Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Trumps utrikespolitik har skapat en osäkerhet hos både vänner och fiender. Kina har ändrat sin kärnvapendoktrin och allt fler av USA:s allierade överväger att skaffa egna kärnvapen. Med tanke på Ukraina är det logiskt, skriver Marcus Björk.

Sedan sitt tillträde som amerikansk president har Donald Trumps förda utrikespolitik skakat grundvalarna för den rådande regelbaserade världsordningen. Den tilltagande amerikanska isolationismen, tillsammans med Rysslands invasion av Ukraina och Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik, har resulterat i att allt fler länder ser sig om efter nya trovärdiga avskräckningsförmågor. Dessa nya geopolitiska realiteter har lett till ett förnyat intresse för kärnvapen och dess potential att garantera staters suveränitet – inte minst hos USA-allierade stater.

Idéerna är dock inte nya. Långt före den nuvarande förtroendekrisen för det amerikanska kärnvapenparaplyet, var dess tillförlitlighet ifrågasatt av vissa politiker och tjänstemän. Under 1960-talet sade exempelvis den dåvarande brittiske försvarsministern Denis Healey (1917–2015) att “det endast behövs fem procents sannolikhet för en amerikansk vedergällning för att avskräcka ryssarna, men 95 procent för att lugna européerna” (egen fri översättning). Men främst bland skeptikerna stod Charles de Gaulle (1890–1970), fransk krigsledare och sedermera långvarig president. Han summerade predikamentet med den retoriska frågan om amerikanerna verkligen skulle vara beredda att byta New York mot Paris. Det vill säga, att i skarpt läge riskera att själv göra sig till måltavla för en kärnvapenattack till följd av att man försvarat allierade med kärnvapen. De Gaulles svar var nej. Således insisterade han på att Frankrike skulle utveckla egna kärnvapen, oberoende av amerikansk teknologi. 

de Gaulle summerade det hela med den retoriska frågan om amerikanerna skulle vara beredda att byta New York mot Paris.

USA ställde sig initialt negativt till Frankrikes ambitioner, av rädsla för att det skulle orsaka en kapprustning med Sovjetunionen. Samtidigt skulle också franska kärnvapen minska landets militära beroende av USA, vilket skulle innebära minskat amerikanskt inflytande i Paris och på den europeiska kontinenten. Det skulle dröja ända till slutet av 1960-talet innan amerikanerna ändrade sin hållning. I ljuset av dagens geopolitiska situation verkar de Gaulle åtminstone ha fått delvis rätt. I Östasien valde däremot de traditionella USA-allierade Japan och Sydkorea att i stället hörsamma den amerikanska uppmaningen om att inte skaffa egna kärnvapen. Dessa beslut är också något som tycks omprövas i detta nu, kanske på ett liknande sätt som Nordkorea gjorde 1991 när dess närmaste allierade kollapsade. 

***

Sedan Sovjetunionens fall har anskaffandet av egna kärnvapen varit högt prioriterat av regimen i Nordkorea. Med det många gånger rikare Sydkorea i syd och Ryssland och Kina i norr tycks man ha dragit den realistiska slutsatsen, att utan sovjetiska försvarsgarantier och när konventionell militärmakt faller kort, återstår bara kärnvapen som trovärdig avskräckning mot invasion. För den nordkoreanska regimen betraktas därför kärnvapen helt enkelt som existentiella. Även Israel antas på ett liknande sätt ha dragit slutsatsen att kärnvapen är den yttersta garanten för landets fortlevnad. Landet har varken bekräftat eller dementerat ett innehav men tros ha anskaffat kärnvapen redan under andra halvan av 1960-talet i avskräckande syfte. 

Ett amerikanskt tillbakadragande från sina försvarsgarantier till Sydkorea kan på ett liknande sätt som det plötsliga tillbakadragandet av de sovjetiska garantierna för den nordliga grannen, göra frågan om egna kärnvapen akut existentiell. I en opinionsundersökning från 2022 var också 71 procent av de tillfrågade sydkoreanerna positivt inställda till att landet utvecklar egna kärnvapen. 56 procent ställde sig även positiva till amerikanska kärnvapen på sydkoreanskt territorium. Med andra ord finns det en robust folklig majoritet för kärnvapen. Intressant nog konstaterade samma undersökning att det fanns ett positivt samband mellan att uppge att man har förtroende för att USA kommer att fullfölja sina alliansåtaganden och att Sydkorea bör skaffa egna kärnvapen. Den allmänna opinionen tycks på så sätt ha en annan bevekelsegrund för sitt stöd till att utveckla kärnvapen än vad politiker och militära analytiker har. 

