Helvetet har ingen marknad, och andra extrema lärdomar

Hur tar man sig tillbaka från katastrofen, när allt är bortspolat och förstört? Ekonomen Richard Davies åkte till Aceh i Indonesien och fann till sin förvåning ett samhälle som hämtat sig så väl efter den stora tsunamikatastrofen att många människor han träffade, och som hade förlorat både familjemedlemmar och det mesta de ägde, pratade om en markant förbättring.

Att den infrastruktur som byggdes upp var betydligt bättre än den bortspolade var en anledning, att det fanns jobb och varaktig tillväxt en annan. Men samhället präglas också av en ökad öppenhet. Motsättningar mellan byar, fientlighet mot centralregeringen och förakt för tidigare kolonialherrar kunde överkommas när alla hjälptes åt att bygga upp det som raserats, en tillit som därefter bidragit till ökat utbyte av handel och arbetskraft och därmed sett till att tillväxten fortsatt.

Extreme economies – What life at the world’s margins can teach us about our own future är bland det bästa jag läst

Davies konstaterar att mycket av det som är verkligt värdefullt inte mäts i dagens ekonomiska parametrar utan handlar om vad vi kan, hur vi tänker och hur vi interagerar med andra. Läxan från Aceh är att ett samhälles motståndskraft växer av öppenhet, tillit och utbyte med andra, och att en sådan respons gör det möjligt att på några år ta sig tillbaka från total förödelse.

Ett extremt exempel, invänder kanske skeptikern. Det är själva poängen. Davies har rest runt till ett antal platser som är påtagligt distinkta och som därmed kan illustrera vissa poänger med större klarhet. Men också för att de kan ligga före i en utveckling också andra kommer att få uppleva.

Resultatet Extreme economies – What life at the world’s margins can teach us about our own future (Farrar, Strauss and Giroux) är bland det bästa jag läst. Ska du bara läsa en bok om ekonomi – ja överhuvudtaget en bok om hur ett samhälle fungerar (och inte), så är det den här. Richard Davies har gjort fotarbetet, träffat människorna, tagit reda på hur saker och ting fungerar på riktigt. Kartlagt människans förmåga till samarbeten för ekonomisk vinning och hur fundamentalt mänskliga behov detta intrikata samarbete tillgodoser.

Många som pratar om andra värden än de ekonomiska – och framför allt marknadsekonomiska – gör det som om dessa andra värden närmast med självklarhet står i motsats till de ekonomiska parametrarna. Davies visar pedagogiskt på exempel där de snarare går ihop. Den ekonomiska tillväxten i Indonesien efter tsunamin, under många år på imponerande 7 procent, var ett mått på den förbättrade tillvaro som beskrevs. Och den bättre tillvaron handlade mycket om ekonomisk aktivitet – att bygga, skapa, spara och sälja – och om materiella delar av tillvaron som blivit bättre. Men den handlade, när man trängde bakom dessa faktorer, också om människor som inte längre var varandras fiender, om att unga män kunde resa till grannstäderna och gå ut om kvällarna utan att bli överfallna eller tvångsrekryteras i en pågående konflikt.

En berättelse om två läger

I ett annat kapitel ställer Davies de både jordanska flyktinglägren Zaatari och Azraq mot varandra. Zaatari byggdes först, under en enorm flyktingtillströmning från Syrien och det fick därför bli lite si och så med både standard och regelverk när det på kort tid växte till världens största flyktingläger. När Azraq byggdes ansåg sig UNHCR ha lärt av misstagen och byggde därför ett läger som är bättre planerat och utfört. De som bor i Azraq får bättre boendekvalitet och andra grundläggande behov tillgodosedda. Ändå är det Zaatari som myllrar av liv och aktivitet. Här pågår all möjlig slags handel, sysselsättningen i lägret är hög och det säljs kläder, cyklar, matvaror och burfåglar. Smuggling in och ut ur lägret är systematisk och innebär ömsesidigt fördelaktiga utbyten med den kringboende lokalbefolkningen. På så vis kan skänkta stapelvaror från de godkända butikerna i området bytas mot kontanter, särskilt omsätts mjölkpulver på detta sätt.

De livliga marknaderna är skillnaden. Avsaknaden av sådana utbyten både inom det utspridda lägret och i brist på grannar gör livet i Azraq till ett sterilt helvete. De boende i Zaatari nämner lägret med fasa, särskilt som man kan tvingas dit om man åker fast för brott mot de förvisso slappt upprätthållna reglerna mot smuggling och att ta arbete utanför lägret. Marknader och deras ömsesidigt fördelaktiga utbyten handlar inte bara om ekonomi, de utgör den skillnad som ger människor i Zaatari värdighet och funktioner att fylla.

Allmänningarnas migrationstragedi

Nej, det här är ingen hallelujabok om att marknader löser allt. Davies tar oss i bokens nästa del till samhällen där ekonomin inte fungerar och som därför stagnerar. I gränslandet där Central- och Sydamerika möts i djungeln mellan Panama och Colombia pågår en ekonomisk tragedi, eller egentligen flera. Här är affärsverksamheten ofta parasitär och kortsiktig genom att tära på fantastiska naturresurser, och den laglöshet som i bokens första del öppnade möjligheter bidrar här till problem. Det gäller förvisso även lagarna. Ett tragikomiskt exempel på att politik inte alltid har avsedda resultat är Panamas subvention av trädplantering, som tillkommit för att åtgärda rovdriften på regnskogen. Problemet är bara att det trädslag som återplanterats är teak – förvisso ett efterfrågat trädslag, men dess stora blad hindrar undervegetationen både när de sitter på träden och skymmer solen och när de faller till marken och avger gifter. Resultatet är kontraproduktivt för ett rikt naturliv. Detsamma med regleringar av avverkning. Gränser för hur mycket trä som får plockas ut leder till att allt utom de allra rakaste stockarna avverkas men kastas åt sidan.

