I öppna samhällen samhällen motverkas rasismen

Den senaste veckan har USA drabbats av de värsta rasbaserade oroligheterna sedan 1960-talet. Detta sedan ytterligare ett polisingripande lett till en svart mans död.

Nu höjs det röster som vill utmåla USA som ett land som genomsyras av rasism. Och visst är det så att det sega arvet från slaveriet och diskrimineringslagar sitter i. Dessutom har Donald Trumps presidentskap lockat fram något som många av oss trodde tillhörde det förflutna.

Men samtidigt har många decennier av hårt och idogt antirasistiskt arbete burit frukt. I ett internationellt perspektiv är USA och resten av västvärlden mindre rasistiskt än många andra länder. Det är bara det att dessa länder inte tillhör vår kultursfär och att vi inte känner till eller uppmärksammar rasismen där. Dessutom talas det inte så öppet om rasismen i dessa länder, just för att de inte är öppna samhällen.

År 2018 publicerade Timbro förlag Fredrik Segerfeldts bok ”Den svarte mannens börda”. I dag publicerar Smedjan ett utdrag ur denna bok, om just rasism och rasismens historia, ur ett annat perspektiv än det gängse:

De badar var fjortonde dag. Efter att ha tvålat in sig före badet använder de inte ens vatten, i ett försök att behålla lukten.

Den som uttryckte sig så var den ledande bangladeshiske parlamentsledamoten Elias Uddin Mollah, som på en presskonferens efter ett besök i Kongo år 2015 delgav sina intryck från landet. Han menade även att de svarta kongoleserna ”behövde civiliseras”.^[1] För utomstående, omgivna av människor med i snitt mycket ljusare hy, är det ibland svårt att se skillnad på en person från den indiska subkontinenten och en person från Afrika söder om Sahara. Under 1980-talets pogromliknande raskravaller i Kina blev exempelvis en lankes misshandlad, eftersom kineserna misstog honom för en afrikan.^[2] Men för Uddin Mollah var nyansskillnaden i hudfärg uppenbarligen tillräckligt stark för att han skulle uttrycka sig fördomsfullt och rasistiskt om kongoleser.

Det finns en föreställning om att rasism enkom är något som ljushyade européer eller deras ättlingar riktar mot människor med mörkare hudfärg. Den har sitt ursprung i den globala maktordning som de vita européerna upprättade och upprätthöll under 500 år av kolonialism, brukar det låta. Exempelvis står det så här i Vänsterpartiets partiprogram från 2012:

Dagens rasism har en historisk bakgrund i den tid då kolonialismens utplundring skulle rättfärdigas.^[3]

Det är naturligtvis den sortens rasism – vit kontra mörkhyad som vi som bor i primärt ljushyade länder främst upplever och därför diskuterar. Jag minns exempelvis när jag i tonåren var på en språkkurs i Frankrike tillsammans med en rad amerikaner i samma ålder. En kille såg ut som stereotypen från den amerikanska mellanvästern eller södern (nu när vi ändå pratar om fördomar): helvit, för stora byxor, lätt överviktig och vattenkammad sidbena. Han sa rakt ut till en afro-amerikan att han inte gillar svarta, eftersom ”de har misshandlat min bror”, och gav därmed uttryck för ett långt och segt arv från slaveriet som USA fortfarande lider av. Det var i hans värld helt enkelt legio att dela upp samhället i grupper efter deras hudfärg och sedan ha svepande synpunkter på dessa grupper. I Frankrike lärde jag mig också det något motsägelsefulla uttrycket: ”Jag är inte rasist, men jag gillar inte araber.” Och i Sverige är vi som bekant långt ifrån förskonade från rasism från majoritetsbefolkningen.

Men som det bangladeshiska exemplet ovan visar är detta inte hela bilden. Nu är uttalanden från en enda politiker inte så mycket värda när det gäller att bedöma förekomsten av rasism i olika delar av världen. En anekdot är en anekdot. Det finns visserligen många fler, och från andra delar av den indiska subkontinenten. Som när en indisk polis skriker om att ha blivit vidrörd av en ”svart apa” för att en afrikansk yngling rört vid hennes arm eller när en minister i Goa kallar afrikaner för en cancersvulst. Det finns dessutom många exempel på rasistiskt motiverade mord, gruppvåldtäkter och mobbattacker, men det är fortfarande bara enstaka exempel.^[4]

Det finns dock de som försökt undersöka graden av rasism i olika delar av världen på ett systematiskt sätt. Institutet World Value Survey (WVS) ställde frågan till personer i åttio länder om de skulle ha något emot att ha en person av en annan ras som granne. Det visade sig att några av de på papperet allra ”vitaste” delarna av världen – Skandinavien, Storbritannien, USA, Kanada, Australien och Lettland, tillsammans med några latinamerikanska länder – var de där lägst andel svarade ja på frågan.^[5]

En liknande undersökning, World Public Opinion Poll från 2008 som täckte 21 länder, visade att det var i icke-västliga länder, främst i Asien och före detta Sovjetunionen, som lägst andel svarade att det var viktigt att människor av olika ras eller etnicitet behandlas likvärdigt.^[6]

Ibland brukar sådana resultat bortförklaras med skamfaktorn, ungefär på samma sätt som opinionsundersökningar tenderar att underskatta stödet för partier med invandringsmotstånd, främlingsfientlighet eller rasism på agendan. Folk vågar helt enkelt inte säga vad de egentligen tycker till den som ringer och frågar, eftersom de vet att åsikterna inte anses rumsrena eller acceptabla. (Denna faktors existens är i sig ett uttryck för hur föga accepterad rasismen är i respektive land, vilket är ett resultat av det antirasistiska arbete som lagts ner i västvärlden.)

