Hellre gig-jobb än Arbetsförmedlingen
Det är möjligt att komma till Sverige utan jobb och med obefintliga kunskaper i svenska och arbeta från dag ett. Men om fler ska lyckas med det behöver vi mer, inte mindre, av gig-ekonomi och tillfälliga anställningar.
För ett och ett halvt år sedan invandrade min sambo till Sverige. I dag har han ett typiskt kontorsjobb i Stockholm. Vägen dit har lärt mig en hel del om svensk arbetsmarknad.
Tio dagar efter att han anländer till Sverige får han sitt första jobb, i den så kallade gig-ekonomin. Via Taskrunner hittar vi ett växthus som ska monteras. Vi lägger ett bud och får uppdraget. Som frilansskribent drygar jag gärna ut inkomsterna med lite gig-jobb.
Det är en hiskelig massa aluminiumramar som ska sättas ihop, skruvar som ska skruvas och glasskivor som ska sättas i. Vad som var tänkt som ett endagsjobb tar hela tre dagar. Men det är kul att bygga växthus och vi får hyggligt betalt.
Vi hittar fler uppdrag via Taskrunner. Varje enskilt jobb är litet, men ofta leder de vidare till något mer. ”Skulle du ha tid att fixa det här också?”
Bland dem som lägger bud på jobben har många icke-svenska namn. Ibland skriver de på engelska, ibland bristfällig svenska. Men har man 25, 50 eller 100 utförda jobb i sin profil och fina omdömen från tidigare uppdragsgivare spelar det mindre roll. Omdömena signalerar att det här är personer som är pålitliga, noggranna och kommer i tid. Förhoppningsvis kan de ha nytta av dessa meriter om de söker jobb i framtiden. Förutsatt, förstås, att arbetsgivarna förstår sig på att värdesätta informationen.
De riktigt dåliga jobben försvinner inte. De går under jorden.
Nästa jobb kommer via en bekants bekant som behöver folk som kan bära byggmaterial vid ett större renoveringsprojekt. Nu pratar vi svartjobb. Den nya uppdragsgivaren visar sig vara ett slags underleverantör till både väletablerade företag och vissa skattefinansierade infrastrukturprojekt. Jag förvånas över hur dessa etablerade aktörer lyckas ha så fullkomligt helsvarta jobb i slutledet.
Uppgifterna är tunga och delvis farliga. En dag kommer min sambo hem kolsvart i ansiktet. Dagens jobb har bestått i att med en slägga försöka slå loss rör i ett smutsigt utrymme som inte ens var manshögt, utan någon som helst skyddsutrustning. Arbetskamraterna är tillfälliga migranter från Ukraina och Marocko. Många har obefintliga kunskaper i både svenska och engelska.
Här i Sverige slår vi oss för bröstet över alla dessa lagar och regler som omgärdar arbetsmarknaden. Detta är en tydlig illustration av konsekvenserna. De riktigt dåliga jobben försvinner inte. De går under jorden.
Lyckligtvis dyker det snabbt upp ett nytt jobb. En kompis tipsar om att en närbelägen sportaffär behöver någon som kan montera cyklar. Min sambo får en allmän visstidsanställning. En sådan där som Socialdemokraterna vill avskaffa. Hade han, utan goda kunskaper i svenska, kunnat få en fast anställning? Tack vare kontakten med kunderna får han en anledning att träna språket och kan snart fler cykeltermer än jag.
Jodå, han går på SFI ett par månader. Bland annat får han och de andra i gruppen – mestadels akademiker från Italien, Irland, Brasilien och Syrien – besök av ett gäng tandläkarstudenter som berättar hur man borstar tänderna. Ridå.
Det är möjligt att komma hit utan jobb och med obefintliga kunskaper i svenska och försörja sig från dag ett.
Ett halvår senare uppenbarar sig nästa jobbmöjlighet. Min sambo är övertygad om att sport är ett bra sätt att skaffa kontakter och det visar sig stämma. En kompis som han tränar med behöver någon med bakgrund inom försäljning till sitt team på ett multinationellt företag. Efter intervjuer får han en provanställning och där jobbar han sedan ett par månader tillbaka.
Visst, det är klart att det är lättare att komma in i samhället och få jobb om man har en svensk sambo och en högskoleexamen. Han har dessutom medvetet undvikit olika former av bidrag och det byråkratiska maskineriet. Annars hade han kanske fortfarande varit fast i SFI-Arbetsförmedlingen-karusellen.
Ändå tror jag att det går att dra några generella slutsatser. Det är möjligt att komma hit utan jobb och med obefintliga kunskaper i svenska och försörja sig från dag ett. Det kräver dock att den enskilde har starka incitament att ta vilket jobb som helst – stort eller smått. Möjligheterna till tillfälliga anställningar borde bli fler, inte tvärtom.
Jag tror också att vi ofta ställer för höga krav på svenskkunskaper. Det går att lära sig språket medan man jobbar. Sist men inte minst finns det en enorm potential om vi kan bli bättre på att utnyttja gig-ekonomins möjligheter att skapa både inträdesjobb och meriter.