Jan Jörnmark:
I IT-bubblan skapades det moderna Sverige
Ekonomi Jan Jörnmark Reportage
Det var med nöd och näppe Ericsson överlevde millennieskiftets IT-krasch. Men resultatet av Ericssons kris blev att kunskaperna om digitaliseringens möjligheter spreds och lade grunden för den svenska startup-scenen. I ett gammalt Ericssonkontor i södra Stockholm ser Jan Jörnmark rötterna till branscher som idag definierar svensk ekonomi.
Digitala krascher har ofta drag av skräckfilm. I den första filmsekvensen ser allt lyckligt och romantiskt ut, men i nästa bildväxling förstår man direkt att ju högre himlens änglar sjunger, desto närmare ligger katastrofen.
Det var också känslan man fick i det tömda kontorshuset på Varuvägen i södra Stockholm. Det man mötte var ekande tomhet och sönderskurna ledningar, tillsammans med hälsningar från de ingenjörerna som släckte ljuset och låste från utsidan. Personerna i huset hade i slutet av 1990-talet haft en nyckelroll i att hålla kvar Ericsson i den globala konkurrensen. Men när bolaget bara ett par år senare drogs in i den klassiska IT-bubblan var det bara stenhårda nedskärningar som kunde rädda det. Det stora hyrda kontorshuset var plötsligt en kostnad det var lätt att klara sig utan.
Historien hade egentligen börjat i slutet av 1940-talet när Ericssons gigantiska amerikanska kusin AT&T utvecklade den första transistorn. Det stod omedelbart klart att det var en betydelsefull innovation, som snabbt belönades med nobelpriset. Alldeles tydligt kunde den ersätta de reläer och vakuumrör som fanns i elektroniska produkter på den tiden. Problemet var bara att transistorerna var tio gånger dyrare än elektronrören.
För AT&T var det därför svårt att hitta användningar av innovationen. Telefonväxlar byggdes ju i jättelika enheter, och att byta ut enstaka vakuumrör mot transistorer var vare sig ekonomiskt försvarbart eller tekniskt möjligt. När AT&T samtidigt hamnade i en strid med justitiedepartementet om bolagets monopolställning gick man därför med på en uppgörelse där man släppte patentet fritt. För 25 000 dollar fick Texas Instruments, Sony och andra företag som skulle revolutionera världen de närmaste decennierna tillgång till AT&T:s material om transistorn.
De ”åtta förrädarna” blev sedan rotsystemet till Silicon Valley.
William Shockley, som var en av de som skapat transistorn, lyckades också mobilisera riskkapital så att han kunde starta ett transistorföretag i närheten av San Francisco. Men Schockley hade så katastrofala ledaregenskaper att åtta av hans handplockade tekniker sade upp sig nästan omedelbart. De ”åtta förrädarna” blev sedan rotsystemet till Silicon Valley. Kapital hittade de genom ett lönsamt östkustföretag som letade efter investeringsmöjligheter. Tillväxtmodellen blev typisk: företag ynglade av sig i nya nätverk som snabbt tog in riskkapital. Den viktiga tillgången var mänsklig kunskap, som rörde sig fritt mellan bolagen och oavbrutet kommersialiserade nya produkter.
Det var en exceptionell teknik man arbetade med. Gordon Moore, som var en av de åtta förrädarna, skrev 1965 en artikel som blivit den digitala världens klassiker. Sex år tidigare hade hans vän Robert Noyce utvecklat den första integrerade kretsen och Moore hade upptäckt att antalet transistorer på kretsarna fördubblades varje år. Men det allra mest anmärkningsvärda var att priset på datakraften halverades lika snabbt. Halvledarna blev oavbrutet kraftfullare – och samtidigt billigare och mindre. I artikeln drog Moore ut trenderna tio år, vilket ledde till en remarkabel förutsägelse om hur världen skulle se ut 1975:
”Integrerade kretsar kommer att leda till sådana under som hemdatorer, elektroniska klockor, bilar fulla med elektronik och personlig portabel kommunikationsutrustning (ordet mobiltelefoni var inte uppfunnet). Men de största möjligheterna finns i produktionen av stora integrerade system. Inom telefonin kommer den att skapa förutsättningar för att använda näten effektivare och att skapa helt nya telefonväxlar.”
I den förutsägelsen fanns hela analysen av östgötska Facits undergång tillsammans med en förklaring om varför den schweiziska klockindustrin inom kort skulle förlora 90 000 arbetstillfällen.
Det var också en kristallklar förutsägelse om Ericssons utveckling ända fram till millennieskiftet. Bland världens telefontillverkare fanns det redan 1965 en stark medvetenhet om att transistortekniken hade höjt tempot på branschens omvandlingstakt. För att inte slås ut var det nödvändigt att kraftsamla och 1970 inledde Ericsson och Televerket den satsning som ledde fram till den digitala telefonväxeln AXE sju år senare. AXE blev omedelbart en succé för Ericsson, men den höll sig ändå inledningsvis inom det fasta och trygga telenätet.
Det innebar att alla traditionella branschregler efterhand skulle lösas upp när Moore fick rätt.
