Johan Lundberg: I kulturvärlden kan förövaren gömma sig i kollektivet

Dramatiska teaterns reaktion på SVT:s dokumentärfilm om sångerskan Josefin Nilsson bestod i att på obestämd tid ställa in den pjäs där den misshandelsdömda mannen på sistone deltagit. Det märkliga i sammanhanget är att mannen i fråga för länge sedan inte bara har avtjänat ett straff för de brott som dokumentärfilmen kretsar kring utan även varit föremål för stort medialt intresse rörande sitt våldsamma agerande inte bara mot Josefin Nilsson utan mot andra kända flickvänner (och för övrigt även mot män).

Icke desto mindre har mannen i fråga alltså fram till dags dato kunnat fortsätta att arbeta som skådespelare, trots att han med råge har överskridit pensionsåldern. Därtill har han efter misshandelsdomen ägnats devota hyllningsprogram i SVT – där hans hetsiga temperament har framställts som en lite excentriskt karaktärskrydda.

I Metoo-kampanjernas kölvatten har Dramaten-ledningens tidigare agerande naturligtvis kunnat förklaras som en konsekvens av en djupt liggande könsmaktsordning som legitimerar manligt våld mot kvinnor.

Det man kan undra över är dock om det inte finns något kontraproduktivt över den strukturellt orienterade förklaringsmodellen, där våldet uppfattas som en konsekvens av ett strukturellt förtryck av kvinnor, vilket kan ta sig olika uttryck (i allt från sexistiska skämt till mord). Genom att skulden läggs på kollektivet, det så kallade pariarkatet, finns nämligen risken att den enskilda individen frikänns från ansvar. Det är också symtomatiskt att den överseende attityden gentemot förövaren anmärkningsvärt ofta förekommer i just branscher där föreställningarna om strukturellt förtryck är särskilt utbredda – till exempel inom media och i kulturvärlden.

Nu är jag förvisso fullt medveten om att mitt resonemang kommer att bemötas med påpekanden om att en överslätande attityd till olika former av manligt förtryck av kvinnor alltid tyder på att medvetenheten om det strukturella förtrycket inte är tillräckligt omfattande – så ock bland journalister och kulturutövare. Dock vill jag mot en sådan invändning anföra två exempel på personer som nog de flesta är överens om kan betecknas som synnerligen feministiskt ”medvetna”: författarna Aase Berg och Sara Stridsberg.

De förenas exempelvis av sina positiva omdömen om radikalfeministen Valerie Solanas, hon som blev berömd och hyllad i framför allt Sverige efter att ha försökt skjuta ihjäl konstnären Andy Warhol – vars död påskyndandes av mordförsöket (som var så pass allvarligt att han först dödförklarades på sjukhuset).

Den överseende attityden gentemot förövaren förekommer anmärkningsvärt ofta i just branscher där föreställningarna om strukturellt förtryck är särskilt utbredda.

I Sara Stridsbergs panegyriska förord till sin egen svenska översättning 2003 av Solanas SCUM-manifestet, menade hon att texten inte bör tolkas ironiskt eller som ett vittnesmål om ett individuellt levnadsöde. I stället föreslog hon en bokstavlig läsning, där just Solanas representativitet framhölls: ”Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger [­…] Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt. Det är till och med att rekommendera.”

Aase Berg påpekade å sin sida i sin kommentar av Stridsbergs översättning: ”Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas SCUM Manifest.”

Men Sara Stridsberg och Aase Berg förenas inte bara av sin beundran för Valerie Solanas våldsideologi. Båda var också flitiga deltagare i de evenemang som den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault arrangerade på sin kulturklubb Forum i Stockholm. Arnault dömdes som bekant nyligen för våldtäkt, men hans sexistiska och erotiskt gränslösa beteenden hade uppmärksammats redan 1997 i Expressen (och varit ett återkommande diskussionsämne i kultur- och litteraturkretsar åtminstone sedan tidigt 1990-tal).

Expressens avslöjanden hindrade uppenbarligen inte Stridsberg från att till exempel spela en framträdande roll vid en av de många ”kulturaftnar” som Arnault ägnade åt Lolita-temat. År 2010, när Stridsberg deltog, var Arnaults tanke att kombinera Nabokovs Lolita med den mytiska Persefone-gestalten. ”Det handlar”, förklarade han i en intervju, ”om två unga kvinnors väg ner till förstörelsen, till helvetet.”

Fanns det andra överväganden som överskuggade solidariteten med de kvinnor som utsattes för Arnaults otillbörliga sexuella närmanden?

Var det fixeringen vid teorier som lägger skulden på strukturer snarare än på individer som gjorde att Aase Berg och Sara Stridsberg inte var förmögna att förstå att de kunnat förhindra ett fortsatt sexistiskt beteende genom att vända kulturprofilen ryggen, och inte tacka ja till att delta i evenemang efter evenemang? Eller fanns det hos dem – liksom hos de många andra profilerade feminister som återkommande deltog i Arnaults arrangemang (Ebba Witt-Brattström, Hanna Hallberg, Carin Franzén, Marie Silkeberg, Mara Lee och så vidare) – andra överväganden som överskuggade solidariteten med de kvinnor som utsattes för Arnaults otillbörliga sexuella närmanden? Jag tänker exempelvis på de karriärmässiga fördelar som alltid finns för den som väljer att följa med strömmen.

Och strömmen, ja i detta fall har den under de senaste decennierna dessutom bestått av teorier om strukturellt förtryck. Män som Jean-Claude Arnault och den misshandelsdömde skådespelaren uppstår ur den strömmen – som ett slags materialiseringar av en tids- eller kulturanda.