Trumps förda utrikespolitik kan nu vara på god väg att undanröja det sista hindret för Sydkorea att skaffa egna kärnvapen – det aktiva amerikanska motståndet. Tids nog bytte amerikanerna fot när det kom till franska kärnvapen, vilket sydkoreanerna förmodligen också kan räkna med om de väl tillåts utveckla dem utan amerikanska sanktioner. Det är även värt att notera att under mer interventionistiska amerikanska administrationer har minnet varit relativt kort när allierade stater utvecklat kärnvapen. Exempelvis släppte USA sanktionerna mot Indien och Pakistan efter bara tre år.

Det tidigare så hårdnackade politiska motståndet mot kärnvapen i Japan har också börjat vackla betänkligt.

Sydkorea har dessutom redan världens högsta densitet av civila kärnreaktorer och bedöms av vissa experter kunna producera enkla kärnvapen (liknande de som släpptes över Hiroshima och Nagasaki) inom tre månader. Detta sällar Sydkorea till skaran länder som brukar kallas för latenta kärnvapenmakter. Till denna kategori hör också Japan, som länge hållit en stor strategisk reserv av plutonium – i teorin tillräckligt för att producera tusentals kärnvapen. Det historiska arvet av att vara den enda stat som utsatts för kärnvapenattacker och artikel 9 i konstitutionen (där det japanska folket avsäger sig rätten att föra krig) skulle dock behöva omprövas i grunden för att förverkliga det. Trots det brukar Japan betraktas som ett av de länder som snabbast skulle kunna utveckla egna kärnvapen. Det tidigare så hårdnackade politiska motståndet mot kärnvapen har också börjat vackla betänkligt i ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och de paralleller som i debatten dras mellan Ryssland och ett allt aggressivare Kina.

Den framlidne statsmannen och namnkunnige amerikanske rådgivaren Henry Kissinger sade i april 2023 att han var övertygad om att “[japanerna] har en ganska klar bild av var de är på väg; de är på väg mot att bli en kärnvapenmakt om fem år”. En inhemsk japansk kärnvapendoktrin skulle dock förmodligen behöva utformas med fokus på en andraslagsförmåga. Detta då en kärnvapenattack från Kina eller Nordkorea endast skulle föregås av en varning på fem minuter, till följd av det korta geografiska avståndet. Detta att jämföra med 30 minuter för en liknande attack mot USA. 

***

I Europa pekas ofta Polen ut som en stat med ambitioner att skaffa kärnvapen. Sittande premiärminister Donald Tusk är den första polska premiärministern någonsin att lyfta frågan om ett inhemskt kärnvapenprogram, eller åtminstone att söka ingå under Frankrikes kärnvapenparaply. Den polska ledningen har också öppnat upp för möjligheten att placera amerikanska kärnvapen på polskt territorium. Landet har länge byggt sin säkerhet runt ett starkt amerikanskt deltagande i den europeiska säkerhetsstrukturen. Rysslands invasion av Ukraina och de dubbla signaler som kommer från Trump-administrationen har lett till en kraftig polsk upprustning, vars kostnader närmar sig hela fem procent av BNP.

Tusk betonade vidare att det är helt nödvändigt att Polen får tillgång till det skydd som kärnvapen ger.

Det är också till Trump-administrationens narrativ om europeisk otillräcklighet som premiärminister Donald Tusk sällar sig. “Just nu ber 500 miljoner europeer 300 miljoner amerikaner om skydd mot 140 miljoner ryssar som har varit oförmögna att övermanna 50 miljoner ukrainare under tre års tid” (egen fri översättning), var Tusks budskap till det polska parlamentet i början av mars i år. Han betonade vidare att det är helt nödvändigt att Polen får tillgång till det skydd som kärnvapen ger och pekade på hur Ukraina, som gett upp sitt kärnvapeninnehav, nu attackeras av just det land man avhänt sig dessa vapen till. 

