Högern måste bli pålitlig igen

– Varför ska jag lita på Moderaterna? Det frågar en väljare som i likhet med många andra valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna i det senaste valet. Frågan ställs retoriskt, i förtroende. Det spelar ingen roll, fortsätter han, om Moderaterna återgår till de ståndpunkter som man brukade ha, som också också är mina egna, eftersom jag inte litar på dem. Sverigedemokraterna ligger längre ifrån mig i många frågor, men dem vet jag åtminstone var jag har.

Denne väljare, som av lätt insedda skäl inte vill skylta med sitt namn, sätter fingret på ett av Moderaternas största problem. De framstår som opålitliga. Den senaste tidens opinionsrörelser bekräftar bilden av att väljarna belönar dem som står stadigt när det blåser. Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har gått framåt, eller åtminstone cementerat sina positioner, medan partierna som ingick Januariöverenskommelsen backat kraftigt.

Skulle det vara nyval i dag skulle sannolikt både Liberalerna och Miljöpartiet åka ur riksdagen. Kristdemokraterna, som vid sidan av Moderaterna var det enda borgerliga partiet som höll fast vid vad de lovat väljarna före valet, är nu större än Centerpartiet och Liberalerna tillsammans i opinionen. Stödet för Annie Lööf har sjunkit till rekordlåga nivåer sedan hon valde att bli stödhjul åt Stefan Löfven. Men även Moderaterna har tappat.

Det kan synas orättvist att väljarna straffar M trots att det var deras allianspartners som övergav det gemensamma projektet. Detta skedde redan när C och L drog sig ur misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist 2017, och när Centerpartiet röstade för den så kallade gymnasielagen. Vid något av dessa tillfällen borde Moderaterna ha insett att det inte fanns något allianssamarbete. I stället framhärdade de i att gå till val tillsammans med två partier som alla som hade ögon att se med kunde konstatera inte var att lita på när det började blåsa.

I sin eftervalsanalys som släpptes i förra veckan konstaterar arbetsgruppen att Moderaterna i stor utsträckning har sig själva att skylla för sitt väljartapp, eller som de själva formulerar det: ”Många gånger har det varit Moderaterna själva som skjutit sig i foten.” I valanalysen identifierar de ett antal tillfällen som varit avgörande för valresultatet, till exempel Decemberöverenskommelsen och flyktingkrisen. De kommer också fram till att partiet ska bejaka sitt liberalkonservativa idéarv och att bejaka sin högerposition i det politiska landskapet för att återigen bli ett ”borgerligt parti att lita på”.

Denna analys är förmodligen korrekt. Frågan är varför den inte gjordes redan före valet. Det fanns många, både utanför och i partiet, som påtalade dessa saker för flera år sedan och som avspisades tämligen brutalt av såväl partiledning som av ja-sägarna i kretsen runt partitoppen. Detta är inte oväsentligt för förståelsen av hur Moderaterna kommit att framstå som ett opålitligt parti i väljarnas ögon.

Genom ett ensidigt fokus på ekonomiska frågor har partiet dessutom missat möjligheten att positionera sig i några av de mest brännande samtida debatterna.

Historien om hur det gamla högerpartiet med valspråket ”att lita på” förvandlades till en opålitlig vindflöjel började sannolikt med att de nya moderaterna formulerade en strategi för att övertyga de ängsliga mittenväljarna om att högern inte var farlig. Det skedde genom att Moderaterna både i politik och retorik ställde sig nära den politiska mittlinjen. Socialdemokraterna skulle trianguleras bort från rollen som statsbärande parti. Det nya arbetarpartiet, Moderaterna, skulle fylla tomrummet som S lämnade efter sig.

Det fungerade. Fredrik Reinfeldt triumferade och Göran Persson röstades bort. Den gamla högerstämpeln skulle tvättas bort. Moderata profilfrågor övergavs på löpande band. Finansminister Anders Borg lovade att inte röra LAS och Fredrik Reinfeldt deklarerade att försvaret var ett ”särintresse”. Moderaterna skulle vara ett parti för alla, utom möjligen traditionella moderatväljare. Kanske togs dessa för givna. Ungdomsförbundet hakade på med kampanjer som ”värva alla”. Det fanns inte längre några gränser, vem som helst kunde vara moderat, utom möjligen den som såg ut som en moderat. Dekret gick ut om att slipsar och pärlhalsband skulle avlägsnas.

Resten är historia. Det som varit retorik 2006 hade upphöjts till överideologi 2010. Kanske ska man snarare beskriva det som ett slags anti-ideologi. Den legering av ekonomisk liberalism och värderingsmässig konservatism som hela efterkrigstiden varit Moderaternas styrka sopades under mattan och ersattes med en vilja att vara alla till lags. I allianssamarbetet, som var helt oundgängligt för vinnandet av regeringsmakten, tilldelades varje alliansparti sina frågor, utom Moderaterna. Kristdemokraterna fick vården och omsorgen, Centerpartiet landsbygden och företagandet, Folkpartiet fick skolan. Moderaternas roll däremot, var att vara den samlande kraften, ett slags allmänborgerligt allt i allo-parti. Men den som vill vara alla till lags riskerar till slut att förlora allas förtroende.

