Ekonomi Krönika
Hur hög arbetslöshet tål Sverige?
Trots att arbetslösheten i Sverige har nått rekordnivåer, fortsätter politiken i samma gamla hjulspår. Ska integrationen lyckas och social problematik trängas undan måste Sverige ta efter Tysklands minijobb, skriver Adam Danieli.
Hur hög arbetslöshet tål ett samhälle? Den frågan har politiker, statsvetare och ekonomer genom historien legat sömnlösa över. Finns det någon nivå då svårigheten för människor att hitta en försörjning äter sig in i alla andra politikområden och ställer upp hinder för hela samhällets utveckling? När konsekvenserna som ohälsa, brottslighet, integrationsproblem och missbruk blir omöjliga att få bukt med?
En av de som menade att det fanns en sådan nivå var John Maynard Keynes, 1900-talets kanske mest inflytelserika nationalekonom. Han motiverade hela sitt engagemang i seklets tidiga ekonomiska politik med kampen mot arbetslösheten. Ingenting annat, menade han, hade samma nedbrytande effekt på det moderna samhället och på människan. Får man inte bukt med vågor av arbetslöshet kommer förtroendet för de politiska institutioner att erodera, och politikens förmåga ständigt sjunka. Hela nationalekonomins syfte var enligt Keynes att förstå och lösa arbetslöshetsproblemet.
För första gången på 25 år är den öppna arbetslösheten i Sverige tvåsiffrig: 10,3 procent.
I dagarna publicerade SCB nya siffror över arbetslösheten i Sverige. För första gången på 25 år är den öppna arbetslösheten i Sverige tvåsiffrig, 10,3 procent. Siffrorna är givetvis påverkade av coronapandemins bistra konsekvenser för ekonomin, men faktum är att trots många års högkonjunktur är arbetslösheten alltjämt ett underliggande problem i det svenska samhället. Under året förväntas antalet långtidsarbetslösa passera en kvarts miljon.
Den som granskar siffrorna förstår dock snabbt att bakom en siffra döljer sig två arbetsmarknader. För inrikes födda med gymnasieutbildning har arbetsmarknaden, trots en mindre svacka under pandemin, nästan aldrig varit bättre. Arbetslösheten ligger i dessa grupper på enstaka procent. Sysselsättningsgraden, enkelt uttryckt den andel av personerna i arbetsför ålder som har en anknytning till arbete, för inrikes födda är 84 procent.
För utrikes födda kvinnor är motsvarande siffra bara 58 procent, och för utrikes födda i allmänhet passerade under 2021 arbetslösheten 20 procent. I många av Sveriges utsatta områden är siffran det dubbla. Den totala siffran säger således ganska lite om den bakomliggande problematiken. Det går utmärkt för många, men lägstanivån är enormt låg.
I en bred rapport från stiftelsen The Global Village från i våras försökte man skaffa sig en helhetsbild över förutsättningarna för medborgaren i dessa utsatta områden, som till stor del är förorter till större tätorter. Anmärkningsvärt är att i de områden som klassas som riskområden, alltså sådana som inte beskrivs som utsatta i dag men som uppvisar en negativ utveckling, har bara lite drygt hälften av den arbetsföra befolkningen någon koppling till arbetsmarknaden. Det tyder inte på särskilt goda förutsättningar att vända utvecklingen på platser där det ännu står och väger.
Är det någon som på allvar ser hur den tudelade arbetsmarknaden ska kunna motverkas genom dagens politik?
Hög arbetslöshet är inget nytt i Sverige. Under Göran Perssons första tid som statsminister nåddes siffror på både 8, 10 och 12 procent. Även under finanskrisen steg arbetslösheten mycket snabbt till liknande nivåer. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan svag ekonomisk utveckling och oro i samhällsekonomin, och att en betydande del av arbetsmarknaden helt enkelt inte lyfter oavsett konjunktur.
Riktigt bistert blir det först när denna utveckling jämförs med regeringens politik på området. Satsningar på arbetsförmedling, olika typer av anställningsstöd och expansion av både högre och lägre utbildning är välkända förslag som paras ihop med mer originella idéer som att den offentliga sektorn ska börja trolla fram sommar- och beredskapsjobb.
Är det någon som på allvar ser hur den tudelade arbetsmarknaden ska kunna motverkas genom dagens politik? Verktygslådan tycks inte ha uppdaterats på generationer. Det finns dock goda exempel på hur en tudelad arbetsmarknad kan bemötas – även av socialdemokrater.
Efter ett decenniums kräftgång i tysk ekonomi på 1990-talet sjösatte den socialdemokratiska regeringen, under ledning av förbundskansler Gerhard Schröder, i 2000-talets början ett stort antal arbetsmarknadsreformer. Hartz-reformerna, som de kom att kallas, innebar avsevärda förenklingar av regleringen av arbetsmarknaden och justeringar av arbetslöshetsförsäkringen för att göra alla former av arbete mer lönsamt.
Den största enskilda reformen var införandet av minijobben – en särskild anställningsform för kortare anställningar med mycket låg skatt och förenklat anställningsskydd. Tanken var att det skulle öka arbetskraftsdeltagandet i vissa grupper och minska tudelningen av tysk arbetsmarknad, där kvinnor, utrikes födda och lågutbildade i öst arbetade i betydligt mindre utsträckning än andra.
Införandet av en särskild anställningsform blev en stor succé, liksom reformerna överlag. På tio år ökade sysselsättningsgraden i Tyskland med tio procentenheter, och tidigare svaga grupper närmade sig övrig befolkning. Arbetslösheten gick från knappt 11 procent till under 6, trots finanskrisen. Medan skillnaden i arbetslöshet mellan utrikes och inrikes födda i Sverige ökade kraftigt till över 10 procentenheter, minskade den i Tyskland till under fyra.
Läs också:
Det lade grunden till att Tyskland i dag har Europas bäst fungerande arbetsmarknad – medan man i Sverige harvar vidare på samma gamla sätt. Minijobb i Sverige skulle med stor sannolikhet vara ett sätt att vända den svenska utvecklingen, och det är obegripligt att fler inte har lyft blicken.
Arbetslöshet är en av politikens allra svåraste frågor. Den är också ett mycket större problem för den svenska politiken än vad som ges sken av. De behov som nästan alla identifierar – bättre integration, färre utsatta områden, minskad trångboddhet och minskad brottslighet – är intimt förknippade med en usel situation på arbetsmarknaden.
Det framstår alltmer som en gåta hur man ska kunna lösa dessa problem utan förslag om hur människor ska kunna få en försörjning och ökat hopp om framtiden. Man kan – och bör – skärpa straff, sänka bidrag och ställa krav på integration. Men utan genomtänkta reformer på arbetsmarknaden är det svårt att se hur eroderade institutioner och misstro ska kunna bli till framtidstro.