För att undgå att skamfaktorn ska ge felaktiga resultat kan man ställa flera frågor som pekar åt olika håll, för att få en mer robust bild. Man kan till exempel tänka sig att de personer som har rasistiska attityder också har en tendens att tona ner existensen eller omfattningen av sådana åsikter, åtminstone får man det intrycket i sociala medier.^[7] Och på samma sätt har antirasister i ordets smala bemärkelse en tendens att betona och om inte överdriva så i alla fall ge en bild av rasismens utbredning som mycket omfattande. Om man då kombinerar frågan om man kan tänka sig att ha en person av en annan ras som granne med en fråga om hur mycket rasism det finns i landet får man en mer sanningsenlig bild av hur det verkligen ser ut.

I den europeiska expansionens senare stadier genomsyrades de västerländska samhällena av djup rasism.

Det har nättidskriften Insider Monkey gjort. Den använde WVS uppdaterade siffror, med åttiofem tusen respondenter från sextio länder, och lade till frågan om hur ofta rasistiska handlingar äger rum i respektive land. Återigen framträder samma bild. Bland de tjugofem länder som var mest rasistiska finns bara ett västland, Cypern, på tjugoandra plats. Sex av de tio mest rasistiska var arabländer och värst av alla var Indien.^[8]

När exempel och siffror som dessa lyfts fram brukar det sägas att rasismen ändå är en europeisk idé och att den spridits till resten av världen genom västerländsk dominans, inte minst i form av kolonialism. De erövrade folken har helt enkelt tagit till sig av de vitas – de forna härskarnas – uppfattningar, precis som de anammat en rad andra vanor, institutioner och föreställningar. I Nationalencyklopedin står det exempelvis: ”Uppfattningen att vissa folk är överlägsna andra till följd av en bestämd rastillhörighet är i huvudsak en västerländsk skapelse.”^[9] I en artikel i Marxistiskt Perspektiv skriver en Jerry Robertsson att: ”Förklaringen till den moderna rasismen hittar vi … i 1600-, 1700- och 1800-talens europeiska kolonialism och senare imperialism.”^[10] I BBC:s tre avsnitt långa tv-serie om rasismens historia är det enkom vit, europeisk och amerikansk rasism som behandlas och den kopplas genomgående till den europeiska kolonialismen, den transatlantiska slavhandeln och det amerikanska slaveriet.^[11]

Visst är det så att det europeiska koloniala projektet var rasistiskt. Idén om vit överhöghet över resten av världen byggdes upp i samband med denna expansion. Men de olika koloniala erfarenheterna bekräftade snarare än skapade visionen av svarta som en underlägsen människotyp. Kolonialismen förstärkte något som redan var närvarande.^[12]

Europeiska kvinnors relationer med mörkhyade män har varit föremål för såväl hysteri som skönlitterära framgångar

I den europeiska expansionens senare stadier genomsyrades de västerländska samhällena av djup rasism. Ett exempel var djurparken i Bronx i New York, som år 1906 ”ställde ut” en pygmé vid namn Ota Benga, i en bur tillsammans med en orangutang. Benga blev kvar i USA och tog tio år senare livet av sig. Faktum är att det var vanligt att på detta sätt visa upp människor från andra världsdelar och mänskliga zoon nådde stora framgångar. Även Sverige var djupt präglat av rasism långt in på 1900-talet, med notoriska Rasbiologiska institutet som ett särskilt starkt uttryck från offentligt håll.^[13]

Ett särskilt känsligt ämne i kolonialismens rasistiska historia har varit sexuella relationer mellan de koloniserande och de koloniserade. Av någon anledning var det vanligt för europeiska män att ha sex, och till och med gifta sig, med mörkhyade kvinnor, medan det motsatta ofta var otänkbart. Europeiska kvinnors relationer med mörkhyade män har varit föremål för såväl hysteri som skönlitterära framgångar. Arundhati Roys De små tingens gud är ett exempel och E M Forsters A passage to India, filmatiserad 1984, ett annat. Den senare romanen illustrerar också frågan om britter skulle låta sig dömas av indiska domare, vilket många européer fruktade skulle kunna leda till massiva sexuella övergrepp på vita kvinnor. Som Niall Ferguson uttrycker det: ”För nittio tusen vita människor som gjorde anspråk på att styra trehundrafemtio miljoner bruna var likhet inför lagen raka vägen till mellanraslig våldtäkt.”^[14]

Man kan radda upp hur många exempel som helst. Denna sortens retorik var legio.

Fransmannen George Cuvier, förmodligen det tidiga 1800-talets mest inflytelserika vetenskapsman, menade att den svarta rasen står mellan apan och den europeiska människan. Sådana anses av naturliga skäl inte mogna eller förmögna att styra över sig själva. Alfred Milner, som bland annat var guvernör för Kapkolonin och brittisk High Commissioner för Sydafrika, sa: ”Min patriotism känner inga geografiska utan bara rasmässiga gränser. Jag är imperialist … för att jag är en brittisk raspatriot.”^[15] Den ledande franske imperiepolitikern Jules Ferry menade att de ”överlägsna raserna” inte bara hade rätten utan även en skyldighet att civilisera de ”underlägsna raserna”.^[16]

Inte heller Karl Marx kom undan tidsandan. I ett brev till Friedrich Engels skrev han om en gäst:

Det står nu helt klart för mig, som formen på hans huvud och hans hår- växt antyder, att han härstammar från de negrer som flydde Egypten med Moses, såvida hans mamma eller farmor inte korsades med en nigger.^[17]

Vidare tyckte han att afrikaner var lägre stående än européer, uttryckt som att ”den vanliga negertypen endast är en degenererad form av en högre typ”.^[18]

Man kan radda upp hur många exempel som helst. Denna sortens retorik var legio.

