Han skapade den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster och människor. Han banade vägen för euron och började förvandla det spretande EU-projektet från en snacksalig diskussionsklubb till en global maktfaktor.

Jacques Delors, EU-kommissionens franska ordförande mellan 1985–1995, har gått bort 98 år gammal.   

Formellt var han socialist. Men egentligen var drivkraften kristen katolsk medmänsklighet. Eller som han själv sa: 

”Jag har aldrig varit fascinerad av kommunism och marxism. Jag är utan tvekan den enda personen i den franska vänstern som aldrig har varit det”. 

Det är en av efterkrigstidens verkliga politiska giganter som nu gått ur tiden. Minnesorden är många från hela Europa. Men noterbart är att den franska vänstern är tudelad i lovorden. Vilket så klart är märkligt för en man som tjänade som finansminister i  socialistregeringen under president Francois Mitterrand. Det handlar helt enkelt om att Delors, med president Mitterrands inte odelade gillande, förde socialistpartiets ekonomiska program bestämt mot mitten. Som den ekonom han var städade han upp bland orealistiska röda floskler och ofinansierade reformer. Det fick vara slut på den nostalgiska vänsterismen. 

Likaså fick han partiet att överge sitt revolutionära mantra om nödvändigheten av nationaliseringar. Delors menade att vägen framåt var samarbete mellan arbetare och marknad, kompromisser mellan staten och marknadskrafterna.  Det är just därför en del åldrade franska vänsterprofiler nu vägrar att stämma in i hyllningskören.

Sprungen ur lägre medelklass med en pappa som blivit krigsinvalid efter första världskriget var det oklart vad den unge Jacques Delors skulle ägna sig åt. Egentligen skulle han ha varit chanslös att göra karriär eftersom han inte tagit vägen via de franska elitskolorna vars elever – med rätta – utgick från att det är de som skulle kommer att styra.  I stället studerade han ekonomi på betydligt mindre prestigefyllda inrättningar. Men studierna lades på hyllan under andra världskriget. Hans far som då hade en lägre tjänst vid Banque de France i Paris fick in sin son vid samma bank på en underordnad roll.  Kvällarna ägnade han sig åt ekonomiska studier. I senare intervjuer har han berättat att det här blev något av ett vägskäl för honom.

”Jag skulle ha kunnat bli filmskapare, modedesigner eller sportjournalist”.

Hans intresse för jazzmusik och amerikansk film höll i sig genom hela livet. 

Just sport och särskilt fotboll var centralt och han var en mångårig prenumerant på den franska sporttidningen L´Equipe som han lusläste tabeller i varje morgon. Likaså följde han noga Tour de France när den årliga cykeltävlingen rullade i gång.

Det var inte politiska ideologier som attraherade honom utan kristen medmänsklighet formad av den katolska kyrkan.

Egentligen borde han med sin påvra uppväxt vara som klippt och skuren för det franska socialistpartiet.  Men i stället valde han Jeunesse Ouvriere Chrétienne (Unga kristna arbetare).  Och sedan en katolsk fackförening. Det var inte politiska ideologier som attraherade honom utan kristen medmänsklighet formad av den katolska kyrkan och hans studier av kristna filosofer. 

Mycket av Jacques Delors tankar handlade om att det var bättre att tålmodigt förhandla fram kompromisser än att leverera bombastiska publikfriande utspel som saknade verklighetsförankring.  Många av de epitet som omgivningen gett honom handlade om hans ”integritet” och ”intellektuella hederlighet”.  Ett uttalande jag fastnat för är: ”Han sa vad han gjorde och gjorde vad han sa. Sådana politiker finns inte längre. Han hade ideal”. 

***

Personligen såg jag, som Kvällspostens EU-korrespondent 1990-talet, Jacques Delors ett flertal gånger i Bryssel. Men mest på avstånd. Och lyssnade till hans ”frengelska”. Men det var en man som utstrålade stor respekt med mycket pondus. Vi slogs alla av att han alltid verkade så allvarsam och sällan drog på munnen. En fransk journalistkollega beskrev det som:

”Som den katolik han är ser han lika allvarsam ut som en fransk lutheran”.

Dock skulle jag få träffa honom mer personligt. På kvällen den 13 november 1994 då Sverige precis röstat ja till EU-medlemskapet fick jag ett samtal med honom i Bryssel.  Jag fick honom också att vifta med min medhavda svenska bordsflagga inför fotografen. Han var avspänd och glad som den Sverigevän han var, och tittade på mig med ett litet snett leende när jag försökte formulera mina frågor på franska (det hade gått bättre i dag).

”Shall we continue this interview in English”? undrade han småroat.

Jag tackade skyndsamt ja.  

Men för att återgå…

Det skulle dröja ända till 1974 innan Jaques Delors, först som 49-åring, gick med i socialistpartiet, Parti Socialiste. Bara en sådan sak gav honom mängder av fiender som varit med i partiet sedan barnsben och som såg honom som en uppkomling. Hans klättring mot den absoluta politiska toppen kulminerade i att president Francois Mitterrand utsåg honom till finansminister 1981–1984. 

