I Norge kollapsar socialdemokratin

Kom inte hit! Det säger åtskilligt om tillståndet i Arbeiderpartiet att lokala ledare inte vill ha Jonas Gahr Støre på besök inför kommunvalet i höst. Annars tillhör det ju den politiska rutinen att partiledare reser runt i landet för att sprida glans över sina lokala förmågor. Men statsministern och den politik som förs i minoritetsregeringen med Senterpartiet ses inte som ett vallokomotiv, utan som ett sänke.

Det är en kris som har många ansikten.

Det är lätt att föreställa sig panikångesten i partihögkvarteret på Youngstorget inför varje ny opinionsmätning – det verkar ju inte finnas något slut på det fallande väljarstödet. I Stortingsvalet 2021 var AP:s 26,3 procent ett historiskt dåligt resultat. SP gick dock fram starkt till 13,5 procent och det var tillräckligt för att bilda regering med Sosialistisk Venstreparti som stödben. Men sedan har det varit slut med det roliga.

I stället för ”vanligt folks tur” blev det elprischock, dyrare livsmedel och höjda räntor.

AP hade gått till val på slogan ”Nå er det vanlig folks tur”, men i stället blev det elprischock, dyrare livsmedel och höjda räntor. För alla. För icke-vanligt folk med en årsinkomst över 750 000 norska kronor blev det dessutom höjd inkomstskatt.

I en enskild opinionsmätning i mars fick AP 15,5 procent och SP 6,2. För SP är det ett normalresultat men för AP med en självbild som 30-procentsparti är det en katastrof. Och tendensen är tydlig. I poll-of-polls för mars fick AP 17,2 procent. Inte någon gång sedan i oktober förra året har partiet lyckats nå upp till ett väljarstöd på 20 procent.

Saken blir knappast bättre av att vinnaren är Erna Solberg. Med 36,9 procent i marsmätningen har Høyre ett större stöd än hela vänstersidan. I poll-of-polls uppvisar H ett ökat och stabilt väljarstöd från 20,4 procent i valet 2021 till 32,2. Sedan i höstas har H aldrig haft under 30 procent i poll-of-polls. 

***

Kollapsen för AP avspeglas i förlusten av sakägarskap. På en fråga efter Stortingsvalet 2021 om vilket parti som hade bäst politik ägde Arbeiderpartiet 7 av 12 politikområden. I en nyligen genomförd opinionsundersökning handlade frågan om 13 områden. Inte i något fall var AP bästa parti. Høyre som 2021 bara ansågs vara bäst på försvar och säkerhet tar nu hem segern på sju områden.

Av de fyra områden som rankas som viktigast av väljarna, är det bara i ett fall som svaret inte är Høyre. Sosialistisk Venstreparti ”äger” frågan om sociala skillnader. AP:s bästa-parti-notering med 14 procent rörde ekonomi och arbetsliv. 26 procent svarade dock Høyre. 

AP:s hopp är att 30–35 procent inte säger sig veta vilket parti som har bäst politik på de olika områdena. Men då krävs andra tag än att göra kollapsen till en fråga om svårigheten att i tuffa tider kommunicera en i grunden riktig politik.

Partipolitik är mer än en uppsättning partiledare, men det betyder inte att det personliga saknar betydelse – och i Norge understryker bristen på popularitet krisen för AP och regeringen. I en mätning i mars var det bara 24 procent av de tillfrågade som tyckte bra om Støre. Hela 47  gillade honom inte. 28 procent var neutrala (en procent visste inte vem han är). 

Än värre ser ut för SP-ledaren och finansministern Tryggve Slagsvold Vedum. Bara 12 procent gör tummen upp för honom. 27 procent är neutrala medan 57 procent gjorde tummen ned (4 procent visste inte vem han är). 

Återigen är kontrasten till höger slående. 44 procent säger sig gilla Erna Solberg, 28 procent är neutrala och bara 27 negativa.

***

Genom ”vanlig-folk-strategin” ville AP skapa en konfliktyta att bygga sin politik kring. Som LO:s ordförande Peggy Hessen Følsvik uttryckte saken sommaren 2022: ”De rikeste står i gjeld til vanlig folk. Det er payback-time. Nå skal vi ta de rike.” Retoriken blev efterhand så hård att AP har tvingats att hitta nya mer näringslivsvänliga talepunkter. 

Jakten på rikingarna ledde till en utflyttningsvåg av kapital från Norge.

Det ändrar dock inte på en politik som erbjuder höjd förmögenhetsskatt, naturresursskatt på lax och vindkraft samt övervinstindragning på vattenkraft. Men politiken drabbar också de egna ute i distrikten – samtidigt som attraktionskraften är mindre än man trott i storstäderna. Däremot har jakten på ”rikingarna” lett till en utflyttningsvåg av kapital till Schweiz och frågetecken kring investeringsklimatet.

På regeringens att-göra-lista står återställare av Solbergregeringarnas (2013–2021) sammanslagningar på kommunal och regional nivå för en mer rationell förvaltning. Alltså att till stora kostnader upplösa redan fusionerade kommuner och regioner. Men på lokal nivå – också inom de egna leden – möter man motstånd.

