Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Stig-Björn Ljunggren: I Liberalernas värld har de haft rätt hela tiden

STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 4. Liberalerna är ett parti med extremt självförtroende. I deras värld är de det enda idéburna partiet, som kämpar för friheten mot nationalister, konservativa och socialister. Nu återstår bara att utvecklingen ska visa resten av världen att Liberalerna minsann haft rätt hela tiden.

Bild: Anders Henrikson (CC BY 2.0).

Så började det spöregna i Almedalen och alla världsförbättrare sprang in under tak för att skydda sina känsliga kroppar mot den iskalla vätan. Utom liberalerna, vars socialliberala själ härdats, och står emot allt.
Att vara socialliberal innebär nämligen att utsätta sig för kritik från många håll.

När socialliberalen säger sig sätta individens frihet i centrum, öppnar de sig för kritik från vänster om att de älskar marknaden mer än folk.

Och när socialliberalen hävdar att människor inte bli fria av sig själv, via marknaden, eller ens genom det understöd som hon kan få av sin familj, av samhällstraditionerna, eller det civila samhällets försorg, och att det krävs statliga (politiska) ingripanden – reformer, paternalistisk omsorg – anser högern att de är ett slags sossar.
För högern blir därför socialliberalen kryptosocialister, för vänster pisshumanister som försöker bevara kapitalismen.

Liberalernas själ är socialliberalismen. Det innebär att de säger sig sätta individens frihet i centrum, men samtidigt hävdar att människor inte blir fria av sig själva, via civilsamhället, familjen eller marknaden – utan genom statliga politiska ingripanden. Därmed öppnar Liberalerna sig för kritik från båda riktningarna. För högern blir socialliberalerna ett slags kryptosocialister, för vänster pisshumanister som försöker bevara kapitalismen. 

Ett av de mest berömda citat som någon från ett svenskt parti sagt, är det som Folkpartiledaren Gunnar Helén sade: ”Att vara liberal är att vara kluven.”

Liberalerna har en kluven själ, men det är en åkomma de med de flesta partier. Liberalerna är däremot de enda som öppet erkänt sin kluvenhet. Bland statsvetare och andra petimätrar är uppfattningen utbredd att ett parti måste vara i harmoni för att partiet ska bli framgångsrikt, men i själva verket är partiernas själar ofta ett inkonsistent brus av olika dragningar.

Men, brukar också sägas, ju större partierna är, desto mer brus brukar de dras med. Ju mindre partier är, desto mer konsistens kan de åstadkomma. Det toleranta partiet kan växa, det renläriga förblir litet. Liberalerna är undantaget som bekräftar regeln. I deras fall har den inre klyvningen följt med i upp- och nedgång. Olika kynnen har samverkat: Frisinnade med kryptosossar, nykterister med drinkare, Rödakorstanter med docentstroppar.

För högern blir socialliberalerna ett slags kryptosocialister, för vänster pisshumanister som försöker bevara kapitalismen. 

Nu när liberalerna är på dekis hoppas de att det ska lösa sig när en ny partiledare tillträtt. Så är det förstås inte. En ny partiledare kan möjligtvis illustrera en politisk omläggning, men Liberalernas starka självförtroende (som inte påverkas märkbart av väljarnas svek) gör att de snarare väntar på att utvecklingen ska bekräfta att de haft rätt hela tiden. ”Det bor en liberal inom oss alla”, säger de trosvisst och inväntar folkets tillnyktring.

Det är därför de har krupit in under filten med sossarna. Det enkla motivet är att Liberalerna, med sin rymliga själ, just nu tycker det är sakligt motiverat att bola med sosseriet (och miljömupparna) för att åstadkomma sådant som skattereformer, perestrojka på arbets- och bostadsmarknaden samt, givetvis, att få grepp om migrationsproblemet.

Huvudmotivet är dock ett annat: att denna konstellation nödvändiggörs för att rida ut de illiberala storm som drabbat världen, med auktoritära demokrater som tagit makten i Europa, en kanalje i Vita Huset och Sverigedemokraternas framgångar här hemma. Hannibal står vid portarna. Nu gäller det att stå upp för frihet och individ i en tid när vi rör oss tillbaka in i en era av nationalism och statlig klåfingrighet, auktoritärt styre och demokratur.

Den liberala själen tycker sig ha stämt möte med ödet. Då går det inte att ha finkläderna på.

Liberalerna behöver därför egentligen inte ändra sig speciellt mycket, eftersom utvecklingen gör att de är utsedda att bli det öppna samhällets främsta försvarare. Det sker genom att de kan fortsätta vara som de alltid varit, fast nu med Socialdemokraterna som sängkompisar i stället för Moderaterna.

”Det bor en liberal inom oss alla”, säger de trosvisst och inväntar folkets tillnyktring.

Ingen kan anklaga Liberalerna för att vara opportunister. De ser sig själva som det enda parti som bärs fram av idéer, medan de andra, på ett eller annat sätt, är intressepartier som sätter sina omhuldade grupper i centrum, och inte logik och sunt förnuft på det sätt som de själva anser sig göra. Liberalerna har i det stora hela, menar de, ett politiskt program som väger samman alla extrempunkter till en vettig kompromiss.

Men denna mellanmjölkliga linje måste spetsas till för att väljarna ska märka dem. Därför kombinerar de sina resonerande sammanvägningar med mer eller mindre extrema förslag. När alla andra tycker vi har nog med EU, då säger liberalerna att vi ska ha mer. Vi ska gå in i EMU och ansluta oss till Nato!

Liberalerna för tankarna till det berömda telegrammet från den franske generalen Ferdinand Foch under första världskriget:

”Hårt pressad på min högra flank. Min center viker tillbaka. Omöjligt att manövrera. Situationen utmärkt. Jag anfaller.”