Moderaterna framstod mer eller mindre som idélösa. Detta intryck förstärktes också av att den som försökte diskutera idéer och ideologi hånades.

Rollfördelningen inom Alliansen i kombination med Moderaternas försök att triangulera Socialdemokraterna genom att i avgörande frågor lägga sig så nära dessa som möjligt, medförde att Moderaterna blev omsprungna på högerkanten av flera andra partier. Medan Centerpartiet rörde sig i marknadsliberal riktning och positionerade sig till höger om M i arbetsmarknads- och företagarfrågor, placerade sig både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna till höger om M i traditionellt konservativa profilfrågor som värderingsfrågor och försvarsfrågan. Till och med Folkpartiet kan sägas ha sprungit om Moderaterna på högerflanken i skolfrågorna, i sitt förfäktande av en traditionell kunskapsskola präglad av disciplin. Moderaterna framstod mer eller mindre som idélösa. Detta intryck förstärktes också av att den som försökte diskutera idéer och ideologi hånades. Längst gick Moderata ungdomsförbundet som uppmanade sina medlemmar att sluta läsa böcker skrivna av ”döda gamla överklassgubbar”.

Fredrik Reinfeldts ompositionering i migrationsfrågan, där den tidigare restriktiva hållningen övergavs för en överenskommelse med Miljöpartiet, vars syn på migrationspolitiken delades av en tiondel av väljarna, bidrog sannolikt till att många moderata kärnväljare började fråga sig om partiet gick att lita på. Vad som säkert blev konsekvensen var att tyngdpunkten i migrationspolitiken försköts på ett sätt som gynnade Sverigedemokraterna i opinionen, i och med att dessa kunde framställa sig som det enda oppositionspartiet i en för en stor väljargrupp viktig fråga. Eftersom Fredrik Reinfeldts uttalade syfte med omsvängningen i migrationspolitiken var att beröva Sverigedemokraterna inflytande får manövern sägas ha varit kontraproduktiv.

I dag pågår en moderat omorientering på de flesta politikområden. Eftervalsanalysgruppen konstaterar att partiet ska knyta an till sitt liberalkonservativa idéarv och bejaka sin högerposition. Det är sannolikt riktigt tänkt. Frågan är hur partiet ska bli ett parti ”att lita på” igen. Moderaterna har genom att gång på gång skjuta sig i foten, som det heter i eftervalsanalysen, försatt sig i en mycket svår situation.

Längst gick Moderata ungdomsförbundet som uppmanade sina medlemmar att sluta läsa böcker skrivna av ”döda gamla överklassgubbar”.

Det är inte bara på riksplanet som partiet undergrävt sin trovärdighet i de egna väljarnas ögon. Även lokalt och regionalt har partiet framgångsrikt skjutit sig självt i foten vid upprepade tillfällen. I huvudstaden stred Moderaterna under valrörelsen för det planerade Nobel Center på Blasieholmen, en fråga där man låg helt i otakt med de egna kärnväljarna. Det verkade dock inte bekymra M-politikern Joakim Larsson, som vid en manifestation mot bygget uppmanade väljare som var emot att rösta på något annat parti än Moderaterna. Att somliga väljare tog honom på orden kan ha spelat in i att Moderaterna missade chansen till Alliansmajoritet i stadshuset och tvingades ta in Miljöpartiet i en blocköverskridande koalition.

Stockholmsmoderaternas trovärdighet förstärktes inte heller av att frågan om Nobel Center var en av de saker som förhandlades bort i överenskommelsen med Miljöpartiet. Samma överenskommelse som för övrigt fick till konsekvens att Moderaterna svek sitt viktigaste vallöfte till Stockholmsväljarna: att avsätta Daniel Helldén (MP) som trafikborgarråd och sätta stopp för Miljöpartiets trafikpolitik. Ett halvår före valet skrev Moderaterna att ”Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) håller på att omvandla Stockholms stads trafiksituation till en blandning av en cirkus och en hinderbana”. Sex månader senare lät de Helldén sitta kvar på sin post.

I så gott som alla traditionella högerfrågor finns det i dag andra partier som har profilerat sig. Oavsett i vilken riktning de rör sig kommer Moderaterna att förlora stora väljargrupper åt ena eller andra hållet och dra på sig en svekdebatt. Den roll för vilken man offrade sina kärnväljare – rollen som Alliansens ledande parti – finns inte heller kvar, eftersom ingen allians finnes. Högerpositionen är förlorad och mittenpolitiken komprometterad. Genom ett ensidigt fokus på ekonomiska frågor har partiet dessutom missat möjligheten att positionera sig i några av de mest brännande samtida debatterna, något som Kristdemokraterna istället har lyckats med över förväntan. Moderaterna är omsprungna från alla håll. Likväl kommer förmodligen det förtroendekapital som eldats för kråkorna att ta åratal att bygga upp. För vem litar på Moderaterna i dag?