En vindkraftstrid i renbetesland har både fött ett sameuppror med krav på att vindsnurrorna ska bort och ökat konflikten kring den vindkraftsutbyggnad som regeringen anser nödvändig för att kunna genomföra ”det gröna skiftets” nya elkrävande ”industriäventyr”. Utlösande för protesten var att regeringen – 500 dagar efter en dom i Högsta domstolen – inte hade agerat. Striden skapar också motsättningar mellan å ena sidan urfolksrättigheter och bevarande av orörd natur och, å andra sidan, möjligheten att skapa jobb i avfolkningsbygder.

Elpriskrisen är dock den som varit allra mest förödande för regeringen. Detta trots att man var tidigt ute med en stödordning till hushållen, ett stöd som senare har blivit mer generöst och som även kommit att riktas till näringslivet. Men vad hjälper det när förväntningen är att ström ska vara ”gratis”. Det finns dessutom nästan 450 000 hytter och andra fritidsbostäder som inte omfattas av stödet.

Elpriskrisen har dessutom fått EU-frågan att blossa upp, inkluderande krav på att Norge ska frikoppla sig från EU och bara exportera el när den inte ”behövs” i Norge. Skulle EU motsätta sig detta, hävdas det, kan Norge i en förhandling rätt och slätt svara med hot om att sluta exportera rörgas. 

***

Splittring kring sakfrågor är ett hinder för AP att kraftsamla. Ett annat rör personkonflikter. Titeln på Lars Joakim Skarvøys och Marie Melgårds skildring av det inre livet 2015–2018 är Arbeiderpartiet – Alle skal ned (Kagge 2018) och alluderar på valslogan ”Alle skal med”. I centrum stod den oförsonliga striden mellan partiets två vice ordföranden. I ena ringhörnan fanns Støres protegé Hadia Tajik och i den andra Trond Giske med ambitioner att ta över partiledarskapet.

I efterdyningarna av en bostadbidragsskandal i Stortinget fick Tajik 2022 först gå som minister och sedan som vice ordförande i partiet. Giske hade redan 2018 fått lämna uppdraget som vice ordförande efter en metoo-skandal. 2020 meddelade Giske att han skulle sluta med politik. I stället har han blivit Støres värsta kritiker och bedriver regelrätt fraktionskamp. 

Båda kombattanterna kommer att vara på plats vid Landsmötet i maj. Tadjik vill komma tillbaka som vice ordförande. Giske kommer för sin del säkerligen inte att skräda orden om regeringens hantering av elströmpriskrisen och EU.

Men till bilden hör också en partiledarkris. Indirekt handlar Alle skal ned om Støres handfallna hantering av partiets inre liv, oförmågan att ta befälet. Det är inte någon tillfällighet att bristen på tydlighet har gett honom tillnamnet Tåkefyrsten (tåke=dimma). 

Det kan tyckas vara en paradox att Høyre som i huvudsak står för samma krispolitik som AP, rusar i opinionsmätningarna. Det verkligt skiljande är skattepolitiken. Höyre kan dock rida på den landsmoderstatus som Solberg fick under pandemin, men också på den lågmälda politiska stilen i en polariserad tid.

Solbergs färska bok Veien vidare – Politikk for nye utfordringar (Kagge Forlag 2023) är inte något generalangrepp mot AP i fråga om regeringens krishantering varken i fråga om elpriskrisen eller behovet av att prioritera inflationsbekämpningen på bekostnad av reallönerna. Pragmatismen är i högsätet och inte mer ideologiskt utmanande för ”folk flest” än att frihet är liktydigt med en aktiv stat.

Regeringens – och därmed AP:s – politik både appellerar och repellerar egna väljargrupper. Dessa är i hög grad ”lila” väljare som kan tänka sig att rösta på AP, men också på Høyre. De vill ha regeringsduglighet och uppenbarligen saknar man den hos AP. Att ”avkommersialisera” offentlig sektor av ideologiska skäl är knappast väljarvinnande i en grupp som är mer intresserad av funktion. Den sittande utredningen är rätt och slätt en eftergift till SV och vänstern inom LO.

Höyres landsmöte förra helgen blev en bekräftelse på att väljare som känner behov av att trycka på trygghetslarmet lugnt kan lita på Erna Solberg.

***

På AP:s landsmötet i maj blir det centralt att i görligaste mån manövrera i konfliktfyllda sakfrågor och att försöka se till att personstriderna inte urartar helt i valet av partiledning. Och än så länge sitter Støre säkert. 

Om det inte inträffar ett underverk blir dock kommunvalet i höst en katastrof för Arbeiderpartiet och statsministern. Det kommer i sådana fall att sätta press både på regeringsprojektet med Senterpartiet och utlösa interna krav på att gå Stortingsvalet 2025 till mötes med en ny partiledare. Och det kan nog vara klokt.

För att vända den nedgående spiralen krävs det att AP förmår sätta ett intryck av tydlig politisk vilja och regeringsduglighet för att kunna lindra bilden av ett parti som är tillbakablickande, alltför polariserande, för mycket vänster och när det gäller hantverket att det rätt och slätt är tafflig. Det blir inte lätt med en regering redan i spagat. Den utmanas av bidragsoppositionen till vänster som vill avskaffa arbetslinjen och till höger av Erna Solberg. Inför kommande val är regeringen dessutom internt oenig om till exempel skattetrycket. 

I botten finns förstås också pressen från krisovana norrmän som allra helst vill ha ”mer av alt – raskare”.