En faktor som däremot talar emot ett inhemskt polskt kärnvapenprogram är att landet bara har en enda kärnreaktor, byggd under tidigt 1970-talet i forskningssyfte. I maj 2024 meddelade dessutom industriministern Marzena Czarnecka att driftstarten för det första planerade polska kärnkraftverket skjutits fram från 2032 till 2040 – en “försiktig uppskattning” därtill. 

***

Det är inte bara mindre länder som har förändrat sitt synsätt på kärnvapen i ljuset av den geopolitiska utvecklingen. Kina har nyligen lagt om sin kärnvapendoktrin radikalt och planerar att nästan fyrfaldiga sin kärnvapenarsenal de nästkommande tio åren. Från dagens uppskattade 400 till 1 500 stycken år 2035.

Kina inledde sitt kärnvapenprogram redan under 1950-talet, med sovjetisk hjälp. Den sino-sovjetiska splittringen under tidiga 1960-talet ledde dock till att landet fick utveckla kärnvapen själva, något som man också lyckades med 1964. Landets ledare Mao Zedong var av uppfattningen att egna kärnvapen var nödvändiga för att garantera landets självständighet och därmed regimens fortlevnad. Till skillnad från supermakterna USA och Sovjetunionen valde man dock att hålla sig med en relativt liten arsenal av kärnvapenbestyckade stridsspetsar. Detta i syfte att uppnå det som kallas “minimal avskräckning”. Denna kärnvapendoktrin innebär att man utesluter att själv initiera en attack med kärnvapen för att i stället lägga strategisk vikt vid innehavets avskräckande förmåga. 

I ljuset av Kinas doktrinskifte står USA för första gången inför två potentiellt fientliga “kärnvapen-supermakter”.

Doktrinen vilar på antagandet att varje kärnvapenattack föregås av en nyttokostnadsanalys, där fördelar vägs mot nackdelar. Om nackdelarna (vedergällning med kärnvapen) överväger fördelarna (skada på fienden) anses en attack vara irrationell, och därmed osannolik. Den minimala doktrinen förutsätter att varje land agerar rationellt och tar ingen hänsyn till missbedömningar. Just däri ligger också doktrinens svaghet – svårigheten att bedöma vilken mängd kärnvapen som krävs för att uppfattas som trovärdigt avskräckande utan att också upplevas som ett för stort hot. En missbedömning kan utlösa en kapprustning eller förebyggande anfall. Att hålla ett mindre antal kärnvapenspetsar är dock ekonomiskt fördelaktigt för mindre och fattigare länder. Även exempelvis Indien begagnar sig av denna doktrin, under termen “trovärdig minsta avskräckning”. 

Kinas doktrinala skifte från minimal avskräckning och mot “ömsesidigt garanterad förstörelse”, bedöms delvis härröra från de lärdomar landet dragit av Rysslands invasion av Ukraina. Kinesiska militära analytiker rapporteras vara av uppfattningen att Rysslands kärnvapenarsenal har haft en starkt återhållande effekt på västvärldens svar och stöd till Ukraina. Detta är en strategisk fördel som även Kina verkar hoppas på att kunna begagna sig av i framtiden och något som skulle kunna få betydelse vid ett eventuellt invasionsförsök av närliggande Taiwan. I ljuset av Kinas doktrinskifte står USA, enligt Pentagon, för första gången inför utmaningen med två potentiellt fientliga “kärnvapen-supermakter”. Detta tycks ha föranlett en kapprustning och amerikanska planer på att utveckla de första nya kärnvapenbestyckade stridsspetsarna sedan kalla kriget. Detta är en del av en genomgående modernisering av de amerikanska kärnvapenförmågorna som under sin livslängd beräknas kosta 15 000 miljarder kronor. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Trump-administrationen bryter med sin förda utrikespolitik en lång amerikansk tradition av att försöka övertyga sina allierade om att man är en tillförlitlig partner. Uttalandena skapar dock inte bara osäkerhet kring tillförlitligheten för amerikanska försvarsgarantier utan den tilltagande isolationismen kommer potentiellt också med ett så kallat “window of opportunity” för de USA-allierade som ansett det nödvändigt, men som länge förhindrats av USA, att skaffa egna kärnvapen. Några av dessa länder lär säkerligen ta det säkra före det osäkra med Ukraina i åtanke. Frågan kokar väl egentligen ner till: hade en regionala stormakt som Ryssland invaderat ett mindre land som Ukraina om de haft (kvar) en kärnvapenarsenal? Svaret torde vara nej. 

Omslagsfoto: AP