Den stora gruvstrejken 1984-1985 var inte bara slutet för den bransch som skapat den brittiska industriella revolutionen. Ännu mer betydelsefullt var att strejken blev dödsrunan över en mytologi och ett sätt att leva som varit självklart för miljoner britter i flera hundra år. Gruvorna hade ställt mat på borden, samtidigt som de skapat tiotusentals familjetragedier genom de ständiga olyckor som var en självklar del av livet på gruvfälten. Traditionerna hade dessutom gjort branschen till grundbulten i de allra mest ineffektiva och skadliga korporativistiska samförståndsöverenskommelser som gick att hitta. 

Men efter Margaret Thatchers rekordval 1983 var det slut med alla föreställningar om traditioner och garanterade arbeten. En ny tid randades, där tekniska innovationer, effektiva kapitalmarknader och nyliberalism var det som skulle driva det Förenade Kungariket framåt. I parlamentet förde nyvalda och självsäkra toryledamöter debatten på ett sätt som ingen hade kunnat drömma om bara några år tidigare: ”Menar verkligen Labour att vi ska öka produktionen av kol med 35 miljoner ton? Vad ska vi göra med de lagren? Hälla ned dom i gruvhålen en gång till så att unga gruvarbetare kan få koldammslunga genom att släpa upp dem till ytan igen?”, frågade sig en parlamentsledamot. Ett annat smakprov ur debatten lyder: ”De säger att strejken handlar om framtidens arbeten. Har dom aldrig hört talas om teknisk utveckling, tror dom fortfarande att det finns gruvponnyer? Vore det nån önskan en mor borde ha vore det väl att hennes barn aldrig behövde slita livet ur sig i en gruva”.

Retoriken var verkligen ett brott med landets historia, för stenkolet var det som drivit Storbritannien framåt i trehundra år. Det hade varit förutsättningen för den industriella revolutionen och en enorm utbyggnad av infrastrukturen och kolet hade dessutom ett totalt monopol för att försörja hushåll, skepp, järnvägar och industrier med energi. Men redan innan första världskriget blev den allt billigare oljan en konkurrent, och under mellankrigstiden var krisen utbredd i många av de gamla kol- och industriområdena. Efter andra världskriget förstatligades gruvorna, och sedan inleddes den långa efterkrigsboomen, vilket gjorde att de 750 000 gruvarbetarna ännu en gång fick känna sig trygga med tillvaron.

Men 1950-talet blev den sista brittsommaren för kolet. I slutet av årtiondet började den billiga mellanösternoljan och naturgasen strömma in i Europa. På bara några enstaka år förlorade stenkolet både transport- och hushållsmarknaderna, samtidigt som stålindustrin gick över till billigare importerad koks. Ett tufft rationaliseringsprogram inleddes i samförstånd mellan regeringen och fackföreningarna, vilket gjorde att 400 gruvor stängdes fram till början av 1970-talet.

Kompromissen med facket betydde också att den förstatligade elproduktionen reserverades för stenkolet. Efterhand som elkraften ersatte hushållens eget kokseldande reserverades en stor del av just den marknaden för brittiskt kol. På det viset blev elen dyrare än nödvändigt, men eftersom kostnaden främst bars av enskilda hushåll drabbade det inte landets konkurrenskraft alltför hårt.

Landet var extremt beroende av att gruvarbetarfacket fortsatte att vara samarbetsvilligt.

Det gjorde också landet extremt beroende av att gruvarbetafacket fortsatte att vara samarbetsvilligt, men när den nationalistiska vågen i Mellanöstern fick oljepriserna att stiga i början av 70-talet ekade kompensationskraven snabbt även på de brittiska kolfälten. Arthur Scargill, som var en hårdför marxist, hade blivit ny ledare för gruvarbetarna 1972 när den första strejken bröt ut. Han var också en pionjär för det innovativa användande av mobila strejkvakter (flying pickets) som rörde sig över landet för att blockera kraftstationer och kokslager. Taktiken blev extremt framgångsrikt, inte minst för att strejken utlystes mitt i vintern när elavbrotten fick de mest kännbara konsekvenserna. Efter det fick gruvarbetarna 30-procentiga löneökningar och ett löfte om att inga gruvor skulle stängas. 

Två år senare gjorde gruvfacket om samma bravad med ännu mer framgångsrikt resultat. Den nya strejken drogs igång under en köldknäpp i januari och regeringen tvingades utlysa en industriell tredagarsvecka för att klara elförsörjningen. Landets ekonomi försämrades på ett katastrofalt sätt, vilket fick regeringen att utlysa nyval med parollen ”Who governs Britain”.

