I den bästa av världar

Att döma av titeln skulle man kunna tro att Steven Pinkers senaste bok Enlightenment now: the case for reason, science humanism and progress (2018, Penguin Books) är ett försvarstal för upplysningen som idé. Ett sådant rymmer förvisso boken, men framför allt är Pinkers bok ett upplysingsverk i sig självt. Tre fjärdedelar ägnas åt att ge läsaren fakta om världen som Pinker anser att vi behöver för att förstå hur världen faktiskt ser ut och därmed hur vi alltså (enligt författaren) bör betrakta den.

Barack Obama yttrade i ett av sina tal 2016 följande rader: ”Om du hade att välja en punkt i historien i vilken du skulle födas, och du inte visste i förväg vem du skulle bli – om du inte visste om du skulle födas in i en välbärgad familj, eller en fattig familj, inte i vilket land du skulle födas, huruvida du skulle bli man eller kvinna – om du tvingades välja i blindo den stund i vilken du skulle komma till världen, då skulle ditt val falla på nuet.”

Den tanken lyser igenom i Enlightenment now. Pinker, som för övrigt är en stor beundrare av Hans Rosling, tar till en veritabel spärreld av fakta och statistik för att understödja sitt argument. Han anser att vi i en samtid av faktaresistens och ständigt alarmerande nyhetssändningar matas med en felaktig, alltför negativ bild av verkligheten. Den har kunnat växa sig stark eftersom samhället avlägsnat sig från upplysningens grundidéer: förnuft och faktabaserad slutledning.

I själva verket finns inte så många anledningar till vår negativa världssyn. Allt har nämligen blivit bättre, enligt Pinker. Världen håller inte på att gå under och vi är inte på väg in i en tid av förfall. Tvärt om. Vi lever antagligen i – och det gäller generellt för hela jordklotet, om än inte för varje enskild plats – den fredligaste och mest välmående tidsålder som mänskligheten skådat sedan civilisationens framväxt. Detta rör allt från befolkningstillväxt, folkhälsa och rikedom till vår förmåga att mota miljöpåverkan, vår benägenhet att offra våra liv i blodiga krig och att vi antagligen nått toppen på behovet av odlingsareal.

Vi lever antagligen i den fredligaste och mest välmående tidsålder som mänskligheten skådat sedan civilisationens framväxt.

Mycket av den information Pinker tillhandahåller verkligen är svår att skaka av sig. Läsaren kommer utan tvekan känna sig mer positivt inställd till världen i allmänhet vid bokens slut.

Men vad är det som fått världen att bli så fantastiskt bra? Enligt Pinkers enkla och tydliga argumentation är svaret det sekulariserade, liberala samhället, i dag en global företeelse. Där frihet och förnuft tillämpas, där blomstrar mänskligheten. De fredligaste och mest välmående länderna står idé- och värdegrundsmässigt allra längst ifrån de mest eftersatta och krigsdrabbade platserna på jorden.

Man bör dock uppmärksamma att Pinker själv tydliggör att det inte är den politiska liberalismen han avser – utan snarare en liberal och humanistisk idétradition. I stället tar avstånd ifrån den sorts politiserade liberalism som lett till att våra städer och livsmiljöer ruinerats på mänskliga värden.

Länder vi i dag ofta ser på som efterblivna vad gäller mänskliga rättigheter – exempelvis fundamentalistiska och islamistiska stater – är också de mer liberala än de var förr. Därmed inte sagt att det är tillräckligt bra, men det finns hopp. Inte ens de totalitära staterna är vad de en gång var, konstaterar Pinker. I Kina kan man i dag leva som öppet homosexuell och invånarna kan röra sig relativt fritt. I viss mån kan man till och med kritisera statsmaktens beslut så länge man inte kritiserar enpartistaten i sig. Allt detta var otänkbart i Kina under Mao. I Ryssland är medborgarna mer eller mindre helt fria att göra vad de vill så länge de inte lägger sig i maktens ambitioner.