Detta var dock en företeelse som var stark främst under andra hälften av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Författaren Sven Lindqvist beskriver i den internationellt uppmärksammade boken Utrota varenda jävel, en klassiker som numera har ett kvartssekel på nacken, hur idéutvecklingen tog fart i början av 1800-talet.^[19]

Det brittisk-indiska exemplet är illustrativt. Kontrasten är stor mellan 1700-talets orientalism, med britter som anammade lokala sedvänjor, klädstilar och språk samt gifte sig med indiska kvinnor, och den allt mer apartheidliknande politik som fördes från mitten av 1800-talet i kombination med ett språkbruk hämtat från den amerikanska södern – man pratade om indierna som ”niggers”.^[20]

Det faktum att särskilt den sena europeiska kolonialismen var starkt förknippad med rasistiska föreställningar innebär dock inte att rasismen föddes där och då. Del IV i Lindqvists bok bär rubriken ”Rasismens födelse” och handlar om Europas nittonde århundrade. Han skriver: ”Fördomar mot främmande folkslag har alltid funnits. Men i mitten av 1800-talet gavs dessa fördomar organiserad form och skenvetenskaplig motivering.”^[21] Det Lindqvist syftar på är alltså den så kallade vetenskapliga rasismen, vilken visserligen var än mer moraliskt motbjudande, men det var bara ett uttryck för en mycket vidare företeelse.

Det råder inte konsensus bland forskarna om när den europeiska rasismen föddes. Tre centrala verk i frågan, som fokuserar på just vår kontinent, ger olika svar. Ingen av dem anger dock den sena kolonialismen eller 1800-talet som startpunkt.^[22] Det har länge hävdats att det inte fanns någon rasism i antikens Grekland och Rom. Tidigare forskare som undersökt frågan har menat att den misstro som fanns mot främlingar – barbarer som talade ett språk som grekerna inte förstod utan som de tyckte lät som ”bar bar” – enbart var kulturellt betingade.^[23] Denna ståndpunkt motsägs av sådant som att Herodotos, av många kallad (den västerländska) historieskrivningens fader, redan på 400-talet f Kr hyste fördomar om afrikaner och menade att ”troglodyt-etiopierna” åt ödlor och lät mer som fladdermöss än människor, att Aristoteles under samma tid hävdade att det främst är icke-greker som ska bli slavar eftersom vissa människogrupper från födelsen är ämnade för underkastelse samt att den romerske historikern Tacitus prisade germanernas rasrenhet i kontrast mot romarnas uppblandning.^[24]

I boken The invention of racism in classical antiquity visar den israeliske historikern Benjamin Isaac att det i antiken visst fanns en protorasism med systematiserat tänkande, uppfattningen att klimat och andra miljöfaktorer skapade oföränderliga egenskaper i människor och klassificering av människogrupper som lägre stående än den egna. Vidare visar han hur senare europeiska tänkare påverkades av dessa skrifter.^[25]

Den tidigare nämnde historikern Francisco Bethencourt, professor vid King’s College i London, spårar i boken Racisms: from the crusades to the twentieth century den moderna europeiska rasismens rötter till korstågen och återerövringen av den Iberiska halvön. Från 1000-talet och framåt utvecklade korsfararna antaganden om andra etniciteter, grundade i antiken, de barbariska invasionerna samt den muslimska expansionen, vilket sedan tog sig uttryck i fördomar och diskriminerande handlingar baserade på biologisk härkomst.^[26]

En fundamental del av rasismen är att de egenskaper som uppfattas som negativa är oföränderliga. Man kan sluta vara otrevlig men man kan inte byta hudfärg. I boken Racism: a short history menade den amerikanske historikern George Fredrickson att grunden för den europeiska antisemitismen lades redan under 1100- och 1200-talen för att sedan, om uttrycket tillåts, blomma ut på 1200- och 1300-talen. Den kristna attityden gentemot judar ändrades från att ha varit en religiös misstro till hat mot folkgruppen judar. Så länge judar bara hade ”fel” tro kunde de kristna få dem att konvertera och så var ”problemet” löst. Men när motviljan övergick till att handla om judar som folk- grupp så hjälpte det inte att dessa bytte tro. Judarna missaktades fortfarande. Denna rasism har föga att göra med ”upptäckten” och erövring av övriga delar av världen.^[27]

Ytterligare en faktor som talar mot idén om att rasismen enbart är kopplad till den europeiska kolonialismen är den rasism som de osmanska turkarna uppvisade mot armenierna under första världskriget och som kulminerade i det folkmord som nämndes i kapitel fyra.^[28]

Visst skulle man kunna tolka såväl uttalandena av Uddin Mollah – den bangladeshiske politiker som nämndes – tidigare som de indiska exemplen ovan som att de bär vidare på den rasism som de europeiska kolonialherrarna förde med sig till den indiska subkontinenten. I den brittiska rashierarkin stod afrikaner lägre än indier (inklusive pakistanier, bangladeshier och lankeser) och de två grupperna stötte på varandra i ett antal olika sammanhang inom ramen för det brittiska imperiet.

Men om rasismen skulle vara en europeisk uppfinning och om den funnes i övriga delar av världen enbart eller främst på grund av västerländskt inflytande borde den inte finnas i någon större omfattning i de delar av världen som endast i begränsad grad påverkats av europeisk kolonialism. Ännu mindre borde rasismen ha funnits där längre tillbaka i historien, långt innan någon omfattande kontakt med västerlänningar kunde skapa och upprätthålla värderingsmönster.

Statsvetaren, journalisten och kommunisten Harold Isaacs menade att fördomar om andra raser fanns i icke-europeiska samhällen långt innan de utsattes för västerländskt inflytande: ”I de fall reaktionerna på västerlänningarna tog sig rasmässiga uttryck, lades dessa ovanpå djupt rotade uppfattningar om ras och hudfärg som fanns där långt före detta möte.”^[29] Om Isaacs har rätt är uppfattningen att rasism i koloniala och postkoloniala samhällen skulle vara en konsekvens av kolonialismen därför endast delvis sann.

