Humlan som inte flög
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Han var inte gjord för det här. Lyckades aldrig lära sig den nya rollen. Att se Stefan Löfven som statsminister, talandes till storpublik i Asien, besöka Vita huset, posera med de andra EU-ledarna, var hela tiden som att se en sköldpadda uppe på en lyktstolpe. Man kunde aldrig sluta undra: ”Hur sjutton kom han dit upp?”.
Om Sverige hade varit ett engelskspråkigt land hade det redan funnits minst ett par dussin böcker om Stefan Löfvens väg till maktens korridorer. Och om vanmakten, när han väl fick kliva in i dem. Det svenska språkområdet är för litet för den sortens böcker, och det är synd. För den här mandatperioden skulle behöva belysas från en mängd olika håll, om inte annat för att undvika att den någonsin upprepas.
Stefan Löfven blev partiledare på ett synnerligen okonventionellt sätt. Vårvintern 2012 hade socialdemokratin plågats i månader av Håkan Juholts affärer. Stämningen i partiet var en mix av raseri och panik. Juholt hade blivit partiledare året innan, sedan flera mer logiska namn blockerats. Inom socialdemokratin vet de hur man blockerar. Partiets ledande namn har alla känt varandra sedan de fuskade med medlemssiffror tillsammans i SSU . De vet var de har varandra, och de vet att alla bär på historier som inte får hamna i pressen. De har utkämpat hårda strider mot varandra, inte minst under 1990-talet när både EU-frågan och besparingarna klöv partiet på mitten.
Nu hade de stridande ungdomarna vuxit upp till män och kvinnor i staten. De bråkade fortfarande, men hade tvingats inse att de måste samsas på ett eller annat vis. En högersosse från Stockholms län, som Mikael Damberg, kunde därför inte bli partiledare om vänstergänget i Skåne sa nej. Morgan Johansson, Ulrica Messing och alla de andra som nämndes var lika omöjliga, av samma skäl. En efter en tvingades de hissa den vita flaggan.
Därför blev det Juholt. Och tio månader av komplett kaos. När han avgick (eller snarare avsattes) så fortsatte blockerandet. De namn som varit omöjliga 2011 var lika omöjliga 2012. Till slut började blickarna vandra mot den enda runt det verkställande utskottets bord som inte tycktes ha några interna fiender. Den enda som varit mestadels tyst på mötena och, om man får tro citaten i Daniel Suhonens reportage-bok Partiledaren som klev in i kylan, knappt begrep vad det hårda inbördeskriget handlade om. Stefan Löfven, ordförande i IF Metall och VU-ledamot på ett strikt fackligt mandat.
Två och ett halvt år senare. 2014 års preliminära valresultat höll på att sjunka in. Vänstersidan hade ökat marginellt, högersidan backat stort. Kvällens vinnare var Sverigedemokraterna, som mer än fördubblat sitt väljarstöd. Trots det, och trots att en majoritet i den nyvalda riksdagen inte ville ha honom som statsminister, var vänster och höger överens. Stefan Löfven skulle bli statsminister.
Det är detta som är så unikt med Stefan Löfven och hans tid i svensk politik. Han borde inte ha kommit så långt. . Man ska inte kunna bli statsminister utifrån ett par slumpartade händelser.
Man ska inte kunna bli statsminister utifrån ett par slumpartade händelser.
Bara att bli partiledare är en bedrift. De flesta sådana har hållit på med politik sedan unga år. De har lärt sig debattera, bryta sina tankar mot andras, samtidigt som de byggt upp sin ställning i det egna partiet. De har arbetat hårt och målmedvetet för rätten att leda. När de tillträder så sker det inom ramen för en väl definierad bild av vilka de är och vad de vill.
Även bland dessa är det få som får förmånen att leda landets regering. Titta bara på några av dem som förlorat val. Göran Persson 2006, Carl Bildt 1988, 1994 och 1998. Ingvar Carlsson 1991. Olof Palme 1976 och 1979. Vi talar om personer som var sina generationers främsta politiska begåvningar, med en lust till politiken som tycks ha slagit ut nästan allt annat. De ägnade sina liv åt politik, hatade att förlora. De tänkte på politik dygnet runt i decennier. De är politik.
Stefan Löfven är inte en av dem. Han har först blivit partiledare i brist på acceptabla alternativ, därefter statsminister i brist på borgerlig stridsvilja. Han har inget personligt mandat, inga kända idéer om vart han vill leda landet. Han tycker att det är viktigt med samarbete, men förstår inte sambandet mellan att ta heder och ära av någon och sedan inte få samma person som partner . Han lanserar begrepp – innovationskatapult, utvecklingsmoral, industrikansler – som inte blir begripliga ens i de fall då de faktiskt realiseras. Han tycks helt oförmögen att resonera fritt, utan håller krampaktigt fast vid talepunkter som andra verkar ha skrivit.
Det är förstås även därför de borgerliga partierna och deras väljare är så frustrerade. Om det åtminstone var Göran Persson som satte sig på dem. Honom respekterade de. Fruktade, kanske. Men Löfven? Han fumlar från den ena fadäsen till den andra, tvingas släppa det ena vallöftet efter det andra. Han är en politisk medelmåtta, och samtidigt osårbar. Han är dessutom helt skamlös. Vägrar att erkänna ens de mest uppenbara misstag. När rikets värsta säkerhetsläcka sedan storspionernas dagar blir allmänt känd, så är han helt ovetande. Andra har vetat, men de har inget sagt till honom. Både tjänstemän och politiker sparkas, medan Löfven sitter kvar i orubbat bo. Och de borgerliga orkar inte lyfta ut honom.
Stefan Löfven lärde oss att vem som helst inte bör bli statsminister.
Det är därför mandatperioden har varit ett sådant trauma för så många. För Socialdemokraterna som inte kunde använda regerandet på samma sätt som förr och som misslyckades med att sätta agendan. För Miljöpartiet som inte förstod regerandets realiteter förrän de blivit överkörda av dem. För de borgerliga som inte kunde förmå sig att trotsa en S-ledare som de knappt respekterade. Medborgarna såg också vad som hände. Det högsta förtroendesiffrorna för enskilda politiker ligger sedan länge en bit över trettio procent. För tiotalet år sedan var motsvarande siffror femtio till sextio procent.
Skolan lärde oss att vem som helst kan bli statsminister. Stefan Löfven lärde oss att vem som helst inte bör bli statsminister. Det finns många orsaker till spelandet och låsningarna under mandatperioden, men hans monumentala politiska osmidighet är en av de viktigare. Vad som än sker nu borde en sak vara uppenbar: Vi kan inte ha flera sådana här mandatperioder.