Under hela nittonhundratalet har en beslutsam relativisering smugit sig in i samhällets tankegods.

Naturligtvis finns det också stora, svåra problem kvar att lösa – särskilt miljöförstöring och kärnvapenhotet berörs. Pinkers hållning tycks annars vara att de flesta problem löser sig själva, bra människan får vara fri att hitta lösningarna. Det är emellertid inte alltid man övertygas av hans resonemang.

I miljöfrågan rör sig Pinker mest kring utsläppsproblematiken. En fråga som nedplastningsproblematiken berörs inte alls, och jag får känslan av det beror på att det helt enkelt inte finns något positivt att säga. Även för den globala uppvärmningen har, anser han, tåget redan lämnat stationen. Vi kan inte stoppa den, men om vi verkligen anstränger oss kan vi begränsa den. Kärnvapenhotet hänger under tiden ständigt ovanför oss, och elimineras de inte gör entropins lagar gör att det mest ohyggliga förr eller senare drabbar oss. Dessa slutledningar klingar kanske dystert, men samtidigt gör de att Pinkers framgångspredikan ger ett nyktrare intryck.

Vad vill då Pinker nå med allt detta? Han menar att världen avlägsnat sig från upplysningens idéer, från kravet på vetande i stället för tro. Under hela nittonhundratalet har en beslutsam relativisering smugit sig in i samhällets tankegods och öppnat för nedmontering av kunskap. En ökande andel människor tror numera att jorden är platt, att evolutionen aldrig ägt rum eller att civilisationen befinner sig i nedan.

Lösningen, menar Pinker, ligger i tre redan välkända ord: förnuft, vetenskap och humanism. Upplysningen ser att kunskap om världen endast kan nås genom att vi studerar den. Därför kan vi inte tillåta att dagens skolor – både i Sverige och andra västländer – kapitulerar inför en relativiserad kunskapssyn. Om vi skall fatta rätt beslut i vårt framgångsrika civilisationsbygge måste vi ha rätt information tillhands.

Nietzsche är, om vi skall tro Pinker, förvånande nog ensam ansvarig för hela nittonhundratalets tillkortakommanden.

Bitvis framstår Pinkers liberala korståg som lite av en hallelujapredikan. De stora utvecklingslinjerna till trots misslyckas eller undviker Pinker att förhålla sig till omvärldsförsämringar i kortare skeenden. Om människor känner att samhället är på väg i fel riktning hjälper sällan argument om hur mycket bättre tillvaron blivit över tid. Endast nuet är greppbart. Pinker har också en tendens att enbart se utvecklingens positiva effekter och ignorera de negativa. Inte heller uppmärksammas problematiken tillräckligt kring varför den moderna människan, trots allt detta goda, tycks må så dåligt i sin samtids samhälle. Pinker konstaterar att de lyckligaste länderna i världen faktiskt också är de mest liberala och ekonomiskt framgångsrika, men något egentligt svar på den ”lyckliga” människans lidande ger han inte.

Boken märkligaste inslag kommer i dess slutskede, där Pinker efter fyra hundra sidors idogt försvar av intelligens, reson och upplysning tar itu med att sabla ner Friedrich Nietzsche. Nietzsche är, om vi skall tro Pinker, förvånande nog ensam ansvarig för hela nittonhundratalets tillkortakommanden. Från radikalhögerns idéer till vänsterns idépolitiska program och teoribildningar. Onekligen är det Nietzsches relativistiska filosofi som sticker i ögonen och han framstår som något av en ”väderkvarn” som får klä skott för Pinkers quijotska kamp mot pessimism, relativism och romantik – ja egentligen allt och alla som inte delar Pinkers absoluta, positivistiska upplysningssträvan.

Enlightenment now är likväl en övertygande bok. Det moderna samhället och dess framgångssaga är byggt på upplysning och humanism. Båda står fortsatt starka men måste också vårdas för framtida generationer. Vi kan inte hemfalla åt relativism, negativism och faktaresistens. Vår tid är faktiskt den bästa i människans historia.