Ny DNA-forskning bekräftar att kastsystemet har rasistiska rötter.

Här är Uddin Mollahs grannland Indien, som Bangladesh var en del av fram till delningen 1947, ett bra exempel. Landets famösa kastsystem, som föregick européernas ankomst med minst tusen år, är enligt många baserat på ras. Aktivister bland de så kallade kastlösa, daliterna, menar att det våld och den diskriminering afrikaner regelbundet upplever i Indien har sina rötter i kastsystemet. Daliterna och de så kallade stammarna som också har låg status tenderar att ha mörkare hy än medlemmar av de högre kasterna.^[30] Den indiska sociologins fader, G S Ghurye, visade i sin klassiska bok Caste and race in India att kastsystemets rasistiska rötter kan ledas tillbaka till när de ljusare indo-arierna kom till Indien runt 2000 f Kr och stötte på den mörkare lokalbefolkningen. Kastsystemets funktion var att behålla indo-ariernas överhöghet. Medan de nyanlända innehade roller som präster, krigare och köpmän fick den övriga befolkningen nöja sig med mindre prestigefyllda positioner.^[31] Ny DNA-forskning bekräftar att kastsystemet har rasistiska rötter. Om USA har Ku Klux Klan, har Indien Ku Klux Caste, som en indisk journalist uttrycker det.^[32]

Två regioner som i mindre omfattning än många andra utsatts för västerländskt kolonialt och imperialistiskt inflytande är Kina respektive arabvärlden.^[33] Ändå är den nutida rasismen där omfattande och bägge regionerna har många sekler av rasistiska attityder och vanor bakom sig. Vi ska nu se hur och vi börjar med Kina.

”Ner med niggrerna! Niggrer, åk hem för helvete! Niggrer! Döda niggrerna!” Det var tre slagord som hördes i samband med raskravaller i den kinesiska staden Nanjing år 1988. Flera tusen kinesiska studenter deltog i våldsamheterna som bland annat ledde till ett försök att bränna inne afrikaner i deras studentkorridor. Till slut fick de evakueras från området. De antiafrikanska attackerna spred sig till andra delar av Kina, som Beijing.^[34]

Bakgrunden var att två manliga afrikanska studenter hade velat ta med sig två kinesiska tjejer in på en julfest på universitetsområdet, men blivit nekade detta av en vakt, varvid det uppstod tumult. Att afrikaner skulle umgås med kinesiska kvinnor ansågs provocerande.

Propagandan från det kinesiska kommunistpartiet har varit noga med att påpeka att rasism är något som var förknippat med europeisk kolonialism och de kinesiska uttrycken för rasism förtigs. Exempelvis förklarades kravallerna i Nanjing med ”ideologiska avvikelser”.

Men rasismen i Kina är inte ny. Den holländske historikern Frank Dikötter, specialist på Kina, visar i sin doktorsavhandling att idén om kinesens rasmässiga överlägsenhet har en lång tradition i landet och varit en central del i den etnocentrism som präglat Kina i över tusen år. I kinesisk poesi från 300-talet finns det passager som: ”Om han inte är av vår ras har han säkerligen ett annorlunda sinne.” Icke-kineser sågs allmänt som avhumaniserade och ju längre människor befann sig från den kinesiska civilisationens centrum, desto vildare och fulare ansågs de vara. Efter förhandlingar med grannstater kallades deras representanter för alltifrån underlägsna människor till barbarer och djur.^[35]

Kineserna hade svarta slavar redan under Tangdynastin (618–907), en författare skriver att eliten i elvahundratalets Kanton hade afrikanska ”djävulsslavar” och Dikötter konstaterar att kineserna började likställa ”slav” med ”svart” långt innan européerna började dyka upp vid deras kuster.

Dikotomin svart-vit var inte något som kineserna importerat från Europa, utan de såg sig själva länge som just vita. Denna färg ansågs eftertraktansvärd medan svart betraktades med misstanke och förakt, som något som är längst ifrån världens och civilisationens mitt och därmed minst människolikt. Mellan det vita och det svarta fanns sedan en rad olika nyanser. Det möjligen konstiga i sammanhanget är att européerna, trots sin vithet, betraktades som lika främmande som de svarta. En kines liknade dem vid makaker (en sorts apor) medan en annan berättade att de har en mun som en gylling (en sorts fågel), ögon som en katt och skägg som ett svart flor.

Genomgående kallades de för djävlar.

Senare tiders skriverier om utlänningar var än mer hätska, inte minst beroende på att Kina hamnade under först mongoliskt och sedan manchuriskt styre. Filosofen Wang Fuzhi menade på 1600-talet att Kina behövde sitt eget lebensraum och att kejsarens främsta uppgift var att upprätthålla gränsen mellan de olika raserna.

På 1700-talet började ett regelrätt rastänkande få inflytande vid den kinesiska kejsarens hov. Och under 1800-talet tog sig skriverierna om barbarernas anatomiska och mentala egenskaper lustiga uttryck, som påståenden att européer liknar apor, har fyra testiklar, att de blir blinda om de inte får te och rabarber, att engelsmännen saknar knäleder och att svarta är fula och dumma. Genomgående kallades de för djävlar.

Något som särskilt upptog kinesernas tankar om européernas utseende var hårväxten, inte minst i ansiktet, vilket fick dem att dra paralleller till diverse djur. En Europaresenär berättade att många franska kvinnor har mustasch och långa skägg. Enligt en skrift berodde européernas lukt på att de drack kvinnors menstruationsvätskor.

