Guldkorn i sand

Människor tänker i berättelser. Vi förstår inte vår omvärld som statistiktabeller eller exceldokument, som ettor och nollor, utan som sagor, som berättelser, som narrativ. Vi målar in hjältar och skurkar i världshändelserna, i nyhetssändningarna, och i våra egna liv. Vi är inte datorer utan människor, och det som gör oss till människor är just att vi förstår verkligheten som berättelser.

Det är den enskilt viktigaste insikt som Yuval Noah Harari, född 1976 och disputerad historiker bördig från Haifa, delger sina läsare i 21 tankar om det 21:a århundradet. Det är inte hans första bok – Harari är sedan tidigare en bästsäljande författare. I Sapiens (2014) beskrev han mänsklighetens historia, och i Homo deus (2016) tecknar han bilden av mänsklighetens framtid i det långa loppet.

Även om boken är kort och berör en mängd vitt skilda områden, slås man paradoxalt nog av känslan att den ändå är för lång. Kapitlen om nationalism (det är dåligt), krig (hemskt, men osannolikt), klimatförändringar (katastrof), religion (också dåligt), terrorism (fler dör i trafiken!), är alla förutsägbara och innehåller inga nya tankar. Dessa kapitel känns närmast pliktskyldigt nedtecknade för att boken ska ge en heltäckande bild av framtiden.

Det är inte konstigt att det blir spretigt. Läsaren dras med på en vild och rapsodisk färd med ytliga nedslag i historien, och med löpande referenser till den samtida politiska utvecklingen (Trump, Brexit, Metoo). Men bland plattityder och underligheter finns också sprakande idéer.

Ett tema besläktat med tanken att människor tänker i berättelser, är idén (först utforskad i Sapiens) att nästan allt som människor sysslar med är sociala konstruktioner. Religioner, nationer, men också sådant som pengar, aktiebolag och lagar, bygger på myter som vi alla enas om att vi tror på. Att nationer kan förstås som ”föreställda gemenskaper” är knappast en ny tanke – den har minst ett halvsekel på nacken. Men Hararis bidrag är tanken att bara för att något är en social konstruktion behöver det inte vara dåligt eller illegitimt: ”Människorna kontrollerar världen för att vi kan samarbeta bättre än något annat djur, och vi kan samarbeta för att vi tror på fiktioner.”

Bokens kapitel om invandring är också det läsvärt. Det är deskriptivt snarare än normativt, och bryter ner invandringsfrågan i dess beståndsdelar, vilka allsidigt analyseras var för sig. Det är ett grepp som är sällsynt i vårt land, och som därför är både intressant och uppfriskande att ta del av.

Invandringen betraktas av Harari som ett tredelat kontrakt där den första delen innebär att värdlandet släpper in invandrarna, den andra att invandrarna anpassar sig till värdlandets centrala normer och värderingar även om det innebär att de måste överge några av sina egna traditionella värden, och den tredje att invandrarna, om de blir tillräckligt assimilerade, med tiden blir fullvärdiga och jämbördiga medborgare i landet. Dessa okontroversiella resonemang visar sig dock vara allt annat än okomplicerade när Harari analyserar dem i närmare detalj, vilket förklarar de stora svårigheter som västerländska länder brottas med för att kunna utforma en hållbar migrationspolitik.

Tyvärr försvagas boken av vissa märkliga passager, där författaren får sammanhang och begrepp helt om bakfoten.

Efter ett resonemang om medborgarlön och omskolning av arbetskraften som tänkbara verktyg för att hantera en framtida massarbetslöshet i miljardklassen, skapad av robotisering och maskininlärning, spekulerar Harari kring en annan åtgärdsmodell:

”Alternativt skulle staten kunna subventionera allmänna grundläggande samhällstjänster i stället för inkomst. I stället för att ge pengar till människor som sedan shoppar runt och köper det de vill ha skulle staten kunna subventionera gratis utbildning, gratis sjukvård, gratis kommunikationer och så vidare.”

Den gamla vanliga välfärdsstaten alltså, tänker läsaren. Alls icke, menar Harari. ”Detta är i själva verket kommunismens utopiska vision”, ja rent av ”det kommunistiska paradiset”. Att alla vi som lever i kapitalistiska välfärdsstater egentligen lever i det kommunistiska paradiset torde komma som en överraskning för de flesta.

Författaren menar att fri vilja inte existerar och att våra känslor bara är biokemiska reaktioner i hjärnan.

