Solen sken från en klarblå himmel ovanför SSAB:s stålverk, skrev Dagens Industri. Sken gjorde även Stefan Löfven. 

”Stål är jobb. Stål har byggt Sverige och det har byggt Sverige starkt”, sa han i ett invigningstal. 

Statsministern fick trycka på startknappen när demonstrationsanläggning för fossilfritt stål i Luleå togs i drift i augusti 2020. Hybrit är den första anläggningen i sitt slag – i världen. Och även om den kallas demonstrationsanläggning kan den användas för fullskalig produktion. 

Det råder inga tvivel om att tekniken fungerar: I somras levererades det första stålet som framställts med vätgas snarare än kol eller kok. Ståltillverkningen står i dag för tio procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp, men i stället för dagens masugnsprocess reduceras järnmalmen med vätgas framställd av el från fossilfria energikällor. 

”Vi står inför den största omställningen av ståltillverkning på tusen år”, fortsatte Löfven. 

Det talas nu om en norrländsk renässans. Avfolkningsorter väntas få nytt liv när tusentals jobb skapas i spåren av en basindustri som ställer om. I grannkommunen Boden ska den första privata utmanaren till Hybrit skapa 1 500 nya jobb till produktionsstart 2024. På sikt kan det innebära runt 10 000 nya jobb, berättade Harald Mix, styrelseordförande för Vargas Holdings som tagit initiativ till H2 Green Steel, för Ekot i vintras. 

Halva Sveriges elförbrukning

Andra ser mer politisk hybris än norrländsk renässans. En av dem är Magnus Henrekson. Han är professor i nationalekonomi och verksam vid Institutet för Näringslivsforskning. I tidskriften Ekonomisk Debatt stämplade han i september, tillsammans med kollegorna Christian Sandström och Carl Alm, satsningarna på fossilfritt stål som ”miljönationalism”. 

För svensk del skulle teknikskiftet förvisso kraftigt kunna minska koldioxidutsläppen från masugnarna. Om den fossila produktionen framgångsrikt ersätts, skulle det handla om minskade utsläpp med sex miljoner ton koldioxid per år. 

Det motsvarar tio procent av Sveriges totala utsläpp.

Men att producera den gröna vätgas som behövs för både Hybrit och H2 Green Steel beräknas år 2045 kräva 67–73 terawattimmar. För att sätta det i perspektiv landade Sveriges elförbrukning under 2020 på 134 terawattimmar. 

El som väntas gå till stålproduktion skulle i stället skulle kunna exporteras och ersätta kolkraft i länder som Polen, och minska utsläppen i större omfattning. Det menar i alla fall Magnus Henrekson. 

– I Sverige finns det åtminstone tre teknologier som just nu utvecklas, i världen säkert 50, säger han och fortsätter: 

– Att då satsa allt på en enskild teknologi som ska inteckna motsvarande hälften av Sveriges nuvarande elkonsumtion är ett exceptionellt stort risktagande, och det är talande att de två som driver på detta är två helt statligt ägda bolag. 

Han syftar på de bolagsjättar – SSAB, LKAB och Vattenfall – som är drivande bakom Hybrit, där två av tre är statliga. Tillsammans har de säkrat betydande delar av pengarna inom ramen för Industriklivet, som är regeringens storsatsning för att ställa om industrin.  

Av 1,68 miljarder kronor som hittills har beviljats från Industriklivet, har 677 miljoner tillfallit Hybrit. Alltså fyra av tio beviljade kronor. Det visar en sammanställning som Smedjan begärt ut från Energimyndigheten. 

”Jämför med den symbolpolitiska subventionen till elsparkcyklar, som inte gav någonting.”

Fredrik NG Andersson, som är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och av en annan åsikt än Henrekson, menar att de offentliga stöden fortfarande är förhållandevis låga. Han jämför med regeringens elcykelpremie som kostade skattebetalarna 368 miljoner kronor. 

– Det är fortfarande små summor vi pratar om i offentliga stöd. Här pratar vi också om stöd till industrier som skulle bidra till en stor reduktion av växthusgaser, om de lyckas ställa om. Jämför med den symbolpolitiska subventionen till elsparkcyklar, som inte gav någonting. 

Finns det inte en risk att det satsas på fel teknik? 

– Om du säger att det alltid finns en risk att du gör fel – och det finns det alltid – då ska vi inte göra någonting. Du ska inte sätta dig i en bil och köra eftersom det finns en risk att du krockar.

– Någon måste göra omställningen. Om alla skulle förlita sig på någon annan, kommer ingenting att inträffa. Och på det här området ligger Sverige i framkant. 

