Samhälle Krönika
Högerkillarna behöver tjejkompisar
Kvinnor väljer vänster, även när det går emot deras intressen och ideologiska värden. Karin Pettersson skisserar en höger som både kan attrahera, välkomna och behålla unga kvinnor.
”Vi måste prata efter sista lektionen, jag har hört ett helt sjukt rykte om dig.” Något i den stilen sa hen, en vän i min parallellklass till mig i korridorens myller innan vi försvann in i varsitt klassrum en vårdag i andra ring på gymnasiet. Det har gått sju år sedan dess, men jag minns fortfarande våndan som präglade den följande timmen: vadå ett rykte om mig? Vad sägs bakom min rygg? Herregud, vad har jag gjort?
”Ja asså folk går och säger att du är höger” berättar hen mellan halsbloss på vårt favoritcafé runt hörnet någon timme senare. Jag förstår inte, poletten trillar inte ner. Jaha? Efter nästan ett års vänskap måste jag alltså nu bekänna färg. Jag är höger, jag är politiskt aktiv, samtidigt som vi sitter på caféet behandlar en valberedning min ansökan till distriktsstyrelsen för Liberala Ungdomsförbundet i Storstockholm. Jag försäkrar henom om att jag fortfarande är den hen trott att jag är, de diskussioner vi haft om feminism och HBTQIA+–personers rättigheter var inte mitt försök att leka djävulens advokat utan åsikter jag stod, och står, bakom. Hen är förvånad över att vara kompis med en högertjej, jag är förvånad över att ha antagits vara vänster.
”Är man inte vänster när man är ung har man inget hjärta”, hur ofta har den meningen inte sagts, med glimten i ögat i högstadiekorridorer och gymnasieklassrum. Uttryckets fortsättning, om att den som inte blir höger på äldre dar saknar hjärna, är en klen tröst för ungdomsförbund, partier, tankesmedjor och andra som strävar efter att nå unga med borgerliga, kapitalistiska budskap.
82,2 procent av väljarna i 2022 års val kände tillräckligt mycket tillhörighet till ett parti för att rösta på det, men i den överväldigande majoritetens fall inte tillräckligt mycket för att engagera sig i det. Rätt få av dem läste nog noggrant igenom åtta partiers program, följde varje debatt och granskade handlingen bakom talepunkterna. Rätt många av dem röstade nog på vad som kändes rätt för dem.
***
Så vad gör att individer ”känner sig” höger eller vänster?
Som i många andra frågor behöver vi ta bladet från mun och erkänna att kön är en faktor. Unga killar går allt längre till höger, men tjejerna hänger inte med, inte i lika hög utsträckning, och särskilt inte bland de som bara bryr sig litegrann, eller knappt alls om partipolitik. Är det de politiska budskap som associeras med begreppet höger som kvinnor, framförallt unga, vänder sig emot – ogillar de marknadsekonomi och en mindre stat – eller är det, som kidsen säger, “viben”?
Något måste givetvis sägas om elefanten i rummet, som tippar den högra vågskålen än mer till kvinnors nackdel. Är Sverigedemokraterna en del av högern? Om det tvista de lärde på Twitter, men högern (här förstått som exklusive SD) gör sig själva en otjänst om eftervalsanalysen av den kvinnliga väljarkårens brist på intresse blir att de tappades för ett valtekniskt samarbetets skull. Det gjorde sannerligen inte saken bättre, men bilden av högern som en plats där kvinnor inte känner sig hemma är mycket äldre än så.
Allt som oftast porträtteras “högern” av en kille i dunväst och chinos som maler om ekonomi och aktier utan att bry sig om den han pratar med. Unga tjejer vill inte va honom, eller ens ha honom (åtminstone inte förrän senare i livet). Kunnighet kan ofta tolkas som arrogans, och för högern finns det en uppförsbacke. Högern hatar inte fattiga – men många tror det och högern verkar inte alltid tycka att det är så farligt att folk tror det. Att överrösa väljarna med statistik och forskning fungerar inte, pathos kan inte enbart bemötas med logos. Kanske behöver ovan nämnda kille plocka ur ena airpoden och lyssna lite. Stäng av framgångspodden och skaffa en tjejkompis.
