Högern kan inte längre ta företagarna för givna

Det blir allt tydligare hur Sverigedemokraterna, förutom på LO-medlemmar, fokuserar på småföretagarröster. De är förvisso inte ensamma om detta; Centerpartiet är det klassiska alternativet för småföretagare, och Moderaterna har länge varit det allra största partiet bland företagare. Under nuvarande mandatperiod har de också satsat på gruppen genom sitt ”företagarråd”.

Men det är Sverigedemokraterna som vinner mark. DI skrev redan 2013 om detta och en webbundersökning som Foretagande.se genomförde förra året visar att svenska företagare föredrar SD:s företagspolitik. Enligt en undersökning från juni i år är Sverigedemokraterna största parti bland egenföretagare.

Även Miljöpartiet har försökt attrahera mindre näringsidkare, men med ett minst sagt modest resultat. Det är inte konstigt: partiet sitter i regering med Socialdemokraterna, som i sin tur sitter i knät på Vänsterpartiet, och stöder därmed diverse näringsfientliga förslag. Nu senast begränsningar i välfärdsföretagens möjligheter att ta ut vinst i sina verksamheter, vilket skulle vara det värsta ingreppet i fri näringsverksamhet och äganderätt sedan löntagarfonderna i början av 1980-talet.

LO, som endast vurmar för den svenska modellen när det passar, ställde sig ivrigt bakom det hela.

Detta kontroversiella förslag går sannolikt inte igenom, eftersom Sverigedemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna lovat att rösta ned det. I SVT Agenda den 3 september var det Jimmie Åkesson som fick ta debatten med civilminister Ardalan Shekarabi i studion. Inte Centerpartiets Annie Lööf. Det motiveras naturligtvis med att Åkessons parti har den avgörande rollen för att fälla frågan i riksdagen, men likväl framstår han genom detta som en tydlig förkämpe för småföretagens frågor.

Förutom vinstförslaget har SD tidigare röstat ned en proposition som i praktiken innebar att företag skulle tvingas ingå kollektivavtal för att delta i offentliga upphandlingar. Det var en prestigereform för regeringen och LO – inte minst för Shekarabi som även här var ansvarig minister. Sex av tio småföretag med egenställda saknar kollektivavtal, eftersom de är anpassade för stora företag och mindre företag behöver mer flexibla lösningar. De erbjuder sällan sämre villkor än de parterna förhandlat fram, men propositionen skulle trots det ha stängt ut många mindre verksamheter från de offentliga affärerna, som varje år omsätter närmare 900 miljarder kronor.

Reformen hade dessutom inneburit stora ingrepp i den svenska modellen, eftersom det hela skulle administreras av den nya ”Upphandlingsmyndigheten”. Att byråkrater skulle uttolka kollektivavtalen vore en betydande maktförskjutning från parterna, vilket Svenskt näringsliv ihärdigt påpekade. Detta var naturligtvis regeringen medveten. LO, som endast vurmar för den svenska modellen när det passar, ställde sig ivrigt bakom det hela.

Det är svårt för många företagare och anställda i ett land med världens högsta ingångslöner och världens högsta skatter att hävda sig.

Även i denna fråga stjälpte Sverigedemokraterna regeringens ambition, vilket innebar en stor prestigeförlust för såväl den som för LO.

I frågan om att riva upp centrala delar av Lex Laval, röstade SD däremot med regeringen. Lagen infördes efter att fackförbundet Byggnads medlemmar skrikit ”go home” till ett lettiskt företags utstationerade arbetare och därefter drivit företaget i konkurs. Svenskt Näringsliv drev frågan ända upp i EU-domstolen, där Byggnads agerande dömdes ut som olagligt. Sedan dess har fackförbund hindrats från att vidta stridsåtgärder mot företag med utstationerad arbetskraft som kan visa att de har villkor i nivå med de svenska kollektivavtalens lägsta nivå. Efter upprivningen kan fackförbunden tvinga på utstationerade företag svenska kollektivavtal genom stridsåtgärder.

Sverigedemokraterna slog eventuellt två flugor i en smäll med sin position i den frågan. Det var en triumf för regeringen och LO, men gillades sannolikt också av många inhemska företag i exempelvis byggbranschen, som ser det som en vinst att konkurrensen om arbetstillfällen minskar.

Centerpartiet upprätthåller i praktiken fortfarande Decemberöverenskommelsen och sviker därmed inte minst sina företagarväljare.

Borgerligheten och näringslivsorganisationerna riskerar nu att skjuta företag i famnen på SD och vänstern, genom att inte hantera frågan om den upplevda ”osunda konkurrensen”. Den som värnar marknadsekonomi bör naturligtvis verka för fri konkurrens. Samtidigt är det av uppenbara skäl svårt för många företagare och anställda i ett land med världens högsta ingångslöner och världens högsta skatter att hävda sig. Det är inte lätt att konkurrera med dem som kostar mindre när såväl fackförbund som staten gör den egna arbetskraften dyr.

Sverigedemokraterna utövar en attraktionskraft på företagare eftersom partiet är tydligt med vad det står för. Dessutom är de inte rädda för att utöva sin politiska makt för att få sin vilja igenom. Moderaterna har visserligen insett värdet av att lägga en gemensam budget, men Centerpartiet upprätthåller i praktiken fortfarande Decemberöverenskommelsen och sviker därmed inte minst sina företagarväljare. Bland all ovisshet är en sak uppenbar: Borgerligheten kan inte ta företagarnas röst för given.