Men Moores artikel var också en analys av en värld där komplexiteten snabbt skulle öka: mobiltelefonin fanns med, tillsammans med datorer och effektivare kommunikationsnät. Eftersom även den utvecklingen uppenbart följde samma logik skulle priserna på dessa produkter också snart börja rasa. Det skulle göra dem tillgängliga för en växande allmänhet – men också mycket mer konkurrensutsatta. Det innebar att alla traditionella branschregler efterhand skulle lösas upp när Moore fick rätt.
Mobiltelefonin var den gren som snabbast hanns upp av tekniken. Digitaliseringen påverkade både utrustningen och näten under 1980-talet och de nya möjligheterna skapade vid det laget en ständigt ökande konkurrens. I USA ledde det redan 1984 till att AT&T bröts upp i sju mindre regionala bolag. I Europa var förändringen mindre radikal, men både tekniken och kraven på att tillåta en ökad konkurrens gjorde att det även här blev möjligt att bryta sig in på monopolisternas marknad. Det osannolika var att förändringen kom från två håll i Sverige. Ericsson och Televerket arbetade hårt med att utveckla mobiltelefonin, samtidigt som Jan Stenbeck återvände från Amerika med tillgång till både teknik och finansieringsmöjligheter.
Den svenske pionjären Östen Mäkitalo har beskrivit hur mobiltelefonin precis som växlarna byggdes ut i takt med att nya halvledare blev tillgängliga. Det innebar förstås att möjligheterna fördubblades var artonde månad samtidigt som priset halverades. På osannolikt kort tid ledde det till en utveckling som ingen hade kunnat föreställa sig. Efter drygt hundra år av telefoni fanns det 1990 ungefär 600 miljoner fasta telefonlinjer. Mobiltelefonin var fortfarande knappt en parentes. Vid millennieskiftet tio år senare hade världen 800 miljoner mobilabonnemang. I de flesta västländer hade priserna fallit så kraftigt att större delen av befolkningen hunnit skaffa mobiler.
För Ericsson var utvecklingen revolutionerande. 1980 var mobiltelefoni ett affärsområde som utgjorde en knapp tjugondel av försäljningen. Femton år senare var den företagets största del, samtidigt som Ericssons hela omsättning åttadubblats. Under de sista euforiska åren fram till millennieskiftet tredubblades den ytterligare en gång. Men riskerna ökade också. I årsredovisningen 1995 konstaterade man att ”En ökande och nu dominerande andel av Ericssons försäljning gäller produkter som inte fanns på marknaden för några år sedan”. Eftersom konkurrensen i den nya mobilbranschen växte oavbrutet var prispressen och kraven på produktutveckling stenhårda.
Efter att ha betalat licenserna stod operatörerna utan pengar, samtidigt som deras börskurser näst intill förintades.
Parallellt med mobiltelefonin hade datormarknaden genomgått en liknande utveckling. Datorerna hade till en början haft små användningsområden, men när spel, ordbehandlings- och kalkylprogram blev tillgängliga samtidigt som priserna föll växte massmarknaden fram. När sedan de första webbläsarna öppnade internet 1995 exploderade intresset. Inom bara några månader började en spekulativ börsbubbla formas om hur datorer, mobiltelefoner, underhållningsindustrin och telenät skulle smälta samman i en enorm affärsskapande enhet.
Den magiska tekniken för att göra det var 3G, och när börsyran var som vildast våren och sommaren 2000 auktionerades licenserna för att bygga de näten ut runtom i Europa. Det blev alltså teleoperatörer med astronomiska värderingar som bjöd på den nya bandbredden och priserna blev därefter. Bara de tyska och brittiska licenserna kostade närmare 80 miljarder euro och det enda man fick var rätten att bygga ut ett dyrt nät. Efter att ha betalat licenserna stod operatörerna utan pengar, samtidigt som deras börskurser näst intill förintades. I det kritiska läget fick investeringarna dras ned till ett absolut minimum, vilket fick Ericssons försäljning att falla mer än 60 procent på ett par år.
Kombinationen av Ericsson och Stenbeck var en snabbutbildning i hur den nya digitala världen såg ut.
Efter enorma nedskärningar klarade Ericsson krisen. Men IT-bubblan och åren kring millennieskiftet blev den tid som formade det moderna Sverige. Kombinationen av Ericsson och Stenbeck var en snabbutbildning i hur den nya digitala världen såg ut.
De stora friställningarna efter bubblan spred ut kunskapen, och ända sedan dess har en stark digital kompetens och en expansiv start up sektor varit definierande delar av landets ekonomi och kultur. Jag kan tänka på det som hände mig själv som exempel: några arbeten och möten med digitala entreprenörer i början av 2000-talet gjorde att jag såg möjligheter jag aldrig tidigare hade kunnat ana existerade. Inom något år efter det var jag plötsligt en av landets mest uppmärksammade fotografer. Efter det fanns det aldrig någon väg tillbaka.
Men polariseringen mellan de oändliga möjligheter som finns i det digitala och globala samhället gentemot det åldrande traditionella industrisamhället har också blivit större för varje år som gått. Där finns också utan tvekan vår tids största politiska och kulturella motsättning.
Tidigare delar i serien:
