I blankettstaten går de utsatta förlorade

Så här: Sverige är ett rikt land med en omfattande välfärdsstat. Det sociala skyddsnätet ska se till att den som behöver hjälp får det. Och det är nog så de flesta av oss tror att det fungerar. Ändå är det påfallande ofta som det är ideella organisationer som finns där för dem som har det allra svårast. Det kan handla om hemlösa, missbrukare eller kvinnor som misshandlas i sina hem. ”[V]älfärdens skyddsnät släpper igenom människor med stora behov”, skriver Stadsmissionen i sin Fattigdomsrapport 2022. Klarar inte välfärdsstaten att sköta sin mest grundläggande uppgift? Eller för att spetsa till det: fyller välfärdsstaten sitt syfte om den inte hjälper dem som behöver det mest? 

Magnus Karlsson är professor vid institutionen för civilsamhälle och religion på Marie Cederschiöld högskola. I sin forskning har han identifierat olika grupper som blir föremål för hjälpinsatser från stadsmissionerna. En del är personer som hamnar utanför välfärdsstaten, till exempel så kallade papperslösa. Men det finns också en grupp som han kallar ”de ohjälpta”. I rapporten Pandemin och icke-mottagarna (2021) beskriver han den så här:

Gruppen innehåller personer som har rätt till stöd från de svenska socialförsäkringssystemen, men som av olika skäl inte får del av något stöd. Det kan till exempel handla om personer som var för stolta för att ta emot hjälp, som inte vågade ta kontakt med det offentliga, som inte hittade rätt i stödsystemen eller som faktiskt fick stöd utbetalat men som aldrig själva fick del av det.

Studier ”visar att träffsäkerheten för sociala rättigheter i Västeuropa är påfallande låg” – uppåt 50 procent inte får rätt till det stöd de skulle ha rätt till. Jag ringer upp Magnus Karlsson för att fråga om han tror att samma siffra gäller i Sverige.

– Det troliga är att det ser ungefär likadant ut här. Men både du och jag har säkert rätt till stöd från det offentliga som vi inte utnyttjar. Så alla de 50 procenten är inte alarmerande, men att det är en så hög siffra är anmärkningsvärt och det slår naturligtvis hårt mot de grupper som behöver det mest.

För att täcka upp detta läggs en allt större börda på frivilligorganisationer, enligt Magnus Karlsson. 

– Det finns mycket som talar för att de får göra mer av det som förväntas av det offentliga, så att inte folk är hungriga och fryser. 

Enligt Stadsmissionens Fattigdomsrapport är över två tredjedelar av insatserna för personer i fattigdom matrelaterade. Inflation och ökade livsmedelskostnader förvärrar situationen, men det är inte enda förklaringen: 

”Vi ser idag en förändring av samhällskontraktet som ändrar den roll Stadsmissionen och andra välfärdsaktörer inom civilsamhället haft de senaste decennierna. Stadsmissionen utför åter igen fler insatser för en grupp människor för vilka det inte tycks ges något alternativ i den offentliga sektorn.”

Är det en förändring av samhällskontraktet som pågår?

– Ja, det kan man säga. Balansen mellan vad det offentliga gör och vad frivilligorganisationerna förväntas göra, den förändras, menar Magnus Karlsson.

Skulle du säga att det är en medveten förändring från politiskt håll?

– Dels så finns det de som har rätt till stöd och som inte får det. Dels finns det de som inte har rätt till stöd från det offentliga. Irreguljära flyktingar till exempel. Men i båda grupperna så kan man säga att frivilligorganisationerna får en ökad roll med de väldigt basala sakerna, inte minst mat har blivit väldigt aktuellt de senaste två tre åren. 

Myndigheter gör sig otillgängliga.

Johanna Rudmark Hagström är socialchef på Uppsala Stadsmission och instämmer i bilden. Hon beskriver hur människor inte får det stöd de har rätt till. Hur myndigheter ”gör sig otillgängliga” och krånglar till ansökningsprocesser med till exempel krav på bank-id. Åtminstone någon gång om året träffar hon på äldre som inte lyckats söka den pension de har rätt till. 