Dikötter sammanfattar det som att ”en rasmässig medvetenhet existerade i embryoform långt innan européerna kom på 1800-talet”.^[36]

Den kinesiska rasismen mot afrikaner har inte försvunnit de senaste decennierna. En del i staden Guangzhou kallas för Chokladstaden, på grund av de många afrikaner som verkar där. På nätet är rasismen grov, med mängder av uttalanden som att afrikaner luktar illa, är hundar och tar kinesiska kvinnor.^[37] När den dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice 2005 besökte Kina svämmade sociala media i landet formligen över av rasistiska kommentarer, som att hon är en ”en svart gris”, ”en svart hora” och ”en svart hynda” eller att hon ”ser ut som en orangutang”.^[38]

Den arabiska rasismen mot svarta är däremot mindre känd.

Detta märks också i Kinas utrikespolitik, inte minst när det gäller dispyter om territorium med de mer mörkhyade grannarna i Sydostasien som tidigare betalade tribut till den kinesiska kejsaren. Här är den nedlåtande rasistiska attityden tydlig.^[39]

Även i arabvärlden har rasismen en flera sekel lång historia. Den sortens rasism som numera förknippas med denna del av världen är antisemitism, med förintelseförnekelse och konspirationsteorier om judar. Det är en väldokumenterad företeelse.^[40] Negativa attityder och våld mot minoriteter som kurder och yazidier har också fått mycket uppmärksamhet. Den arabiska rasismen mot svarta är däremot mindre känd.

Faktum är att man möter sådan rasism redan under islams första sekel, med nedlåtande uttryck om svarta som djur och djupt okunniga. Profeten Muhammed lär ha sagt att ”du ska lyssna på och lyda din herre även om han var en etiopisk [dvs svart] slav vars huvud ser ut som ett russin.”^[41] Enligt Dick Harrison handlar det om en ”sedvana rotad i sekler av slavhandel och kryddad med okunnighet”.^[42] Detta är alltså en inställning som går tillbaka många århundraden innan arabiska eller muslimska områden hamnade under någon form av västerländsk dominans. Det arabiska ordet för slav, abid, har flutit ihop med begreppet svart (människa).^[43] Enligt den sudanesiske akademikern Francis Deng är det ”… den direkta motsvarigheten till ’nigger’ i amerikanskt folkligt språkbruk”^[44]

Under medeltiden fortsatte svarta afrikaner att ofta beskrivas som dumma och i termer av djur. Till och med en så lärd och inflytelserik muslimsk tänkare som filosofen och historikern Ibn Khaldun (1332–1406) sa att ”negernationerna är som regel lämpliga att förslava, ty de har lite som är mänskligt och har attribut som är mycket lika de hos dumma djur”.^[45] Han skrev också följande om afrikanerna bortom den för araberna då kända delen av kontinenten: ”Det finns bara människor som står närmare djuren än tänkande varelser. … De äter ofta upp varandra. De kan inte betraktas som mänskliga varelser.”^[46]

Trots att rasismen är så vanligt förekommande är det tabubelagt att prata om den i arabvärlden. En rubrik till en artikel i frågan i New York Times lyder ”The Arab World’s Dirty Secret”, en text i Huffington Post har överskriften ”The Great Taboo: Arab Racism” medan The Guardian skriver om ”The race taboo”.^[47] Det är helt enkelt inget man diskuterar öppet.

En av orsakerna till att det är svårt att erkänna och prata om arabers rasism mot svarta är att det inte passar in i den postkoloniala retorik och världsbild som präglar såväl arabvärlden som delar av Afrika söder om Sahara. Araberna är ju offer, inte minst för västerländskt förtryck och rasism. Då kan de själva inte vara rasister. En annan orsak till tabut är att araber har svårt att kännas vid den egna handeln med svarta slavar. Wole Soyinka, nobelpristagare i litteratur, menar att arabvärldens ovilja att prata om den egna rasismen bottnar i denna historiska skam.^[48] Den arabiska rasismen mot svarta är fortfarande i högsta grad aktuell. I Sudan har den tagit sig starka uttryck de senaste decennierna, inte minst före delningen av landet i två delar, det primärt arabiska, muslimska (norra) Sudan och det primärt svarta, kristna och animistiska Sydsudan. I västsudanesiska Darfur genomförde regeringen med hjälp av en milis ett folkmord där araber bedrev utrotning och etnisk rensning av svarta, med fyrahundra tusen döda och över två miljoner flyktingar som konsekvens.^[49] De rasistiska förtecknen var tydligt uttalade. På 2010-talet har den sudanesiska statens massmord och etniska rensning av svarta fortsatt, denna gång i södra Kordofan.^[50] Denna rasism återfinns i många arabländer. Den sudanesisk-brittiska författaren och kommentatorn Nesrine Malik berättar hur hon i sin barndom i Sudan precis som de flesta andra betraktade svarta som mindre värda. När familjen sedan flyttade till Saudiarabien fick hon själv uppleva samma sak, eftersom sudanesiska araber generellt sett är mörkare i hyn än saudier.^[51]

Många arabiska nordafrikaner talar om Afrika och afrikaner som något annat än de själva och deras land.

Exemplen på rasism i arabvärlden är många. I december 2005 attackerade egyptisk polis ett läger med sudanesiska flyktingar och dödade tjugo personer.^[52] När saudiska myndigheter arresterade en terrormisstänkt person från Tchad bestämde sig regeringen för att kasta ut alla tvåhundra tusen tchadier som befann sig i landet, inklusive en stor mängd barn som aldrig varit i Tchad.^[53] I Libanon har regeringen försökt få nattklubbarna på stranden i Beirut att släppa in även svarta som vanligtvis möts av kalla handen vid dörren och i Yemen finns det en särskild grupp mörkhyade som kallas al-akhdam, arabiska för ”tjänare”.^[54] Såväl i Egypten som i Marocko ses ”afrikaner” som en andra klassens människor och svarta kan förvänta sig såväl diskriminering som att bli antastade på gatan på grund av sin hudfärg.^[55] Många arabiska nordafrikaner talar om Afrika och afrikaner som något annat än de själva och deras land.

