Hotet mot demokratin
När drömmar om en global diktatur torgförs från vänster tiger kultursidorna still. Det gör det svårt att ta de annars så indignerade rösterna som oroar sig för att demokratin är hotad på allvar. Den som ständigt ropar att demokratin är hotad, men tystnar när diktaturdrömmarna luftas från det egna lägret, saknar all trovärdighet.
När Timbro förlag häromåret gav ut libertarianen Jason Brennans bok Efter demokratin (den engelska originaltiteln är ännu mer utmanande: Against Democracy) lät reaktionerna inte vänta på sig. Upprördheten var stor, på såväl kultur- som ledarsidor. Brennan argumenterar inte för diktatur, men för mer av meritokrati och expertstyre. Att ifrågasätta den parlamentariska demokratin i dess nuvarande form var dock för mycket för många debattörer, som ansåg att den påbjudna värdegrunden hade ifrågasatts.
Somliga ansåg rentav att boken aldrig borde ha getts ut. Jan Sherman menade i Aftonbladet att boken innebar en återgång 1918 års kamp om rösträtten. I vänstertidskriften ETC menade författaren Nina Björk att boken visade att hotet mot demokratin kom från “vita, mäktiga män”. I Dagens Nyheter rasade den pensionerade statsvetarprofessorn Olof Ruin mot Brennan:
För några veckor sedan besökte han Stockholm och jag hade tillfälle att höra honom när han presenterade sin bok. Det blev en egendomlig tillställning där åsikter som jag trodde för längesedan var övergivna i seriösa sammanhang framfördes med uppenbar förtjusning.
När antisemiten och nationalisten Jonas de Geer, med ett förflutet i nazistiska Svenskarnas Parti, nyligen bjöds in till ett samtal på Hornstulls bibliotek på Södermalm i Stockholm utlöste det en våg av upprörda reaktioner. Många var upprörda över att biblioteket presenterat honom som ”fritänkare” utan att redogöra för hans komprometterade förflutna och extrema ståndpunkter. Andra menade att han inte borde ha bjudits in över huvud taget, eftersom han inte respekterar det demokratiska samhällssystemet.
Detta är ett dilemma för varje öppet och demokratiskt samhälle: hur långt skall toleransen sträcka sig i förhållande till intoleranta uppfattningar? Hur stort spelrum skall demokratin ge åt dem som vill avskaffa den? Filosofen Karl Popper beskriver i sitt magnum opus Det öppna samhället och dess fiender vad han kallar för ”toleransparadoxen”, som går ut på att ett överskott av tolerans kan leda till att toleransen på sikt avskaffas:
Our problem is: Shall we or shall we not tolerate these minorities? If we do not tolerate them, we seem to deny our own principles: we seem to make concessions to intolerance and so become hypocrites. If we do tolerate them, we may become responsible for ending democracy and toleration.
Var denna gränsdragning skall göras är ett centralt dilemma för varje demokratiskt sinnad medborgare och ett angeläget ämne för en fortlöpande diskussion. Toleransens gränser måste hela tiden prövas, liksom demokratins motståndskraft. En liberal demokrati som inte tolererar avvikande uppfattningar och ifrågasättande är knappast längre en liberal demokrati. En demokrati som ger fritt spelrum åt nazister, islamister, kommunister och andra som vill avskaffa den riskerar på sikt att undergräva sig själv.
Att begränsa utrymmet för samhällets fiender ligger således i varje samhälles självbevarelsedrift. Det verkar dock som att de högröstade självutnämnda demokratikämparna i den svenska debatten har en blind fläck: När ropen på demokratins avskaffande kommer från sådana som är vana vid att röra sig i debattens finrum, och motiveras med argument som går hem hos kulturskribenter, då reses inga invändningar.
De debattörer som använder demokratin som förevändning för att tysta meningsmotståndare, men sedan tiger still när ropen på diktatur kommer från deras eget läger, har undergrävt sin egen trovärdighet.