Kaoset blev för mycket för väljarna som i stället röstade fram ny labourregering som beviljade facket allt de hade begärt. Denna regering ledde sedan Storbritannien genom fem år av oavbrutna kompensationskrav, strejker och rekordinflation,. Detta kulminerade vintern 1978/79 i vad som kommit att kallas ”The Winter of Discontent”, när renhållningsarbetarnas och gravgrävarnas strejker ledde till att parker fick fungera som spontana soptippar samtidigt som man diskuterade att börja med begravningar till sjöss.

Trots att det ekonomiska och politiska kaoset skapade det absolut sämsta tänkbara läget för att utlysa nyval var regeringen tvungen att göra det. Händelseutvecklingen skulle under decenniet som följde sluta med att Storbritanniens korporativistiska samförstånd fick ett slut som gav eko över hela världen.

Partiet var redan på väg mot den ideologi som senare skulle få namnet nyliberalism.

Labourledaren Harold Wilson hade vintern 1974 saboterat de möjligheter som fanns för toryregeringen att hitta en kompromiss med facket vilket ironiskt nog ledde till att det konservativa partiet efter en uppslitande intern strid valde Margaret Thatcher till ledare. Samtidigt var partiet redan på väg mot den ideologi som senare skulle få namnet nyliberalism. Ledaren för inriktningen var Keith Joseph, som bland annat hämtade inspiration från Singapore. Hans marknadsorienterade planer hade fått genomslag i regeringsprogrammen redan i början av 70-talet, och det man sedan lärde sig av de båda strejkerna var att det fanns mycket litet utrymme för kompromisser om landet skulle förändras på allvar. 

Thatcher ledde valkampanjen 1979 med affisch på en lång kö av arbetslösa tillsammans med orden ”Labour isn’t working”,  och hon vann valet med det mest marknadsliberala program som lanserats någonstans i Europa på mer än ett halvsekel. Att bryta de korporativistiska järntrianglarna i de nationaliserade industrierna var en hörnsten. Scargill och Thatcher delade en intensiv avsky för varandra, och redan under den första valperioden närmade de sig en konfrontation. Regeringen vek dock i sista stund, men genomförde i stället en oerhört omfattande rationalisering av den föråldrade statliga stålindustrin där till sist fyra femtedelar av arbetena försvann. 

Modellen för omstruktureringen av kolindustrin var lika hård. Efter jordskredssegern i valet 1983 tillsattes Ian McGregor som lett omstruktureringen av stålindustrin som chef för det statliga kolmonopolet. Planerna för att lägga ned och rationalisera gruvor var omfattande, och lanserades den 3 mars 1984, precis när våren var på väg att bryta in. Facket var i grunden splittrat inför förändringarna, vilket gjorde att Scargill aldrig genomförde den medlemsomröstning han skulle ha gjort enligt stadgarna.

Några av de mest effektiva gruvorna fortsatte därför att arbeta under strejken. Regeringen hade dessutom byggt upp kollager som täckte mer än ett halvårs förbrukning och dragit upp detaljerade planer både för hur hamnarna skulle hållas öppna för import och för hur polisen på ett effektivt sätt skulle kunna möta de mobila strejkvakterna. När det i början av strejken visade sig att strejkvakternas blockeringar inte bröts upp tillräckligt snabbt gjordes regelverket för polisens agerande ännu hårdare. Efterhand som strejken drog ut hårdnade attityderna. En gruvarbetare sammanfattade utvecklingen: ”Vi trodde vi gick in i en industriell konflikt. Men det blev ett klasskrig”. 

Gruvstrejken var en episk och årslång kamp, som hela tiden hade starka politiska övertoner. Scargill hade som uttalat mål att störta regeringen, och under hösten krävde han också att pressen skulle nationaliseras för att den ”bättre skulle reflektera arbetarklassens intressen”. Thatcher var lika hård i sin övertygelse om att fackens inflytande behövde brytas, vilket också visade sig i den lika långa strejken som startade på tidningstryckerierna under 1986. 

Rakt genom hela den dramatiska utvecklingen fortsatte Järnladyn att vinna val, ända till hon ironiskt nog inte klarade de inre motsättningarna i partiet när omvärlden hade börjat tro att hon skulle sitta kvar för evigt. Men då var både den radikala liberalismen genomförd, och de brittiska reformerna hade blivit modeller runt hela världen, samtidigt som London blev ett globalt centrum för både idéproduktion, medier och kapitalmarknader. 

Foton: Jan Jörnmark