Där fick han stämpeln att ha räddat Frankrike från ekonomisk härdsmälta genom att ha stramat upp partiets både vilda och orealistiska utgiftspolitik, fått bukt med inflationen och på allvar tagit itu med det ständigt ökande budgetunderskottet.  Det var med detta som den ”självlärde” Delors började imponera på toppolitiker runt om i Europa. Inte minst på Tysklands förbundskansler Helmut Kohl.   

Hans kandidatur fick stöd av både Tysklands Helmut Kohl och Storbritanniens Margaret Thatcher. 

Mitterrand själv var aldrig någon beundrare av Delors och vägrade att utse honom till premiärminister. Men Mitterrand var samtidigt realist och pragmatiker. Han insåg att det som Delors genomförde fungerade.  Dock kunde han inte undanhålla sig från spydigheter såsom:

”Delors luktar sakristia”. 

Ungefär 300 kilometer norr om Paris ligger Bryssel. 1985 skulle en ny ordförande för kommissionen utses och president Mitterrand lanserade sin finansminister som kandidat. Belackare säger att han ville bli av med honom. Men så stort intryck hade Jacques Delors gjort som fransk finansminister och som marknadsvänlig att hans kandidatur fick stöd av både Tysklands Helmut Kohl och Storbritanniens Margaret Thatcher.  Vid den här tiden betraktades EU som en ganska tandlös diskussionsklubb och avstjälpningsplats för politiker som respektive huvudstad ville bli av med. Jacques Delors hade aldrig varit någon stor vän av Tyskland men Helmut Kohl personligen hade han stor respekt för. 

I januari 1985 tillträdde Jacques Delors som ordförande för kommissionen. Då hade unionen (eller rättare sagt den Europeiska gemenskapen) 10 medlemmar. Inom loppet av bara två veckor och efter konsultationer med regeringarna skakade Delors om rejält genom att presentera planerna på en enhetlig inre marknad där den fria rörligheten var central.  Schengenavtalet blev klart samma sommar. Och så småningom också Maastricht-avtalet från 1992 som banade väg för ECB och euron som gemensam valuta, samt starten på den egentliga unionen. 

 En annan av Jacques Delors käpphästar var Europas ungdom och utbildning. Därför sjösattes utbildningsprogrammet Erasmus med möjligheter för studenter till studier i något annat EU-land än det egna. Hittills har nära 15 miljoner unga européer tagit del av detta. 

Man säger att Storbritannien och Thatcher hatade Jaques Delors och vad han stod för, påhejade av den brittiska tabloidpressen. Särskilt The Suns klassiska förstasida ”Up yours Delors!” från 1990. Men det är en sanning med modifikation. 

Delors hade nämligen Storbritanniens fulla stöd när han lanserade planerna på den inre marknaden. Det var först när han började presentera tankar om ett mer centralistiskt styrt Europa, som engelsmännen tyckte att det fick räcka. 

***

Jacques Delors blev omvald som EU-kommissionens ordförande inte mindre än tre gånger. När det franska presidentvalet närmade sig 1995 visade opinionsmätningarna att Jaques Delors skulle ha stor chans att bli landets nya president.  Men mannen som hatade att åka limousine och få bildörren öppnad för sig, tvekade och tackade nej till partikandidaturen. I stället lanserade socialistpartiet Lionel Jospin, som besegrades av Jacques Chirac med siffrorna 52,6 procent mot 47,4 procent. Flera bedömare tror att Delors skulle ha vunnit. 

Själv har han kommenterat detta, en enda gång, med orden:

”Jag ångrar ingenting. Men jag säger inte att jag gjorde rätt”.

I stället valde den avgångne Jacques Delors ett ganska anonymt liv i en liten lägenhet i Paris. Han blev änkling 2020 och följde på avstånd den politiska karriären för sin dotter Martine Aubry, profil inom socialistpartiet och borgmästare i Lille sedan 2001. Visst höll han en del föredrag och var inblandad i en del symposier och seminarier. Men i det stora hela var han väldigt tillbakadragen. Dock irriterad över att hans namn användes i alla möjliga och omöjliga politiska sammanhang. Han har för övrigt inte talat med sin partikamrat Francois Hollande på flera år. 

Man ska veta att Jaques Delors Europa var varmt och välkomnande. Han gillade sentensen ”ett Europa som beskyddar”. Men då som ett socialt och ansvarstagande Europa och inte ett stängt Europa med höga murar. Kokar man ner i några få ord vad Delors stod för är det:  

”Inget Europa utan social rättvisa och andlighet”.

I juni går Europas 27 medlemsländer till europaparlamentsval. Det är för övrigt strax innan Ungern tar över det halvårslånga ordförandeskapet i EU.  Vad som nu utspelas skulle han inte ha gillat, att när navelskådande nationalister laddar för att ta plats i parlamentet för att rulla tillbaka samarbete och förståelse. 

I morgon, fredagen den 5 januari, håller president Emmanuel Macron en minneshögtid i Invaliddomen i Paris med inbjudna politiker från när och fjärran. Macron, som gärna ser likheterna mellan sin egen mittenliberala politik och Delors arbete, är också den som kanske bäst sammanfattat Delors gärning: ”Han var en outtröttlig skapare av vårt Europa.”

Omslagsfoto: Nathalie Koulischer/Reuters