– Vi är ett blankettsamhälle, konstaterar hon.

Johanna Rudmark Hagström instämmer i den bild jag tecknade inledningsvis. De flesta tror att skyddsnätet fungerar, men många faller ur maskorna i välfärdssystemet. Och det måste inte ligga en tyngre social problematik, som missbruk, bakom.

Vi träffas på Uppsala stadsmissions matcentral. En handfull volontärer är i färd med att packa mat i papperskassar. Om någon timme kommer ett antal prenumeranter att köa utanför dörren för att få hämta en kasse. 350 hushåll betalar 250 kronor per halvår för en kasse mat i veckan. Kravet är en inkomst på mindre än 9 290 kronor per månad. De som kommer kan vara pensionärer, ensamstående föräldrar eller personer med psykisk ohälsa. Många lever på långvarigt försörjningsstöd och då blir det väldigt knapert i längden, säger Johanna Rudmark Hagström. Maten kommer från ett 50-tal butiker som donerar mat som blivit för gammal för att säljas i affären. Efterfrågan är stor.

– Hade vi haft mer mat hade vi kunnat dela ut mer. Sedan 2017 när vi började med verksamheten är det allt fler som söker sig hit. Personer som tidigare har klarat sig gör det inte längre. 

Ett stenkast från matcentralen ligger Mikaelsgården som också drivs av Uppsala Stadsmission. Hit kommer varje dag uppåt hundra missbrukare, hemlösa och andra utsatta personer för att få sig ett mål mat, hjälp med myndighetskontakter, en stunds vila eller en dusch. Fast kanske mest av allt värme och gemenskap.

Lokalen är påtagligt sliten. Men det ord som kommer för mig när jag kliver in från snögloppet är faktiskt ”mysigt”. I det största rummet är ett långt bord uppdukat med dagens lunch. Längs en vägg står några sängar för den som vill lägga sig en stund. I en soffa sitter två män som ser lika slitna ut som brädgolvet och slumrar. 

En trång skrubb rymmer ett klädförråd där man kan få en ny jacka. Eller ett paket tamponger. De unga kvinnor som söker sig hit har blivit allt fler. 

Jag tittar in i köket som inte är mycket större det och frågar vad som stod på menyn idag. ”Oxfilé.” Först uppfattar jag det som ett skämt, men sedan får jag höra fortsättningen: ”med klyftpotatis, rotfrukter och honung-dijoncrème”. Precis som hos Matcentralen tillagas lunchen av varor som blivit för gamla för att säljas i butikerna. Idag hade kocken tur när det dök upp ett parti oxfilé. Men många dagar serveras soppa. Samtidigt som behoven ökar har det blivit svårare att få tag på mat när affärerna blir allt bättre på att sälja varor med kort datum. 

Föreståndare Carola Matilainen har hunden med sig på jobbet. Hennes kontor är öppet och ligger mitt emellan köket och församlingssalen. På väggen hänger en oljemålning med samemotiv. På Mikaelsgården ser man en förändring över tid. Allt fler söker sig hit. De är yngre och missbruket mer utbrett.

– I mina mörkare stunder tänker jag: ”Vart är samhället på väg?”, säger Carola Matilainen. 

Vi slår oss ner, tillsammans med Rebecca Ihrman som är socionom och som finns här för att hjälpa besökarna med myndighetskontakter. Jag hinner knappt ta en klunk av kaffet innan berättelserna forsar ur dem. 

Ett återkommande tema är det Johanna Rudmark Hagström kallade för blankettsamhälle. Myndigheter som ställer ”orimliga krav” och har ”låg förståelse” för hur svårt det är för en del personer. Fram tonar en bild av en fyrkantig socialtjänst. 

