Samhälle Krönika
Här är 2025 års åsiktskorridorer
Den svenska debattens konsensuskultur är hård – tills allt svänger och den motsatta åsikten blir lika strängt påbjuden. Alexandra Ivanov Hökmark kartlägger åsiktskorridoren och reflekterar över vilken tro som är renlärig 2025.
Den 10 december 2013 myntade professor Henrik Ekengren Oscarsson begreppet åsiktskorridoren på den statsvetenskapliga bloggen Politologerna. Han har förklarat att avsikten var att beklaga ett trist debattklimat, i synnerhet på sociala medier, där “även människor med hyggligt vanliga åsikter blev systematiskt avfärdade som idioter”. Ekengren Oscarsson efterfrågade mer grundläggande respekt för meningsmotståndare och mer intellektuell nyfikenhet.
Det här ska naturligtvis ses som en del av den stora invandringsdebatten tidigt 2010-tal. Vi är många som minns 2013 när dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) började prata om det mycket höga antalet asylsökande och att det fanns en gräns för Sveriges förmåga att integrera flyktingar. Därefter sade han att volymerna måste minska. Alla partier förutom Sverigedemokraterna tog avstånd och valde då att tala i termer av “obehagligt” och “humanitet”. Stefan Löfven (S) gick till hårt angrepp och anklagade Tobias Billström för att vara “oanständig” och följde upp med ett inlägg på Facebook där han skrev: “ett avhumaniserande språk, där människor på flykt från krig beskrivs som ‘flöden’ och ‘volymer’.”
Alla partier förutom SD tog avstånd och valde att tala i termer av “obehagligt” och “humanitet”.
Efter det tystnade diskussionen i det stora, med undantag av en handfull debattörer. Svaret var vid varje tillfälle stenhårt. Aftonbladets Anders Lindberg kommenterade att det för honom var ”en fråga om humanitet” (SR 10/11-14) och i Aftonbladet skrev Petter Larsson ”Därför gör högern en sväng mot avgrunden” (20/11-14). Men tongångarna gick även höga i borgerligheten. Moderata Ungdomsförbundet slog fast att ”Volymer kan användas för att förklara någots storlek. Till exempel volymen på en massgrav någonstans i Irak.” (AB 8/12-14)
Det här är ett exempel på den svenska åsiktskorridoren. Där åsikter i en högaktuell fråga – som måste anses legitima i en demokrati – avfärdas som onda.
Det är inget nytt fenomen. Sverige har i århundraden formats av en mycket sträng konsensuskultur. Jag skrev om det för snart tio år sedan i Svenska Dagbladet, Hela Sverige svänger. Den gången lyfte jag fram hur ärkebiskopen Henrik Reuterdahl på 1840-talet konstaterade hur svårt vi har för avvikande åsikter i frågor som anses viktiga för landet. Carl Grimberg beskriver i ”Svenska folkets underbara öden” hur Reuterdahl länge arbetat i stark motvind mot den utbredda alkoholismen i Sverige, tills pendeln plötsligt svängde: ”Vi svenskar kunna nu aldrig hålla måttan varken i nykterhet eller fylleri. Jag är i färd med att skriva mot den nya galenskapen.”
***
Listan i modern tid är lång.
Kronförsvaret. Ekonomijournalisten Gunnar Örn sammanfattade det i DI: ”Hela det svenska etablissemanget slöt upp bakom riksbankschefen Bengt Dennis. Inklusive medierna. Inklusive denna tidning. Inklusive undertecknad.” (15/9-12).
Metoo. Naturligtvis kom mycket viktigt fram under hösten 2017, men än en gång reste sig åsiktskorridoren. Få etablerade röster höjdes för att kritisera i efterhand mycket tveksamma publiceringar där män hängdes ut som förövare. Det enskilt värsta fallet var häxjakten på den dåvarande VD:n för Kulturhuset stadsteater i Stockholm Benny Fredriksson som tog sitt liv.
Covid. Under det första året utmålades den som kritiserade den svenska linjen som ett hot mot nationens säkerhet. Här såg vi en intressant utveckling där viktiga aktörer som DN trots allt valde att ta ställning mot gängse uppfattning.
Naturligtvis behöver vi förhålla oss till tidsanda och att samhället förändras över tid. Det finns också särdeles ömtåliga ämnen, inte minst vad gäller nationell säkerhet eller utländsk påverkan. Men det är inte vad åsiktskorridoren handlar om. Svåra, aktuella samhällsfrågor med stor påverkan på det svenska samhället där det inte tillåts avvikande åsikter. Den som trots allt orkar torgföra en egen åsikt avfärdas som ett hot, oanständig eller galen.
Den som trots allt orkar torgföra en egen åsikt avfärdas som ett hot, oanständig eller galen.
Det finns skäl att hålla utkik på åsiktskorridoren 2025. Här vill jag särskilt lyfta tre områden: klimatmålen, public service och den nya renskötsellagen.
Den första är given. Den som över huvud taget ifrågasätter klimatmålen, oavsett om det är de svenska eller europeiska, avfärdas som en galenpanna eller hot mot planeten. Personligen är jag en stark anhängare till de europeiska målen, men jag ser gärna mer debatt 2025 om de är helt rätt utformade och ändamålsenliga. Naturligtvis förpliktigar en så viktig debatt.
Den andra är också given. Efter att Sverigedemokraterna inträde i riksdagen och Socialdemokraterna tog demokratifrågan som en valstrategi har de borgerliga partierna och i synnerhet Moderaterna släppt frågan. Självklart är det legitimt att diskutera mångmiljardfinansieringen och huruvida det är rimligt att det finns tre bolag – eller att SVT producerar “Gift vid första ögonkastet”.
Den sista är kanske inte lika självklar, men viktig. Det finns starka skäl att diskutera huruvida det är rimligt att lämna över kontrollen över stora delar av Sverige på etniska grunder. Men ofta blir tongångarna hårda. Här gör redan i dag Svenska Dagbladets Peter Wennblad ett viktigt jobb.
Bara Sverige den svenska åsiktskorridoren har. Det är min slutsats efter att ha bott i Bryssel och följt europeisk politik rätt länge. Det är inte bara av ondo – det finns naturligtvis fördelar av en stark konsensuskultur. Men det är viktigt att förstå sin egen kultur och dess olika uttryck.
Påfallande ofta har korridorens samtalskultur drag av väckelse. Prästerskapet för den aktuella frågan varnar för den existentiella avgrund som hotar om någon i församlingen avviker. Kättare fördöms och stöts ut. Särskilt trångt blir det när svenskarna i en tydligt kristen anda ska rädda världen och helst offra sig för människans synder. Det är då journalistiken helt lämnar sina grunder och växlar mellan husförhör och gudstjänst.
Den som är intresserad av att förstå mer om åsiktskorridoren bör därför skynda till bokhandeln och köpa Katarina Barrling senaste bok, Världens mest protestantiska land. Hon är uppslagsrik men en av hennes viktiga poänger är den protestantiska kulturens betoning på att tro. Det viktiga är att tro på det rätta, inte att ha rätt eller att göra rätt, utan att tro. Tron har den fördelen att den är frikopplad från verkligheten och kan därför vara ren och invändningsfri, det vill säga ytterst olämplig som utgångspunkt i svåra politiska frågor.