Hotet mot det svenska snuset är inte över

Larmet ljöd genom Sverige i slutet av november. Ett förslag från EU-kommissionen skulle chockhöja skatten på det svenska snuset. Om det hade blivit verklighet skulle en vanlig snusdosa bli dubbelt så dyr, gick att läsa på i stort sett varje nyhetssida. Reaktionerna lät inte vänta på sig. 

Politiker från höger till vänster gick genast ut och markerade motstånd mot snusförslaget. Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson bedyrade att ”regeringen kommer självklart att fortsätta stå upp för det svenska snuset”. Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson (S) menade att förslaget inte skulle komma på fråga och sade till SVT att hon för ansvarig kommissionär ”har förklarat de orimliga konsekvenserna för det svenska snuset”. 

Bara någon dag efter att nyheten nått svensk media dementerade EU-kommissionens talesman i skattefrågor Dan Ferrie uppgifterna under en presskonferens. Sverige skulle fortsatt få behålla sin frihet att beskatta snuset som vi vill. 

Men på Twitter hade ”Swexit” redan hunnit få ett uppsving. Här någonstans gick gränsen för vad svenskarna kunde kompromissa med – uppenbarligen. Det säger något om snusets särställning i Sverige, frågan om snuset är ingen liten sak. 

Utan snusundantaget hade det inte blivit något svenskt EU-medlemskap.

Inför att Sverige skulle rösta om EU-anslutningen, var snuset ett undantag i anslutningsfördraget. Även om snus varit olagligt i unionen sedan 1992, skulle det fortsatt få säljas och konsumeras här. Och just att snuset skulle fredas anses allmänt ha varit avgörande för att svenskarna skulle säga ja till medlemskapet. Utan snusundantaget, inget svenskt EU-medlemskap. 

Men även om hotet mot det vanliga snuset i november visade sig vara ett falsklarm, svävar den nya sortens snus i fara. Det vita snuset, snuset utan tobak, eller som det på branschspråk kallas – nikotinportioner – klassas nämligen inte som snus. Därför omfattas det inte av snusundantaget och kan komma att chockbeskattas.

Med tanke på att det vita snuset blir allt vanligare och bland den yngre generationen håller på att konkurrera ut tobakssnuset, är det en klen tröst att just tobakssnuset den här gången klarar sig.

Varför är då detta relevant och politiskt intressant för den som inte snusar? 

Sverige har EU:s lägsta tobaksrelaterade dödlighet och EU:s lägsta andel rökare. Det är förstås ingen slump, utan två sidor av samma mynt.

Folkhälsomyndighetens statistik (2022) visar att Sverige har uppnått två rökfria generationer, enligt WHO:s definition där gränsen går vid att en andel lägre än fem procent dagligen röker. Målet att Sverige ska vara rökfritt 2025 är således uppfyllt för den yngre halvan av befolkningen, specifikt upp till åldern 44 år. 

Kontrasten till resten av unionen är slående. Snittet för andelen rökare i EU är så hög som 18,4 procent. Det är en indikator på hur många miljontals européer som hade kunnat undslippa sjukdomar som KOL, lungcancer och för tidig död om snus tilläts konkurrera ut rökning i fler länder på kontinenten – om Sverige i stället för att vara det enda EU-landet där snus är tillåtet kunde få sällskap av fler.

”In Sweden we have a system”, brukar svenska politiker skryta. Gällande snuset är det befogat. 

I det ljuset är det svårt att betrakta snuset som något annat än en svensk folkhälsoframgång. Sannolikt är det ingen överdrift att påstå att Sverige är Europabäst på tobakspolitik. På andra områden brukar svenska politiker vara snabba med att försöka exportera svenska lyckorecept vidare. ”In Sweden we have a system”, som det heter. Just här är det befogat. 

Sverige är inte bara det enda landet som tillåter snus, vi är också närapå ensamma i unionen om en fungerande reglering av nikotinportioner. 2022 röstade riksdagen igenom om en ny lagstiftning för nya nikotinprodukter, som nikotinportioner och vejpning. Därmed fick de tidigare oreglerade varorna krav på åldersgräns, varningstext och innehållsförteckning, till exempel.

Det finns något auktoritärt i att stater tar sig rätten att bestämma vad medborgarna får ha under sin överläpp.

Men frågan om snuset har också en annan dimension – den långtgående paternalismen. Det finns något närmast auktoritärt i att stater tar sig rätten att bestämma vad medborgare väljer att ha under sin överläpp, särskilt när produkten är relativt harmlös. Den sortens moralism borde Sverige, som brukar sätta den enskildes frihet högt, hålla sig för god för. Alla håller dock inte med om den saken. Tvärtom.

Organisationer som A Non Smoking Generation bedriver aktivt lobbyism gentemot svenskarna – med hjälp av svenskarnas egna skattepengar. När nyheten om EU:s hotande snusskattechock briserade, var förslaget något som inte bara välkomnades av lobbygruppen; den ville gå längre. Till SVT sade generalsekreterare Helen Stjerna att en dosa snus borde kosta 500 kronor, för att väga upp för alla negativa konsekvenser. Det stämmer inte.

ESO-rapporten “Synd och skatt” visar att skatten på snus redan är högre än den borde och att den som snusar redan betalar mer i skatt än vad snuset kostar samhället i skada. Som David Sundén, rapportförfattaren tillika doktor i nationalekonomi från Handelshögskolan, uttrycker saken:  ”En slutsats är att intäkterna från tobaksskatterna – särskilt för snus – mer än väl täcker de samhällsekonomiska kostnader som uppstår till följd av konsumtionen”.

Det är inte annat än absurt att försöka straffbeskatta och lagstifta bort en produkt som både erbjuder livsglädje och skademinimerar rökningens konsekvenser. Varken här eller utanför Sveriges gränser. Kanske vore det något för statsminister Ulf Kristersson att nämna för sina europeiska kollegor när Sverige nu tagit över ordförandeklubban för EU.