När Libyen föll samman efter den främst västerländska interventionen 2011 som ledde till diktatorn Muammar Khadafis fall blev många svarta afrikaner utsatta för grovt och dödligt våld. Khadaffi hade använt svarta legosoldater vilket gjorde att många vanliga svarta anklagades för att ha kämpat på hans sida. Men eftersom Libyen hade över en miljon svarta gästarbetare och en hel del flyktingar från Sudan hade den absoluta merparten svarta i landet inget med dessa legosoldater att göra. Det rasistiska våldet kan inte heller helt och hållet bortförklaras med att landet föll samman i anarki. Redan år 2000 hade Libyen skakats av antisvarta upplopp med dödlig utgång.^[56]

Det är alltså svårt att hävda att all rasism i världen kommer från Europa.

Den amerikanska tv-stationen ABC genomförde för några år sedan ett experiment på ett bageri i Texas, med hjälp av två skådespelare. Den ena låtsades jobba i kassan och vägrade att tjäna den andra som kund eftersom hon bar en muslimsk huvudduk. Syftet var att se hur kunderna skulle reagera. Tretton stycken skällde på kassören, ropade på chefen eller gick därifrån i vredesmod. Sex kunder stöttade den rasistiska anställda medan tjugotvå tittade bort utan att säga eller göra något. Den egyptiska författarinnan Mona Eltahawy kontrasterar detta inslag med den vardagsrasism som möter svarta i Egypten och frågar sig hur många egyptiska tv-kanaler som skulle våga genomföra ett experiment liknande det amerikanska, fast denna gång med en arab som förövare och en svart som offer.^[57]

Det är alltså svårt att hävda att all rasism i världen kommer från Europa. Det är dessutom så att i västvärlden bearbetas och motarbetas rasismen, medan den i arabvärlden sopas under mattan, inte minst av myndigheterna. Nadim Houry som arbetar på människorättsorganisationen Human Rights Watch i Beirut, uttrycker det så här:

Det finns rasister överallt i världen, men i många länder är det tabu att fälla kommentarer, delvis för att det finns lagar emot det. Här tillämpas lagstiftningen aldrig, när det finns någon.^[58]

Kort sagt: I väst är det tabu att vara rasist, i arabvärlden är det tabu att prata om rasismen.

Noter

1. Liton 2015. ↑
2. Sri Lanka är naturligtvis en ö och därför inte en del av den indiska subkontinenten rent fysiskt, men landet brukar räknas till den delen av världen. ↑
3. Vänsterpartiet 2012. ↑
4. Venkatraman 2016, Chahuan 2015 samt Nelson 2014 ↑
5. Fisher 2013. ↑
6. Återgiven i Council on Foreign Relations 2009. ↑
7. Det är som nynazister som förnekar Förintelsen. Om en av de centrala idéerna i nazismen var att utrota judenheten, varför då förneka att försöket har ägt rum? ↑
8. Dogan 2015. ↑
9. Andersson 1994, sid 432. ↑
10. Robertsson 1996. ↑
11. BBC 2007a, 2007b respektive 2007c. ↑
12. Bethencourt 2013. ↑
13. Hochschild 2003 och Bethencourt 2013. ↑
14. Roy 1999, Forster 1965 samt Ferguson 2004, sid 203. ↑
15. Citerad i Ferguson 2004, sid 251. ↑
16. Bethencourt 2013 och Fayad 2013. ↑
17. Chaloner & Henderson 1975 ↑
18. Gray 2013. ↑
19. Lindqvist 2011. Bethencourt 2013 har en omfattande genomgång av idéutvecklingen. ↑
20. Ferguson 2004. Detta kan också ha att göra med att det stora sepoyupproret 1857 skapade starka spänningar mellan britter och indier. ↑
21. Lindqvist 2011, sid 186. ↑
22. Att experterna är oense om existensen av rasism kan bero på hur de definierar företeelsen. Benjamin Isaacs (2004, sid 23) definition lyder ”[e]n inställning till individer och grupper av folk som antar en direkt och linjär koppling mellan fysiska och mentala egenskaper. Den tillskriver därför individer och grupper av folk kollektiva egenskaper, fysiska, mentala och moraliska, som är konstanta och oföränderliga av människans vilja, eftersom de är orsakade av ärftliga faktorer eller yttre påverkan, såsom klimateller geografi.” Francisco Bethencourt (2013, sid 1) har en kortare och koncisare definition: ”fördomar angående etnisk härstamning kombinerat med diskriminerande handlingar.” George Fredrickson 2002 har inte någon formulering som lämpar sig för citering, men han menar att rasismen består av två delar: uppfattningar om medfödda, outplånliga och oföränderliga skillnader mellan grupper av människor kombinerat med makt och kontroll över en grupp människor, i syfte att etablera och upprätthålla en rasmässig ordning. ↑
23. Snowden 1983. ↑
24. Coquery-Vidrovitch 2005. Hon skriver om ”trogolytetiopierna”, vilket förmodligen är en felskrivning eller misstag i översättningen. ↑
25. Isaac 2004. ↑
26. Bethencourt 2013. ↑
27. Fredrickson 2002. ↑
28. Bethencourt 2013. ↑
29. Isaacs 1967, sid 367. ↑
30. Kumar 2016. ↑
31. Upadhya 2000 samt Celarent 2011. ↑
32. Suraiya 2016. ↑
33. För att förekomma kritikern: Ja, britterna tvingade Kina med våld att öppna upp sig, men landet blev aldrig koloniserat av någon västmakt. Och ja, stora delar av arabvärlden, inte minst i Nordafrika, har varit koloniserade av européer. Men arabvärldens främsta imperiemakt i modern tid var Osmanska riket. ↑
34. Cheng 2011 och Kristof 1989. ↑
35. Avsnittet om rasismens historia i Kina bygger på Dikötter 1992. ↑
36. Dikötter 1992, sid 2. ↑
37. Cheng 2011. Uppgiften om Chocolate city: Guest 2011. ↑
38. Coleman 2009. ↑
39. Scott 2007. ↑
40. Se exempelvis databasen över antisemitiska teckningar i arabisk press, hos organisationen Anti-defamation league. <http://www.adl.org/anti-semitism/cartoons/#.VysM8T_ HdTY>. ↑
41. Malik 2008. Den engelska versionen lyder: ”[y]ou should listen to and obey your ruler even if he was an Ethiopian [ie black] slave whose head looks like a raisin.” ↑
42. Harrison 2010b, sid 354. ↑
43. Coquery-Vidrovitch 2005. Det betyder inte att det arabiska ordet för svart är abd. ↑
44. Francis M Deng (1995), War of visions: conflict of identities in the Sudan. Washington DC: Brookings Institution, citerad i Easterly 2008, sid 334. ↑
45. Citatet är återgivet av Malik 2008. Var god notera att översättningen genom flera led kan göra att ursprungstexten lyder annorlunda. Den engelska texten: ”the Negro nations are, as a rule, submissive to slavery, because [Negroes] have little [that is essentially] human and have attributes that are quite similar to those of dumb animals…” ↑
46. Citerat i Coquery-Vidrovitch 2005, sid 736. ↑
47. Eltahawy 2008, Tinsley 2011 respektive Whitaker 2006. ↑
48. Bleeke 2007. ↑
49. Lebor 2006. ↑
50. Reeves 2013. ↑
51. Malik 2008. ↑
52. Whitaker 2006. ↑
53. Human Rights Watch 2006. ↑
54. The Economist 2012. ↑
55. För Egypten, se Khalid 2011, för Marocko, se Chambost 2015, ↑
56. Tinsley 2011 samt Amnesty International 2011. Koalitionen som anföll Libyen var inte bara västerländsk utan även Qatar var med. ↑
57. Eltahawy 2008. ↑
58. The Economist 2012. ↑

