Högt pris för billiga bostäder

I höstas lade Labourledaren Jeremy Corbyns granne ut sin bostad till försäljning. Utropspriset för de drygt 100 kvadratmetrarna i Islington, Londons främsta reservat för champagnesocialister, motsvarade drygt 10 miljoner kronor. Det för en bostad som är så ful att den till och med varit nominerad till samtida arkitekturpriser.

Strax därefter uppmärksammade Prospect Magazine (december 2017) ett relaterat fenomen: ”de röda grevskapen”, områden i sydöstra England där majoriteten nyligen har skiftat från höger till vänster. Orsaken är en våg av vänsterorienterad Londonmedelklass som inte längre har råd att bo kvar i staden. Efterfrågan på bostäder i huvudstaden är skyhög och priserna därefter, och den politiska strategin har varit att genomföra social housing-projekt: Bostäder, ofta i form av grå betongtorn, där bara den som tjänar under en viss summa om året får bo. Den som varken är rik nog att konkurrera på bostadsmarknaden eller fattig nog att tilldelas en subventionerad hyresrätt, stängs ute.

Det är inte konstigt att ingen som föreslår social housing i Sverige vill kalla det social housing. ”Överkomliga bostäder” var Centerpartiets formulering när de för en månad sedan föreslog att Stockholm bland annat skulle överväga bostäder med inkomsttak. För att dessa sämre bemedlade personer ska ha råd med dessa bostäder måste bostäderna på ett eller annat sätt subventioneras. Med andra ord: Medelklassen får via skatten plocka upp notan för deras bostäder – samtidigt som de själva måste belåna sig upp över öronen, eller köa i decennier, för att hitta en bostad.

Samtidigt får vi inte glömma att en typ av social housing redan har införts i Sverige: Bostäder som öronmärks åt en specifik grupp. Bostadsministern Peter Eriksson (MP) medgav det själv i en intervju med Fastighetstidningen:

– Vi har, om jag inte har fel, 27 000 bostäder som anvisas i kommunerna. Det är väl en slags social housing som vi inte riktigt vill låtsas om. Men vi har inte tagit steget där vi bygger bostäder till grupper som har en inkomst under en viss nivå.

Den som varken är rik nog att konkurrera på bostadsmarknaden eller fattig nog att tilldelas en subventionerad hyresrätt, stängs ute.

Bostäderna byggs inte specifikt för låginkomsttagare, men befintliga bostäder fördelas enligt en sorts social housing-princip. Kommunernas bosättningsansvar innebär att kommunerna måste erbjuda bostäder åt nyanlända, kosta vad det vill. Nacka kommun satte sig själv på kartan genom att spendera 14 miljoner kronor på att köpa bostadsrätter åt en man och hans tre fruar. Sammanlagt har kommunen spenderat 200 miljoner kronor över en tvåårsperiod på liknande lösningar. Nackabornas skattepengar spenderas alltså på att konkurrera ut dem själva från bostadsmarknaden.

Det blir inte mer ”grupp mot grupp” än så. I Nacka, och många andra kommuner, måste kommuninvånarna plocka upp notan för andras bostäder. Byggs social housing-modellen ut, blir det medelklassen som får betala för de ekonomiskt utsattas bostäder. I båda fallen är det en stor grupp som själv har svårt att hitta lämpliga bostäder, som drabbas. I teorin har både rik och fattig råd med en hyresrätt i Sverige; det har hyresregleringen sett till – samtidigt som den ser till att hyresrätter är lika sällsynta som oaser i öknen. Och det är inte bara ekonomiskt utsatta grupper som misslyckas med att skrapa ihop de hundratusentals kronor man behöver som handpenning för att köpa en bostad i en storstad.

Så länge hyresregleringen finns kvar kommer bostadsbristen att finnas kvar, och så länge vi har bostadsbrist kommer någon grupp alltid att vara bostadsmarknadens förlorare. Oddsen pekar mot att det blir medelklassen.