Hallänning, svensk eller europé – varför inte alla tre?

Nationalstat eller europeiskt samarbete? Även om vi inte måste välja ställs dessa ofta mot varandra. ”Antingen så följer vi Macron och Merkel eller så går vi med populisterna och nationalisterna”, som Jan Björklund (L) formulerade vägvalet i slutet på sin partiledarkarriär tillsammans med Mats Persson, Liberalernas nuvarande ekonomiskpolitiska-talesperson.

I syfte att skapa en starkare europeisk gemenskap vill Macron genomföra en stor förflyttning av makt från medlemsländerna till EU. Nationalisterna tror däremot inte på varken konceptet EU eller europeisk identitet och vill i stället dra sig ur samarbetet.

Det dikotoma förhållande som ytterkanterna representerar – att du endast kan vara en svensk eller europé, vilja ha en EU-stat eller inget EU alls – är dock missvisande. Detta illustreras i diagrammet nedan från den senaste Eurobarometern, där de länder som känner starkast samhörighet med sin nation också tenderar att känna starkast samhörighet med Europa. En stark nationell identitet behöver med andra ord inte betyda en svag europeisk identitet, utan indikerar snarare motsatsen. Att försöka skapa europeisk samhörighet genom att bryta ner den nationella ter sig således irrationellt.

Värt att notera är att samhörigheten individer känner med sitt land är markant högre än den de känner med Europa. Belgien är landet där minst andel – 39 procent – känner stark samhörighet med sitt land. Samtidigt är Lettland landet där störst andel – 32 procent – känner stark samhörighet med Europa. Den europeiska identiteten är med andra ord sekundär den nationella identiteten i samtliga länder.

Tidigare forskning visar också att personer som innehar en exkluderande nationell identitet är mer euroskeptiska. Att inte öka andelen med sådan identitet blir då essentiellt för EU:s framtid.

Det finns också historiska exempel på när exkluderande identiteter skapats, exempelvis i Katalonien. När Franco under decennier försökte utrota den katalanska identiteten genom att förbjuda katalanska språket och kulturen, så stärktes den i stället, och fick på grund av hotbilden från centralregeringen mer exkluderande drag.

Även Belgien är ett liknande exempel där landet länge styrdes som en enhetsstat utifrån den vallonska, fransktalande kulturen. Detta ledde i sin tur till det moderna, mer instabila Belgien, där 40 procent i den flamländska regionen stödjer självständighetskrav. Med andra ord har en exkluderande identitet utvecklats.

Nu likställer jag självklart inte dem som vill skapa en europeisk stat med Franco. Poängen är däremot att en exkluderande identitet kan uppstå om EU försöker påtvinga en europeisk gemenskap som står över den nationella gemenskapen. Allt fler kommer då känna att deras nuvarande nationella identitet är hotad, en identitet som Europas befolkningar uppenbarligen värderar högre.

I framtiden är det mycket möjligt att majoriteten identifierar sig först med Europa och därefter med sin nationalitet. I stället för att som Macron vill, påtvinga en europeisk gemenskap, där exkluderande identiteter skapas, så bör detta dock ske organiskt med exempelvis de kulturutbyten och resor som möjliggörs genom EU:s fria rörlighet. I och med detta skulle en europeisk samhörighet över lång tid utvecklas naturligt, precis som de nationella identiteterna har gjort.

När ytterkanterna i debatten försöker skapa ett dikotomt förhållande mellan en nationell och europeisk identitet behövs en motvikt, för det går att inneha båda två. I stället för att skapa en enhetlig europeisk identitet bör EU värna om sitt egna motto: förenade i mångfalden. Om detta inte sker kan en redan polariserad debatt bli än mer polariserad och de euroskeptiska rösterna stärkas, något alla som stödjer ett stabilt Europa bör vilja motverka.