Fredrik NG Andersson pekar på diskussionen i Storbritannien, som i ett svenskt perspektiv framstår som sprungen ur en svunnen tid. I Woodhouse Colliery, i nordvästra England väntas den första kolgruvan på 30 år att öppna, som ska producera kokskol till stålindustrin. 

– I Storbritannien har Sverige blivit ett exempel som lyfts fram i diskussionen, där stål inte bara kan tillverkas helt utan kol, men där det snart också görs i industriell skala. 

Mer frågande ställer han sig till LKAB:s teknikskifte från järnmalmspellets till fossilfri järnsvamp som sedan ska användas för att ytterligare reducera utsläppen vid framställning av fossilfritt stål. 

Det handlar om den största industrisatsningen som någonsin gjorts i Sverige. Mer kostsam än höghastighetsjärnväg, men betydligt mindre omdiskuterad. Enligt LKAB själv uppgår investeringarna till 10–20 miljarder kronor. Och det varje år under 20 års tid. Totalt handlar det om uppemot 400 miljarder kronor. Till finansieringen vill LKAB få använda pengar som i dag går till utdelning, vilket innebär att dagens miljardutdelningar till staten framöver kan utebli.

– Vi går mot en punkt där vi redan har så mycket material producerat att vi kan börja återanvända det. Med andra ord behövs inte så mycket ny materialproduktion om några år, och för de här industrierna som står för utvinningen betyder det att de ska börja krympa. 

– Hur ska en krympande industri finansiera sådana här investeringar? frågar sig Fredrik NG Andersson. 

Klimatpolitik inspirerad av månlandningen

Frågor om det fossilfria stålet såväl som omställningen av LKAB hör till en större diskussion om vilken roll politiken ska ta för att driva fram innovationer, och var gränsen går mellan statligt och privat. 

Magnus Henrekson ifrågasätter till och med om det privata initiativet H2 Green Steel verkligen kan beskrivas som en privat konkurrent till Hybrit. 

– 70 procent av finansieringen består av EU-garanterade lån. Det betyder att de kommer att få låna till nästan nollränta eftersom det är helt riskfritt för bankerna att låna ut. Om det sedan går åt skogen är det EU som tar hela förlusten.

”Om det sedan går åt skogen är det EU som tar hela förlusten.”

I Boden flödar dock optimismen. Strax utanför dess centrum ligger Svartbyn Industrial Park. Eller ja, så har kommunen marknadsfört platsen. Här finns inga industrier. Bara ett stort hygge, då kommunen avverkat skogen, och så åkermark som fram till nyligen var igenväxt av sly. I Svartbyn möts också stamnätets kraftigaste ledningar. El som skulle ha försörjt Stålverk 80 – stålverket som aldrig blev av. 

Stålverket i Luleå var Olof Palmes flaggskepp i valet 1973, med löften om tusentals nya jobb i Norrbotten. Sen blev det stålkris och borgerlig regering. Nu är elen tänkt att försörja H2 Green Steels stålverk, som beräknas vara i drift 2024. Frågan är om det hade varit möjligt om det inte var för omläggningen av EU:s miljöpolitik, där satsningar på vätgasen utgör en ”hörnsten”. Det var i alla fall så EU-kommissionen beskrev vätgasen när strategin lades fram i juli 2020. 

Klimatkommissionären Frans Timmermans har pekat ut vätgasen som ”den nya energins rockstjärna”. Och i ”den gröna given” som är EU:s stora klimatsatsning tillförs 1 000 miljarder euro, varav två tredjedelar utgörs av direkta stöd och en tredjedel av lån. Fyra av tio euro är öronmärkta till satsningar på vätgas. 

En forskare och opinionsbildare vars idéer fått stort genomslag är Mariana Mazzucato. Inför framtagandet av EU:s stora forskningspaket Horizon 2020 var hon anlitad som rådgivare till EU-kommissionen. Hon är också flitigt anlitad av svenska myndigheter som innovationsmyndigheten Vinnova, där hon ingår i ett internationellt expertråd. 

I en rapport för EU-kommissionen lyfter hon fram månlandningen, Apollo 11, som något för EU att inspireras av i utformningen av innovationspolitiken. Det är också tesen i hennes bok Sikta mot stjärnorna som nyligen gavs ut i svensk översättning: staten behöver ta en aktiv roll i utvecklingen av banbrytande innovationer. 

Magnus Henrekson, som länge forskat på innovation och entreprenörskap, är mindre övertygad. 

– Hon tar det ideala exemplet och ser sen paralleller på område efter område.

– För det första handlade månlandningen om väldigt tydliga mål och konkurrens mellan två sidor: den goda och den onda. Det gjorde att det gick att få en enorm såväl politisk, ekonomisk som nationell prestigemässig samling kring det. Det var också väldigt tydligt vad som skulle återkommas. 