– ”Det får vi inte göra”, säger kommunen. Stadsmissionen gör det som behövs, menar Carola Matilainen. 

Hon pekar på en låda med husgeråd och en bokhylla som ska köras ut till en man som fått det eftertraktade egna boendet men inte lyckats skaffa några möbler. Ibland gör de hembesök – ”alla öppnar ju när man kommer med en kaffekorg” – säger hon och efterlyser att även kommunens socialsekreterare skulle arbeta mer ute på fältet och söka upp dem som behöver hjälp. Att hålla rätt på dagar och telefontider är inte lätt för den som är hemlös. Många saknar id-handlingar eller möjlighet att använda bank-id. De menar båda att det ofta är ganska lite som skulle krävas för att hjälpa de här människorna. 

Allt som saknades för att han skulle få en bostad från kommunen var ett ifyllt papper.

Rebecca Ihrman berättar om en man som sov utomhus i flera månader. Allt som saknades för att han skulle få en bostad från kommunen var ett ifyllt papper. Mannen hade tidigare arbetat som busschaufför och när väl bostadsfrågan var löst fick han jobb inom någon vecka. 

Är det lätt att falla ur skyddsnätet?

– Ja, men det är också lätt att fastna i systemet, i snurren med avgiftning, behandling, tillfälligt boende. Målet är att ta sig ur det för att stå på egna ben. 

*** 

En annan utsatt grupp är kvinnor som utsätts för fysiskt och psykiskt våld i sina hem. Trots att både socialtjänst, sjukvård och polis har ett ansvar för att hjälpa dessa kvinnor väljer många av dem att söka stöd hos en lokal kvinnojour. I Sverige finns över 200 ideellt drivna kvinno- och tjejjourer. Gemensamt är att de erbjuder stöd och samtal för kvinnor. Många driver också så kallat skyddade boenden. Jourerna finansieras till stor del av skattepengar, men en betydande del av det arbete som utförs på jourerna görs helt ideellt. 

Olga Persson är ordförande för Unizon, som driver 140 kvinno-, tjej- och ungdomsjourer. Så här förklarar hon att kvinnojoursverksamheten ser ut som den gör: 

– Det som skiljer kvinnojourer från en myndighet är den politiska utgångspunkten att kvinnor inte har fått stöd och hjälp just för att det är kvinnor som är utsatta, och att mäns våld är något man håller inom familjen, det är en privatsak. Och därför har inte samhället, varken rättsväsendet eller socialtjänsten, klarat av att ta hand om den här frågan på ett sätt som gör att kvinnorna blir trygga och männen hålls ansvariga. 

De svenska kvinnojourerna har sina rötter i 1970-talets kvinnorörelse då kvinnor helt enkelt gick samman för att stötta varandra och skapa stödboenden. I dag finns skyddade boenden över hela landet. Fem av tio drivs av ideella organisationer, fyra av tio av privata företag och endast ett av tio drivs kommunalt. Enligt ett påbörjat lagförslag från den förra regeringen ska en tillståndsplikt införas för att få driva ett skyddat boende. Syftet sägs vara att hålla oseriösa aktörer borta. Detta har kritiserats hårt av ROKS, den andra, och mer stridbara, organisationen för kvinnojourer, och dess ordförande Jenny Westerstrand, som tror att en underjordisk rörelse kommer att växa fram när kvinnojourerna inte vill ansluta sig till systemet: ”Våra medlemsjourer säger till oss att de inte vill bli arbetsgivare, ha arbetsgivaransvar och underkasta sig Socialstyrelsens inadekvata regler”.

Olga Persson är inte lika kritisk, men oroar sig för ett eventuellt krav på att verksamheten ska upphandlas: 

– Vår verksamhet är för komplex och avancerad för att kunna mätas på det sättet. Men nationella kriterier för vad som ska kallas kvinnojour, det tror vi behövs. Det finns ju inga andra välfärdsverksamheter som inte regleras på något sätt. Det hon beskriver är en kvinnojoursrörelse som allt mer blir en inlemmad del av välfärdsstaten, men som fortfarande vill värna sitt oberoende. Även hon har kallat kvinnojourerna för en ”underjordisk motståndsrörelse” i sitt sommarprat 2021.  Har de som vänder sig till kvinnojourerna ett större förtroende för dem än för myndigheterna?