Källförteckning

Amnesty International 2011, Libya: Fears for detainees held by anti-Gaddafi forces, 30 augusti. <https://www.amnesty.org/en/latest/news/2011/08/libya-fears-detainees-held-forces-loyal-ntc/>

Andersson, Lars (1994), ”Rasism”, Nationalencyklopedin, Band 15, sid 431–432. Höganäs: Bra Böcker.

BBC (2007a), Racism: a history. Del ett av tre. <https://www.youtube.com/watch?v=PCkhB3zzxJE>

BBC (2007b), Racism: a history. Del två av tre. <https://www.youtube.com/watch?v=IdBDRbjx9jo>

BBC (2007c), Racism: a history. Del tre av tre. <https://www.youtube.com/watch?v=V4sYJdYEsHM>

Bethencourt, Francisco (2013), Racisms: from the crusades to the twentieth century. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Bleeke, Caroline A (2007), ”Author speaks about Sudan”, The Harvard Crimson, 24 april. <http://www.thecrimson.com/article/2007/4/24/author-speaks-about-

sudan-nigerian-author/>

Celarent, Barbara (2011), ”Caste and race in India by

G. S. Ghurye”, American Journal of Sociology, volym 116, nr 5, mars, sid 1713–1719.

Chahuan, Aastha (2015), ”African leaders are being feted in New Delhi but ordinary Africans are called black monkeys”, Quartz India, 30 oktober. <http:// qz.com/536335/africas-leaders-are-being-feted-in-new- delhi-but-ordinary-africans-are-called-black-monkeys/>

Chaloner, W H & W O Henderson (1975), ”Marx/ Engels and racism”, Encounter, juli. <https://www.unz.org/ Pub/Encounter-1975jul-00018?View=PDF>

Chambost, Pauline (2015), ”Racisme ordinaire: «Je ne te prends pas dans mon taxi parce que tu es noir», Telquel, 16 februari. <http://telquel.ma/2015/02/16/racisme-ordinaire-te-prends-pas-mon-taxi-parce-tu-es-noir_1434257>

Cheng, Yinghong (2011), ”From campus racism to cyber Racism: discourse of race and Chinese nationalism”, The China Quarterly, volym 207, september, sid 561–579.

<http://zgggaq.ecupl.edu.cn/picture/article/92/90/38/99 79689c41cda7df178d16eebfcd/5b3f3a40-eb6e-468b-a8ca- 9d2f46ef3564.pdf>

Coleman, RR (2009), ”All around the world the same song: blackness, racism, and popular culture in China”, Journal of Media Sociology, volym 1, nr 1/2, sid 5–21.

Coquery-Vidrovitch, Catherine (2005), ”Antagandet om den vita rasens överlägsenhet och den svarta rasens underlägsenhet”, i Ferro 2005a.

Council on foreign relations (2009), World opinion on human rights. <https://www.cfr.org/backgrounder/world- opinion-human-rights>

Dikötter, Frank (1992), The discourse of race in modern China. Stanford, CA: Stanford University Press. <http:// www.frankdikotter.com/publications/discourse-of-race. pdf>

Dogan, Inan (2015), ”25 most racist countries in the world: new rankings”, Insider Monkey. <http://www. insidermonkey.com/blog/25-most-racist-countries-in-the- world-new-rankings-372881/>

Easterly, Willam (2008), Den vite mannens börda. Stockholm: SNS.

Economist, The (2012), ”Black is not thought beautiful”, 26 maj.

<http://www.economist.com/node/21555951>.