Samtidigt finns det en slags dissonans gentemot väljarna även till vänster. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har de senaste åren försökt vinna tillbaka väljargruppen de tappat till Sverigedemokraterna, en grupp som lite generaliserande utgörs av vita män på landsbygden som duschar efter jobbet, inte innan. Det har inte fungerat, varken för Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Tvärtom blev båda dessa partier starkt överrepresenterade bland kvinnor och underrepresenterade bland män 2022, mest sannolikt just på grund av motståndet till Sverigedemokraterna. I Socialdemokraternas fall har dock försöken att återvinna dessa väljare också inneburit att partiet ändrat position i exempelvis migrationspolitiken. Ändå valde kvinnor i stor utsträckning S. De röstar inte vänster för sakpolitiken, utan för känslan.
De unga kvinnor som röstade på S i Region Stockholm år 2022 har som tack förlorat rätten att själva välja sin gynekolog.
De unga kvinnor som röstade på Socialdemokraterna i Region Stockholm år 2022 har som tack förlorat rätten att själva välja sin gynekolog. Avtalet med Mandometerkliniken förnyades inte heller efter det socialdemokratiska maktskiftet, vilket innebär att antalet slutenvårdsplatser för patienter (nästan bara tjejer) som behandlas för ätstörningar sjunker från 58 till 17 den 30 november i år.
De ideologiska skiljelinjerna är här enkla – ska du som individ eller en politiker i hälso- och sjukvårdsnämnden bestämma vem din läkare är – men det intressanta är hur oppositionen marknadsförde sin kritik mot de två ovan listade konsekvenserna av samma politik. Gällande vårdvalets avskaffande skrevs hyllmeter om vikten av valfrihet och statistik rabblades ut i intet. Här (och på många andra områden) finns något att lära av ungdomsförbunden, som snabbt mobiliserade utanför de hotade ätstörningsklinikerna och pratade öppet om de unga tjejer som skulle komma att drabbas.
Hur politiska frågor lyfts och paketeras spelar en enorm roll. Det hade nog inte blivit en värdig debatt om företrädare för landets regering sa att ett avskaffat vårdval är att tvinga unga tjejer att sära på benen när S, C och MP bestämmer det – men då hade vänstern angripits på hemmaplan. Det svider mer när Socialdemokraterna anklagas för att vara dåliga feminister än när de anklagas för att ogilla vårdvalet. De gillar inte vårdvalet, och har paketerat det så deras väljare håller med. Högern kanske borde testa att inte paketera vårdvalsfrågan som att den handlar om någon sorts princip om rätten till frihet att välja, utan som ett hot mot kvinnors kroppsliga integritet.
Vem som förmedlar frågan spelar också roll. Det ovan nämnda goda exemplet på hur ungdomsförbunden pratade om ätstörningsklinikerna drevs framförallt av de unga tjejer som är aktiva i högern. Hade det funnits tillräckligt många sådana hade denna text inte behövt skrivas. Här behöver man även akta sig för den lata “Lean in”-analysen, alltså den tes som Facebooks COO Sheryl Sandberg skrev en bok med samma namn om 2010. Hennes grundtes är att kvinnor behöver ta mer plats, luta sig framåt över förhandlingsbordet, för att nå maktpositioner. Men om fler kvinnor ska kunna ta plats inom högern, så behöver de killar som redan är där lära sig att lämna plats. Vi behöver inte starta fler kvinnoförbund, utan se fler kvinnor ta plats i moderpartierna.