Även klassiska liberaler får ett och annat tänkvärt i den kritiska genomgången av Chile efter landets ekonomiska liberaliseringar

Det är en bok för alla som vill lära och jag hoppas den blir vida läst. Jag hoppas att invandringskritiska nationalister följer med till de djungler där Richard Davies möter ekonomiska migranter från Indien, Bangladesh, Senegal och Kamerun som passerar denna livsfarliga miljö med ambitionen att ta sig till USA. De är begåvade och målmedvetna unga människor, men korruption och diskriminering gör att de inte ser någon chans att komma någon vart i sina respektive födelseländer, och därför riskerar sina liv och sitt livs besparingar för att ta sig till länder med möjligheter. De talar alla varmt om sina hemländer, dess folk och vackra natur, det är styret som svikit dem. I samma område finns colombianer från den tidigare FARC-gerillan som känner djungeln väl och som har ekonomiska problem efter vapennedläggningen. Ändå uppstår ingen marknad där de hjälper migranterna förbi den svåra passagen. Kortsiktig vinningslystnad har frestat för många att råna och överge sina offer och grupperna misstror därför varandra. En ömsesidig tragedi.

Av liknande skäl önskar jag att många läser om situationen i Kinshasa i Kongo, där excessiva skatter – utkrävda flera gånger om dagen(!) av en synnerligen aktiv och närvarande stat – tvingar fram ett system där alla får klara sig själva bäst de kan. I Kinshasa finns den hänsynslösa individualism som västakademiker i sin modellkonstruerade okunnighet gärna tillskriver liberalism och fria marknader.

Även klassiska liberaler får ett och annat tänkvärt i den kritiska genomgången av Chile efter landets ekonomiska liberaliseringar. Davies beskriver de betydande ekonomiska skillnader som plågar landet och att tillvaron för de fattiga på många sätt är mer kostsam än för de rika. Han besöker en socialistisk borgmästare som öppnat ett kommunalt apotek i staden, och precis som den gamla kooperationen i den svenska arbetarrörelsens barndom kunnat pressa läkemedelspriserna med 70 procent genom direktimport. En sådan radikalism må kalla sig kommunistisk hur mycket den vill, jag tycker att den låter rätt sund och välkommen. En bekväm kapitalism som blivit slö och korkad och inte tycker att vanliga människor är värda att betjäna med billiga produkter väcker med rätta folks vrede. Här hade jag förstås önskat att Davies borrat vidare i frågan varför inte något företag velat etablera sig, utmana de dominerande aktörerna och tjäna pengar i denna och andra marknadsnischer, särskilt som frihandel gör det möjligt.

Utbildningssystemet i Chile är en tuffare tankenöt. På ytan låter mycket rätt tänkt i reformerna. Alla får en skolpeng till grundskolan, men kan sedan lägga till själv ovanpå den. Studenter får låna till sin utbildning, men staten bidrar inte särskilt mycket eftersom denna grupp kommer att tjäna bra i livet och därför inte behöver gynnas ännu mer. Det låter som ett recept för meritokrati och dynamisk konkurrens, men har istället lett till minutiös segregering efter betalningsförmåga för utbildning som håller låg kvalitet. Det säljs inte färdigheter, istället exploateras värdet av social position genom att skolorna marginalprissätter och håvar in pengar på elevernas sociala bakgrund och därmed kontaktnät. Utbildningens innehåll och kvalitet är sekundär och överlag påtagligt dålig för ett ekonomiskt rikt land. Hur man undviker detta resultat av marknadsreformer är en fråga av avgörande betydelse inte bara på utbildningsområdet, utan för liberalismens och marknadsekonomins framtid.

Snart är vi alla äldre

Alla som läser den här boken har alltså mycket att fundera över. Den ger tuggmotstånd för alla slags förutfattade meningar och ett rikt perspektiv på den mänskliga tillvaron i både fattiga och rika länder. Ekonomi görs spännande och relevant, och det som skildras är, trots de extrema exemplen, till stor del djupt allmänmänskligt. Här framträder ekonomi som en humanistisk vetenskap. Ja, som ett gemensamt projekt, där mycket beror på vad vi utvecklar tillsammans. Ser vi varandra och andra som fiender eller vänner? Är vi öppna för samarbeten eller låsta i ömsesidig misstro? Där det senare blivit vardag kan inget gott växa.

Mycket kan vi lära av, annat kan vi förhoppningsvis undvika, men snart står vi i delar av Sverige inför samma situation som regionen Akita i Japan redan gör, med en genomsnittsålder på 53 år och mer än en tredjedel som är över 65 år. Det är en verklighet med krympande befolkning och obönhörligen döende bygder, av självmord, ensamhet och generationsmotsättningar, men också en växande marknad för tjänster åt äldre och robotisering som utöver att underlätta arbetet tycks kunna locka fler män att jobba med omsorg. Har vi tur får vi även en rejäl dos Tallinn i Estland och en snabb utveckling av tekniska och digitala lösningar. Är det någon framtid vi inte ska vara rädda för bland alla dessa extremer så är det nämligen utvecklade maskiner med nya kompetenser.