Eltahawy, Mona (2008), ”The Arab world’s dirty secret”, The New York Times, 10 november. <http://www.nytimes. com/2008/12/10/opinion/10iht-edeltahawy.1.18556273. html>.

Fayad, Marc (2013), Jules Ferry, un athée qui se croyait de ”race supérieure”, Le Point, 22 augusti. <http://www.lepoint.fr/histoire/personnages/ferry-jules-1832-1893-22-08-2013-1716224_1617.php>

Ferguson, Niall (2004), Empire: how Britain made the modern world. London: Penguin.

Ferro, Marc (red) (2005), Kolonialismens svarta bok: 1500– 2000: Från utrotning till självrannsakan. Stockholm: Leopard förlag.

Fisher, max (2013), ”A fascinating map of the world’s most and least racially tolerant countries”, The Washington Post, 15 maj. <https://www.washingtonpost.com/news/worldviews/wp/2013/05/15/a-fascinating-map-of-the-worlds-most-and- least-racially-tolerant-countries/>.

Forster, E M (1965), A passage to India. New York: Mariner books.

Fredrickson, George M (2002), Racism: a short history. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Gray, John (2013), “The Real Karl Marx”, The New York review of books, 9 maj. <http://www.nybooks.com/ articles/2013/05/09/real-karl-marx/>

Guest, Robert (2011), Borderless economics: Chinese sea turtles, Indian fridges and the new fruits of global capitalism. New York: Palgrave Macmillan.

Harrison, Dick (2010a), Slaveri: Forntiden till renässansen. Pocket. Lund: Historiska Media.

Harrison, Dick (2010b), Slaveri: 1500 till 1800. Pocket. Lund: Historiska Media.

Harrison, Dick (2010c), Slaveri: 1800 till nutid. Pocket. Lund: Historiska Media.

Hochschild, Adam (2003), Kung Leopolds vålnad. Stockholm: Ordfront Pocket.

Human Rights Watch (2006), “Saudi Arabia: Chadians barred from schools, hospitals”, 6 september. <https://www. hrw.org/news/2006/09/06/saudi-arabia-chadians-barred- schools-hospitals>

Isaac, Benjamin (2004), The Invention of Racism in Classical Antiquity. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Isaacs, Harold R. (1967), ”Group identity and political change: the role of color and physical characteristics”, Daedalus, våren.

Khalid, Sunni M (2011), ”Egypt’s race problem”, The Root, 3 februari. <http://www.theroot.com/ articles/world/2011/02/egypt_does_it_have_a_race_ problem.1.html>

Kristof, Nicholas d (1989), ”Africans in Beijing boycott classes”, The New York Times, 5 januari. <http://www.nytimes.com/1989/01/05/world/africans-in-beijing-boycott-classes.html>

Kumar, Narayana kP (2016), ”Racial prejudice in India may be a legacy of the caste system”, Economic Times, 14 februari. <http://economictimes.indiatimes.com/news/ politics-and-nation/racial-prejudice-in-india-may-be-a-legacy-of-the-caste-system/articleshow/50978345.cms>

Lebor, Adam (2006), Complicity with evil: the United Nations in the age of modern genocide. New Haven & London: Yale University Press.

Lindqvist, Sven (2011), Utrota varenda jävel. Stockholm: Månpocket.

Liton, Shakhawat (2015), ”Opinion: shouldn’t AL MP Elias apologise?”, The Daily Star, 5 augusti. <http://www. thedailystar.net/politics/opinion-shouldn’t-al-mp-elias- apologise-122173>

Malik, Nasrine (2008), ”A paler shade of black”, The Guardian, 5 mars. <http://www.theguardian.com/ commentisfree/2008/mar/05/apalershadeofblack>

Nelson, Dean (2014), ”’Racist’ Indian mob attacks African students”, The Telegraph, 1 oktober. <http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/india/11132768/Racist-Indian- mob-attacks-African-students.html>

Reeves, Eric (2013), ”Genocide in the Nuba mountains: a retrospective on what we knew, June 2011–2013”, inlägg på Sudanreeves.org, 11 oktober. <http://sudanreeves. org/2013/10/11/genocide-in-the-nuba-mountains-a-retrospective-on-what-we-knew-june-2011-2013/>

Robertsson, Jerry (1996), ”Den rasistiska ideologin och imperialismen”, Marxistiskt Perspektiv, nr 0, hösten. <http://www.arbetarmakt.com/1996/10/den-rasistiska-ideologin/>

Roy, Arundhati (1999), De små tingens gud. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Scott, David (2007), China stands up: the PRC and the international system. Oxford: Routledge.

Snowden, Frank M (1983), Before color prejudice: the ancient view of blacks. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Suraiya, Jug (2016), ”The Indian caste system is based on racism”, Times of India-blogg, 6 februari. <http://blogs. timesofindia.indiatimes.com/jugglebandhi/the-indian- caste-system-is-based-on-racism/>

Tinsley, Rebecca (2011), ”The great taboo: Arab racism”, Huffington Post, 9 september. <http://www.huffingtonpost. com/rebecca-tinsley/arab-racism_b_951422.html>

Upadhya, Carol (2000), “The Hindu nationalist sociology of G.S. Ghurye”, uppsats presenterad vid National workshop on knowledge, institutions, practices: The formation of Indian sociology and anthropology, Institute of economic growth, Delhi, 19-21 april.

Venkatraman, Janane (2016), ”A time line of attacks against African nationals”, The Hindu, 30 maj. <http:// www.thehindu.com/news/national/A-timeline-of-attacks- against-African-nationals/article14347772.ece>

Vänsterpartiet (2012), Partiprogram. <https://www.vansterpartiet.se/material/partiprogram>

Whitaker, Brian (2006), ”The race taboo”, The Guardian, 8 september. <http://www.theguardian.com/ commentisfree/2006/sep/08/racisminthemiddleeast>