Halva folkets president

Min pappa jobbade som handläggare av deklarationer på Skattemyndigheten när jag växte upp. En gång avslöjade han en hemlighet för mig. Han berättade att man på Skattemyndigheten inte alls hade tillräckliga resurser för att granska ens en bråkdel av alla deklarationer som lämnades in.

Anledningen till att de svenska skatterna, som vid den här tiden definitivt var världens högsta, trots allt samlades in var helt enkelt att nästan alla gjorde som de skulle och följde reglerna, trots att de hade kunnat smita undan utan större ansträngningar. Det var naturligtvis inte alls särskilt hemligt, men som liten satt jag storögt lyssnande och fascinerades.

Det min pappa sade var, lite annorlunda uttryckt, att ett system bara kan fungera om alla, eller i varje fall de allra flesta, i någon mening vill att det ska fungera och beter sig därefter. I den forskning som jag senare kom i kontakt med, fascinerades lika mycket av, och själv har bidragit till, ser vi samma sak: Ett stort mått av tillit till varandra, och till de gemensamma institutionerna, är avgörande för att ett samhälle ska fungera hyfsat friktionsfritt.

Både närvaron och frånvaron av tillit i ett samhälle tenderar att vara självförstärkande.

Dessutom tenderar både närvaron och frånvaron av tillit att vara självförstärkande: I ett samhälle med hög tillit uppför sig människor därefter och tilliten hålls på en hög nivå. Börjar tilliten däremot sjunka kommer människors uppträdande att påverkas på ett sätt som i sin tur leder till att tilliten sjunker ännu mer.

Det gäller också för demokratin i stort. Det verkar ju så enkelt, åtminstone för den som likt mig är uppvuxen i 1980-talets Sverige. Där röstades det ofta och gärna eftersom barnen skulle fostras till goda (och helst socialdemokratiska) samhällsbyggare: Inför högläsningsstunden fanns det till exempel alltid två böcker att välja på och barnen röstade genom att räcka upp handen.

Men så enkelt är det ju inte alltid i praktiken. Särskilt inte när det handlar demokratin i hela länder och inte bara om förskolan Ekorren i Sundbyberg. Den insikten gör det lättare att förstå vad det egentligen är som händer på andra sidan Atlanten i efterdyningarna till ett historiskt jämnt presidentval.

Det finns en inneboende spänning i demokratier om huruvida det demokratiska samhället i första hand är beroende av demokratiska processer, eller om det är demokratiska värden som är det viktigaste. Med populismens frammarsch under de senaste åren har denna spänning blivit än mer akut och den är tydlig även i Sverige.

Här står Sverigedemokraterna, å ena sidan, på barrikaderna och skriker att ”alla andra” är odemokratiska eftersom de, trots stöd av nästan var femte väljare nekas formellt inflytande (att SD har enormt informellt inflytande över den svenska politiken är en annan femma). På barrikaderna på andra sidan står de som i stället hytter med nävarna och menar att de gör demokratin en tjänst genom att utesluta SD och deras odemokratiska värderingar och åsikter. Att alla skriker åt alla om att de är odemokratiska skapar inte direkt ett bra samtalsklimat och gör det i det närmaste omöjligt att hitta kompromisser och medelvägar.

I USA ser vi en liknande konflikt där Trump och hans anhängare fokuserar på process, medan Biden med sympatisörer talar med om de demokratiska värderingarna. Detta spiller över på hur demokratins spelregler hanteras. Om något av oss barn på förskolan Ekorren vågade sig på att försöka sträcka upp två händer under bokomrösningen slog fröken ner som en hök. Då blev det ingen bok alls läst, utan vi fick oss i stället en föreläsning om demokratins grundläggande principer till livs. Det gjorde att spelreglerna var allmän kännedom, och att resultatet av omröstningen respekterades även av oss som egentligen inte hade lust att lyssna på ”Mamman och den vilda bebin” för femtioelfte gången.

Det som nu händer i USA är att spelreglerna ifrågasätts på ett sätt som kommer att göra att många inte accepterar resultatet.

Det som nu händer i USA är att spelreglerna ifrågasätts på ett sätt som kommer att göra att det är många som inte accepterar resultatet. President Trump sår nu split genom att hävda valfusk, han kräver att vissa röster inte ska räknas och hotar att gå till Högsta domstolen för att få sin vilja igenom.

Eftersom han redan sedan flera veckor hävdar att han inte kommer att betrakta något resultat där han förlorar Vita huset som legitimt, skapas en situation där många av hans väljare inte kommer att betrakta Biden som en legitimt vald president, om han i slutändan skulle bli vald. Och samtidigt garanterar Trumps uppträdande att inte heller han, om det är han som går segrande ur valstriden, kommer att betraktas som legitim av många Bidenväljare eftersom de menar att det är presidenten som med sina uttalanden försöker sig på valfusk.

Hamnar USA i en situation där legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket på allvar ifrågasätts bådar det oerhört illa för alla amerikanska institutioner. Även om en majoritet av väljarna inte egentligen tror på Trumps amsagor om valfusk, så behövs det inte så många tvivlare för att det ska bli svårt för systemet att fungera effektivt. Och eftersom vi pratar om en av världens största demokratier är det nog i det närmaste garanterat att det synsättet kommer att spridas också till andra länder.

Lösningen på detta då? Hur kommer den amerikanska politiken ur denna rävsax? Hade jag och andra forskare tillfrågats om detta för ett par år sedan hade vi förmodligen sagt att mer information och kommunikation mellan de politiska blocken, och insatser för att öka förståelsen för varandra skulle kunna hjälpa.

Men nu, när vi några år senare har en mängd forskning även om detta i bagaget, blir vi svaret skyldiga. Det verkar nämligen som att informationskampanjer – om aldrig så välmenande och objektiva – och påtvingade kommunikationsförsök snarare ökar polarisering och misstro. Sammantaget bådar det hela inte gott – vare sig för USA eller för världen.