Det blir ännu konstigare när Harari diskuterar sina riktigt originella tankar, det han kallar tvillingrevolutionen inom bioteknik och informationsteknik.

Tänk dig en framtid där alla val du gör bestäms av någon annan. Någon annan bestämmer vilka varor du köper, vilket parti du röstar på, vilken utbildning du skaffar dig, och till och med vilken partner du lever med. Denne någon annan är en digital algoritm, och du litar blint på den – för att du är övertygad om att den vet vad som är bäst för dig.

Detta är den framtid som utan tvivel väntar. Det är i alla fall grundpremissen i Hararis framtidsvision.

Revolutionerande algoritmer (tänk Google på speed) ska med hjälp av massiva mängder Big Data kunna förutse mer eller mindre alla val som är bra för oss, särskilt när själva våra biologiska kroppar ansluts till biotekniska sensorer som kopplas upp mot internet.

Författaren menar att fri vilja inte existerar och att våra känslor bara är biokemiska reaktioner i hjärnan, som biologerna i rasande fart håller på att dechiffrera, och därför kommer dessa algoritmer att kunna välja allt åt oss, till och med vilken musik vi gillar eller vilken partner vi bör leva med. Och vi kommer att låta algoritmerna välja åt oss, eftersom de kommer att vara bättre på det än vi är. Ungefär som att vi i dag ofta låter Google Maps bestämma hur vi ska köra våra bilar, i stället för att navigera efter vårt eget ofullkomliga lokalsinne.

Några egentliga belägg för denna vision ges inte. Hur tekniken mer konkret skulle fungera, hur långt den har kommit i dag, och om det överhuvudtaget går att utveckla den fantasifulla teknik som Harari tar för given, är frågor inför vilka läsaren lämnas famlande i mörkret. Det blir omöjligt att värdera trovärdigheten i visionen.  

Varför vanligt folk skulle acceptera detta utan att störta den nya biologiska härskarklassen, med röstsedeln eller med vapen i hand, diskuteras inte.

Men oavsett hur man värderar denna framtidsvisions sannolikhet, beskrivs den närmast som en dystopi. Själva friheten och demokratin hotas av den nya tekniken. Demokrati och väljarbeteende handlar nämligen inte, menar författaren, om fria val eller fri vilja, utan om väljarnas känslor. Och om känslor är biokemiska mekanismer och kan manipuleras, kan man då inte med den nya tekniken ”hacka” folks känslor, och därmed kapa själva demokratin? Faran för demokratin är akut, menar Harari:

”Demokratin kan i sin nuvarande form inte överleva sammansmältningen av biotech och infotech. Antingen kommer demokratin att återuppfinna sig själv i en radikalt ny form, eller också kommer människor att leva i ”digitala diktaturer.”

Perspektivet att demokrati varken handlar om känslor eller rationella individuella val, utan kan förstås som ett fredligt sätt att organisera kampen mellan olika samhällsintressen, är inget som författaren resonerar kring.

Även jämlikheten hotas av den nya tekniken. Harari hävdar att medan nittonhundratalet innebar en ökning av mänsklig jämlikhet, riskerar tjugohundratalet att inte bara leda till ökad ojämlikhet mellan och inom samhällen, utan till och med till att mänskligheten kan splittras i olika biologiska kaster.

Eftersom ”framväxten av artificiell intelligens kommer att radera ut de flesta människors ekonomiska värde och politiska inflytande”, samtidigt som bioteknik kan omvandla ekonomisk ojämlikhet till biologisk ojämlikhet via artificiell intelligens och bioingenjörskonst, kan detta leda till uppkomsten av en liten och eventuellt transnationell härskarklass av övermänniskor. Denna kan hamna i motsatsställning till massan, som består av ”överflödiga” standardmänniskor. Härskarklassen kan då lockas att diskriminera, eller till och med göra sig av med, de belastande och parasitära standardmänniskorna.

Varför vanligt folk skulle acceptera detta utan att störta den nya biologiska härskarklassen, med röstsedeln eller med vapen i hand, diskuteras inte. Kanske tänker författaren att folk lydigt skulle göra som härskarnas algoritmer säger åt dem.

Det framstår närmast som ödestro. Man misstänker att författaren själv fallit offer just för det han pekar på: att människan tänker i berättelser. Och att han själv förälskat sig i berättelsen om de radikala samhällsförändringar som ska emanera från bioteknikens och informationsteknikens förmenta tvillingrevolution.