Han pekar också på vilka enorma belopp det handlade om: 2,5 procent av BNP per år i ett decennium kostade månlandningen.

– Det här är mycket diffusare. Ingen enskild nation, speciellt inte en så liten som Sverige, kan jämföra sig. Det finns inte heller något kallt krig.

De riktigt radikala innovationerna är också väldigt svåra att göra inom ramen för stora företag, menar Magnus Henrekson. I stället är det ofta startups som står för dem, men på varje lyckad startup går det ett stort antal som aldrig lyckas och glöms bort. 

– Med uppdragsdriven innovation kommer vi ha byråkrater som sitter på Vinnova och Näringsdepartementet och rattar innovationen. Hela tiden kommer de att tänka ”jag måste ha ryggen fri om det här misslyckas” och då kommer de inte jobba med okända startups, utan med etablerade intressen som storföretag. 

Samma tendenser ser han i frågan om det fossilfria stålet, där statliga jättar som Vattenfall och LKAB väntas stå för innovationen. Till skillnad från okända startups kan LKAB framstå som en mindre riskabel satsning för myndigheter som Vinnova. 

– De har brutit järnmalm i 120 år, så de måste såklart vara rätt aktör att satsa på, kommer de resonera.

Inte heller Fredrik NG Andersson är någon stor anhängare av Mariana Mazzucatos idéer om innovation. 

– Jag tycker hon går för långt. Så fort marknadsekonomin och företagen själva kan göra det är det marknadsekonomin och företagen som själva också ska göra, och staten ska inte blanda sig i för mycket. Det måste finnas en anledning till att staten gör det – vilket det finns med stålindustrin och dess gigantiska utsläpp. Den behöver ställa om på en 20-årsperiod, vilket är oerhört kort tid. 

– Tittar man på andra länder är det svårt att säga att de har kommit någonstans utan offentlig inblandning. 

Påminner om etanolbubblan

Det är inte första gången stora statliga investeringar gjorts med högt ställda förväntningar, och lovvärda klimatambitioner. Nationalekonomerna Christian Sandström och Rickard Björnemalm skrev nyligen i Smedjan om ”när politikerna berusades av etanolbilarna”. 

I början av 2000-talet var etanolbilen synonymt med framtiden, och ett kännetecken för status och miljömedvetenhet. Politiken drogs med, och i norrländska kommuner som Örnsköldsvik pumpades betydande offentliga medel in projekt som skulle göra etanol av skogsråvara. 

”Flera kommuner lider fortfarande av de här enorma satsningarna.”

I efterhand vet vi hur det gick, och etanolen har snarare kommit att kännetecknas av politisk hybris, trasiga motorer och mackdöd. För kommuner som Örnsköldsvik blev etanolen också en skuldfälla, med hundratals miljoner i investeringar som gick om intet. 

– Flera kommuner lider fortfarande av de här enorma satsningarna, med stora skulder för politiskt drivna projekten som blev totala misslyckanden, säger Magnus Henrekson. 

Han ser likheter mellan etanolen och det fossilfria stålet, och menar att politikerna riskerar att återupprepa samma misstag. Fredrik NG Andersson tycker dock inte jämförelsen håller.

– Med etanolen fanns ingen riktig anledning för staten att gå in. Det var någonting som marknaden själv hade klarat av. Det fanns inte det här argumenten att det skulle innebära stora miljömässiga vinster eller att marknaden inte själv klarade av det. Politiken var inne och petade, för att man vill peta. 

Däremot är han orolig för att det blir svårt att backa ur om det visar sig att Hybrit var en felprioritering. 

– Det jag är rädd för, är att när man väl slagit in på den här vägen inte stoppar i tid om det skulle gå fel. Risken är att när man väl är investerad i detta, och det visar sig att Hybrit var fel väg att gå, då kan det vara svår för politiken att erkänna misstag och backa ur. 

– Därför måste det vara väldigt tydligt när stöden tar slut och verksamheterna måste drivas på marknadsmässiga villkor, säger Fredrik NG Andersson.

Magnus Henrekson ser en annan risk: att investeringarna i fossilfri stålproduktion är så omfattande att det blir en prövning för hela samhällsekonomin. 

– En mindre dålig investering hade varit hanterligt, men nu är satsningarna så omfattande att mycket annat drabbas. Elpriserna kommer att stiga i resten av landet och av en sådan magnitud att det samhällsekonomiskt kommer slå hårt. Det är den första risken, den andra är om den här innovationspolitiken sen fortsätter tillämpas på område efter område.

– Då får vi rent-seeking. Det vill säga företag med affärsidéer och affärsplaner som främst är utformade utifrån vad anställda på Vinnova tror sig veta är bra, snarare än vad kunder efterfrågar i framtiden.