– Ja, det är jag övertygad om. Dessutom har många försökt att få hjälp av myndigheter men inte fått det. Jag tror att många i Sverige har en god tillit till socialtjänsten i första skedet, men sedan när man blir illa bemött så är det många som behöver stöd från annat håll. Det är svårt att överklaga beslut, det är svårt att söka igen. Kvinnojourerna hjälper till med att lotsa i det här komplexa byråkratiska systemet. 

Man är rädd att det ska innebära att man behöver ge upp delar av sin integritet eller sitt liv.

Förtroende kan vara en viktig förklaring till att en del personer inte får det stöd de faktiskt har rätt till, även när det gäller ekonomisk utsatthet. I sin forskning om ”icke-mottagare” har Magnus Karlsson identifierat flera typer av skäl till att medborgare inte använder sig av sina sociala rättigheter. ”Ett återkommande motiv till att människor inte vill ta emot stöd är just att de inte vill hamna ’i en massa register’”. Det kan också handla om att ”man ’inte vill belasta samhället’, att stödet ges under vad man tycker är ’kränkande omständigheter’ eller att man är rädd att det ska innebära att man behöver ge upp delar av sin integritet eller sitt liv”.

– Om man kan öka känslan av rättssäkerhet, att man vet att man blir rättvist och schysst behandlad så är det ett steg på vägen. Min bild är att många inte har den känslan idag utan tycker att man behandlas godtyckligt; man får inte träffa någon, man blir avvisad redan i telefon och så vidare. 

Ett problem kan vara att de sociala myndigheterna har både en stödjande och en kontrollerande funktion. Skulle det vara möjligt att separera de två funktionerna? ”Hur skulle det i exemplet med barnfamiljen utan mat vara möjligt att hjälpa utan att de skulle behöva vara rädda för att få barnen omhändertagna?”.

Här lyfter samtliga personer jag pratat med den organiserade ryktesspridning som förekommit kring att svenska myndigheter skulle omhänderta barn i stor utsträckning och hur viktigt det är att stävja den. 

– Det är alltid en svårighet som socialtjänsten har att man ska ha en hjälpande funktion, men man ska också ingripa när man ser missförhållanden. Det jag skulle efterlysa är att man tar diskussionen om att det är en svårighet och att man tar den på lite större allvar. 

Magnus Karlsson vill också se en ökad öppenhet från myndigheternas sida. 

– Om du tittar på socialkontor idag så är det väldigt stängda. Det sitter ofta väktare i receptionen och det är inte idén med socialtjänsten. Utan tanken är att den ska vara vänd ut mot samhället. 

Har du några tankar kring hur man skulle kunna göra det bättre? 

– Om man i ett ganska tidigt skede, återkommande och i lätta frågor mötte befolkningen mer så skulle det kunna vara lättare att ta tag i de svåra frågorna sedan. Nu är det väldigt låst till dess att den svåra frågan kommer. Och då är det läskigt att stiga in innanför de där låsta glasdörrarna. 

Samtidigt är det svårt att föreställa sig att sociala myndigheter helt skulle kunna ersätta det stöd en medsyster kan ge på en kvinnojour eller en verksamhet som Mikaelsgården, som kanske bäst kan beskrivas med termen ”mänsklig”. Carola Matilainen berättar om en enkät som de gjort bland gästerna – hon använder det ordet – och där majoriteten svarade att de kom för ”gemenskap med vänner och personal”. De allra flesta som kommer hit har ingen kontakt med sin egen familj. Rebecca Ihrman och berättar om en man som luktade så illa att han stängdes ute från kommunens natthärbärge. 