På Dagens Nyheters kultursidor efterfrågade nyligen professorn i etik och medlemmen i Vänsterpartiet Torbjörn Tännsjö införandet av en ”global despoti”. Detta för att komma till rätta med klimatfrågan. Införandet av denna globala diktatur skulle ske genom ”en kupp” eller ”ett språng”. Terminologin kommer från den kinesiske kommunistledaren Mao Zedong, vars ”stora språng” tillhör mänsklighetens värsta katastrofer, med miljoner döda som följd.
Torbjörn Tännsjö är inte vilken rättshaverist som helst. Han är professor i etik vid Stockholms universitet och aktuell med sin självbiografiska bok Etikprofessorn, som hyllats av recensenterna, även här i Smedjan. Som etikprofessor har han utövat stort inflytande, bland annat som ledamot av Socialstyrelsens etiska råd och tidigare även som ledamot vid de etiska kommittéerna vid Karolinska institutet och Sahlgrenska akademin, samt det numera nedlagda Donationsrådets etiska kommitté.
Tännsjö gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna 1970 och har sedan dess varit medlem i partiet. Det var en tid då partiet fortfarande stod så nära Moskva att Socialdemokraterna betraktade kommunister som ett hot mot rikets säkerhet. Det var också en tid då svenska kultursidor, inte minst Dagens Nyheters, uttryckte sympati för de kommunistiska illdåden i Maos Kina i form av det stora språnget och kulturrevolutionen. Om detta kan man läsa i David Anderssons bok Med skuldkänslan som drivkraft. Att Tännsjö använder sig av begreppet ”språng” när han skall beskriva den önskade övergången från demokrati till diktatur är således ingen slump.
Utöver några kommentarer på borgerliga ledarsidor har reaktionerna på Tännsjös häpnadsväckande text lyst med sin frånvaro. De som annars säger sig slå vakt om demokratin och dess värdegrund har tigit still. Är det för att Tännsjö angriper demokratin från vänster, eller är det för att han nu tillgriper klimatfrågan som förevändning för det avskaffande av demokratin som han drömt om sedan 1970-talet?
Att det är just en förevändning framgår av att det ingenstans i texten konkretiseras hur denna världsomspännande diktatur skulle lösa miljöproblemen. Kanske beror det på att mycket litet tyder på att ofria samhällen skulle vara bättre skickade att lösa svåra problem än vad demokratiska samhällen är. Om detta har bland andra Mattias Svensson skrivit utförligt här i Smedjan. De historiska exemplen avskräcker. Sovjetunionen var inte bara en humanitär katastrof utan också en ekologisk. Namn som Tjernobyl och Aralsjön påminner om realsocialismens miljöhaverier.
Diktaturen verkar vara lika dålig för miljön som den är för människorna, ändå fortsätter vänsterns radikaler att drömma om den.
Likväl frodas i vänsterkretsar myten om att våld och tvång skulle vara lösningen på miljöproblemen. Den uppburne norske klimatprofessorn och socialdemokraten Jörgen Randers, flitigt anlitad föreläsare och debattör, har beklagat sig över den norska demokratins ”tröghet” och framhållit de kinesiska myndigheterna som föredömen i klimatpolitiken – samma kinesiska myndigheter som i skrivande stund bygger ut den kinesiska kolkraftproduktionen med en fjärdedel, en utbyggnad som motsvarar hela USA:s kolkraftsproduktion.
Diktaturen verkar vara lika dålig för miljön som den är för människorna, ändå fortsätter vänsterns radikaler att drömma om den. Förevändningarna skiftar med årtiondena men längtan efter ofrihet består. Hyckleriet är lika skriande som när Olof Palme i ena stunden skällde den tjeckoslovakiska regimen för ”diktaturens kreatur”, för att i nästa stund hylla Kubas blodtörstige diktator Fidel Castro.
De debattörer som använder demokratin som förevändning för att tysta meningsmotståndare, men sedan tiger still när ropen på diktatur kommer från deras eget läger, har emellertid undergrävt sin egen trovärdighet.