Plattformen Frihet – som är ungefär lika löst associerad med Socialdemokraterna som Timbro är med Svenskt Näringsliv – blev virala i januari med ett videoklipp där de kallade Ulf Kristersson för en PK-politiker som pratade för mycket om mäns våld mot kvinnor – kort och gott en hundvissla för hö-hö-högern. Det, tillsammans med den socialdemokratiska eftervalsanalysen som konstaterar att man vände sig för lite till unga killar i valet 2022, innebär att vi går in i en spännande tid.
Högern har redan starkt stöd bland unga män, och vänstern planerar att ta strid för dem. De unga kvinnorna, som sluter upp bakom partierna till vänster riskerar att bli vissnande violer, försatta i periferin av de politiska väljarfrierierna när inte ens vänstern sätter deras frågor i första rummet. Vad skulle krävas för att högern skulle klara av en guerillamanöver, behålla den manliga rösten och vinna den kvinnliga?
***
“Varför är din flickvän vänster?” frågar jag en killkompis (som råkar vara folkvald för ett alliansparti) under skrivandet av denna text. “Jag vet inte, hon kommer från Malmö” är hans slentrianmässiga svar.
Kanske förklarar det ingenting, kanske säger det allt som behövs.
Om Malmö försvinner, och man byter killen i dunväst mot någon som kan ge ett överhuvudtaget sympatiskt intryck, och låter en kvinnlig partiledare prövas i ett val – är högern hemma då? Om sossarna kan mobilisera för att locka epa-män i Ragunda borde högern kunna mobilisera lite för att locka till sig helt vanliga tjejer.
Det är en början. Något bör också sägas om hur mycket färre profilerade kvinnliga företrädare det i dag finns på den högra sidan av politiken. Det handlar inte särskilt mycket om hur många tjejer och kvinnor som faktiskt är aktiva i partier och tyckonomin till höger, utan hur många det känns som att de är.
Män upplever att kvinnor dominerar samtalstiden när de står för 30 procent av den.
Det kan jämföras med den välkända studien om talartid vid universitetsseminarier som Dale Spencer genomförde och som replikerats många gånger sedan dess, där resultaten visade att killar självskattar att båda kön talat lika mycket i blandade sammanhang om kvinnor tar upp 15 procent av den totala talartiden, män upplever att kvinnor dominerar samtalstiden när de står för 30 procent av den. För varje aktiv och framträdande kvinna till höger finns det minst ett halvdussin killar – som också känns som fler eftersom de är utseendemässigt snarlika. I kombination med begrepp som hovdamer och pick-me-girls är det inte svårt att förstå varför den utomstående kan ges uppfattningen att de två könen på högersidan är kvinnor som ogillar andra kvinnor (eftersom de sökt sig till mansdominerade sammanhang) och män som inte vet hur de pratar med kvinnor. Kul fest.
Mot den bakgrunden är den relevanta frågan inte varför unga tjejer inte är höger, utan om högern är beredd att göra de förändringar – i form av konkret och grundläggande jämställdhetsarbete – som gör deras partier och organisationer attraktiva för kvinnor.
Min gymnasievän borde kanske inte ha blivit så förskräckt över att vara kompis med en liberal att det motiverade en intervention-fika. Men på bara några minuter kunde jag förklara min politiska läggning på ett sätt som hen kunde förstå och sympatisera med.
Jag gjorde det inte genom att rita upp lafferkurvan i vägdammet och pracka på henom en hyllmeter Hayek, utan genom att prata om människor, om feminism och fuck-off kapital (där betoningen, killar, ska vara på fuck-off, inte på kapital), om hur den fria marknaden innebär att jag som konsument kan välja bort kläder sydda av barn under fruktansvärda förhållanden, till förmån för företag som tar ansvar för miljöpåverkan i sin tillverkning och betalar sina anställda löner det går att leva på, och genom att vid senare tillfällen dra med henom till stimmiga ölrundor där hen fick träffa LUF-killar som är socialt kompetenta nog att kunna hantera ett tredje pronomen.