– De som kommer hit är ju, som vi säger uppe i norr, lite eljest, lägger Carola Matilainen till med ett leende. Jag kallar dem ”de oönskade”, för det är de verkligen. På resecentrum, stadsbiblioteket, i galleriorna.

Härom vintern beslutade hon att hålla kyrkan bredvid Mikaelsgården öppen elva nätter i rad när termometern visade minus tio grader. 

I vanliga fall öppnar Mikaelsgården klockan halv åtta på morgonen. Då händer det att otåliga gäster har stått och stampat utanför sedan tre på morgonen.

– Man får ju tänka att vi kommer hemifrån, har sovit i en säng med varmt täcke, ätit frukost. De här har varit ute hela natten och vill komma in. Då kan ju inte vi bara gå in och lämna dem utanför även om personalen ibland känner att de vill hinna duka fram först.

Klockan två när jag kliver ut genom dörrarna stänger Mikaelsgården. Tillbaka ut i snön. Medan jag tar cykeln hem har en del många timmars kyla och väntan framför sig innan dörrarna öppnas igen i morgon bitti. 

***

“God helps those who helps themselves. The government helps those who don’t.” Det skämtsamma uttrycket beskriver vad som brukar kallas för en residual välfärdsstat. Där välfärdssystemen riktar in sig endast på dem som inte klarar att ta hand som sig själva. Sverige och övriga skandinaviska länder anses, som bekant, i stället ha en universell välfärdsmodell; oberoende av inkomst får vi del av skattefinansierad skola, vård och omsorg och olika socialförsäkringssystem. 

Det är en självklarhet för de flesta att en välfärdsstat åtminstone ska hjälpa dem som har det svårast.

Oavsett vilken av dessa modeller man förespråkar är det nog en självklarhet för de flesta att en välfärdsstat åtminstone ska hjälpa dem som har det svårast. Magnus Karlsson instämmer:

– Ren, rå fattigdom, det vill vi inte ha i en välfärdsstat. Som forskare har jag en viss respekt för att man kan ha olika syn på frågan om jämlikhet; hur befolkningsgrupper ska förhålla sig till varandra. Men jag har inte hört något parti säga att ”fattigdom, det tycker vi är ganska bra”. 

Ser vi oss omkring är det tydligt att det inte fungerar så. De som inte orkar, klarar av eller vill söka bidrag, de kan i värsta fall stå utan mat för dagen. Samtidigt som en medelklassmamma som jag har tillgång till en lång rad kraftigt subventionerade förmåner. 

Vallöften riktar sig sällan till de allra mest utsatta. De breda väljargrupperna finns inte där. Ett argument för generella välfärdssystem är att minska stigmatiseringen i att få bidrag och att upprätthålla ett brett stöd för välfärdsstaten. Om alla får del av den så vill alla vara med och bidra. Men har det lett till ett för stort fokus på den breda medelklassen, medan de som är mest utsatta glöms bort? Kan det vara en förklaring till att de här frågorna inte lyfts mer i den politiska debatten? 

– Den stora oron ligger nog i att om man faktiskt mötte det här problemet på ett tydligt sätt så skulle kostnaderna öka drastiskt för de här frågorna. Och det är förstås oaptitligt för alla politiker att ta i, ökade kostnader, tror Magnus Karlsson.

Men kan välfärdsstaten hjälpa de mest utsatta, eller ligger det i sakens natur att det fordras ideella organisationer? Ur den svenska välfärdsstatens perspektiv är de utdelade matkassarna ett misslyckande. Samtidigt är det rimligt att tänka sig att det alltid kommer att finnas människor som har ett större förtroende för organisationer som inte är en del av de offentliga systemen. Personer som inte vill ta del av insatser som kan upplevas som kontrollerande eller kränkande. Personer som inte vill bli registrerade eller ligga till det allmänna till last. Kanske är det inte ens ett problem. Men vad säger det i så fall om välfärdsstaten?