans strävanden att försvåra för och decimera klanen som samhällelig organisationsform.

Kyrkans långvariga kamp mot klanernas familjebildningar hade samtidigt högst världsliga orsaker. 

Med den kanoniska rätt som sedan skulle utvecklas i Bologna i mitten av 1100-talet av munken Gratianus, försvåras ytterligare de för klansamhällen typiska endogama äktenskapspraktikerna. För Gratianus var villkoren för att ett äktenskap skulle anses giltigt dels att parterna frivilligt samtyckt, dels att äktenskapet fullbordats genom samlag. Därmed minskade möjligheterna för föräldrar och släktingar att styra över vem som skulle gifta sig med vem. I syfte att decimera endogami förbjöds därtill i Gratianus kanoniska rätt äktenskap mellan personer på mindre än sju släktleds avstånd.

Kyrkans långvariga kamp mot klanernas familjebildningar hade samtidigt högst världsliga orsaker. Kyrkan gynnades nämligen materiellt av att ägandet av mark övergick från kollektivet till individen. Levirat- och sororat-äktenskapen innebar, som konstaterats, att arvsförhållanden, exempelvis i fråga om mark, förblev opåverkade och att egendom därmed stannade inom släkten.

På grund av det systematiska lagstiftandet mot släktbaserade äktenskap kom klanerna på sikt att inte bara decimeras och försvagas. Genom att förbud infördes även mot omgifte, adoption och månggifte minskade också på sikt antalet möjliga arvingar, vilket innebar att den avlidnes egendom lättare kunde tillfalla kyrkan.

Att kyrkan runt år 900 ägde en tredjedel av marken i västra Europa, och på 1500-talet hälften av all mark i Tyskland samt en tredjedel i England, sammanföll således paradoxalt nog med att det privata, individuella ägandet ökade, och därmed de personliga testamentena. På ett för kyrkan gynnsamt sätt kombinerades detta med att betydelsen i allt högre grad från teologiskt håll underströks av Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Orden föregås i Matteusevangeliet av påpekandet om att den som ”vill bli fullkomlig” måste sälja allt han har och ”ge åt de fattiga”; först då ”får du en skatt i himlen” (Matt 19:24 & 21).

När, som en konsekvens av kyrkans förbud mot giftermål inom släkten, förmögenheter övergick från kollektivet till individen, låg det naturligtvis nära till hands för kyrkan att framställa sig som företrädare för ”de fattiga”, till vilka de som åstundade att bli fullkomliga borde skänka sina förmögenheter.

Men kyrkans framgångar i uppluckringen av de starka band som höll samman tribalistiska klansamhällen kunde också underlättas av Bibel-passager som framhöll den andliga gemenskapen i kristenheten som mer eftersträvansvärd än den släktbaserade:

någon sade till honom [Jesus]: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.” Han svarade honom: ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.” (Matt 12:47 ff.)

I samma evangelium understryker Jesus, på ett liknande, om än mer brutalt sätt, den kristna tron som en kollektiv identitet, mer eftersträvansvärd än den som familjen har att erbjuda. Jesus sägs ”inte [. . .] kommit med fred till jorden [. . .] utan med svärd”: ”Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.” (Matt 10:34 ff.)

Men en kristen social identitet var inte bara en fullgod ersättning för den gemenskap som släkten tidigare erbjudit. Den var också – i likhet med kärnfamiljen – enklare än klanidentiteten att kombinera med engagemang i ekonomiskt produktiva gemenskaper, såsom yrkesbaserade organisationer av det slag som tillvaratog handelsmäns och hantverkares intressen på ett mer effektivt sätt än vad kusiner var kapabla till.

I förlängningen låg skapandet av kommersiella nätverk som skulle visa sig mer lönsamma än de släktbaserade.

Att den lilla kärnfamiljen genom kyrkliga dekret prioriterades på bekostnad av släkten, visade sig under medeltiden vara ett incitament för framväxten av mer egalitära och mindre auktoritära sociala och yrkesmässiga strukturer än de klanbaserade. På det sättet banades väg för ett skråväsende i vars förlängning låg skapandet av kommersiella nätverk som skulle visa sig mer lönsamma än de släktbaserade.

Den tilltagande individualism som blivit en konsekvens av den ovan skisserade utvecklingen kom också att revolutionera lagstiftningen i så måtto att den – på ett sätt som förebådar det nutida rättstänkandet – mer och mer fokuserade på intentioner och mentala tillstånd. Medeltidshistorikern Brian Tierney beskriver det som att

den upptagenhet vid individuella intentioner, individuellt samtycke [och] individuell vilja, som kännetecknar 1100-talet, spillde över på många områden inom kanonisk rätt. I fråga om äktenskapslagar kunde i slutet av 1100-talet, ett enkelt samtycke hos två parter, utan andra formaliteter, räcka för att ett äktenskap skulle betraktas som sakramentsenligt giltigt. Och i avtalsrätt kunde blott ett löfte betraktas som en bindande förpliktelse – därför att det var intentionen hos löftesgivaren som räknades. I straffrätt ansågs graden av skuld och straff relaterad till intentionen hos den anklagade, vilket på samma sätt som i moderna rättssystem ledde till komplexa överväganden om oaktsamhet och minskat ansvar – det vill säga delar av lagen som vi nuförtiden betraktar som liggande mellan individens rättigheter och upprätthållandet av den allmänna ordningen.

På så vis sammanföll således uppfattningen om äktenskapet som grundat i makarnas viljeyttringar snarare än i klanens alliansskapande ambitioner, med att rättskipning generellt sett kom att uppfattas som relaterad till den gärningsmannens vilja och intention och därmed till förövaren (och inte dennes eller brottsoffrets släktingar) samt till omständigheterna runt brotten. Därmed togs i beaktande att exempelvis ett dråp kunde vara en konsekvens av självförsvar, olyckshändelse eller psykisk otillräknelighet. Dessa förändringar i synen på skuld kunde naturligtvis svårligen kombineras med klanens kollektivt grundade, skambaserade och kompensatoriska rättskipning. 

Det ökade intresset för den enskilda individens intentioner är någonting som under 1500-talet även kommer att utgöra navet i protestantismens uppfattning om religionen som en affär mellan den enskilda individen och Gud. Som Max Weber varit inne på, har detta i sin tur säkerligen haft stor betydelse för den exceptionella ekonomiska expansion som skulle följa av kapitalismens genomslag i Europa från tidigt 1500-tal och framåt.

I linje med en utveckling där individen i allt högre grad sätts i centrum, skapades med tiden ett rättsligt skydd för personlig frihet, individuella rättigheter och privat egendom. Och det stimulerade i sin tur folk i västra Europa, att befria sig från släktbaserade organisationsformer, och söka sig till relationer, gemenskaper och sammanhang som inte hade sin grund så mycket i konformitet och lydnad som i frivillighet, individualism och konkurrens mellan olika aktörer. 

Omslagsfoto: Midjourney

Johan Lundbergs nya bok Individens födelse. Om klaner i litteraturen från Aiskylos till Karen Blixen är utgiven av Timbro förlag och finns att köpa här. Rabattkoden INDIVIDEN20 ger 20 procents rabatt för Smedjans läsare.