Gröna skogar som aldrig blev guld

Det finns i dag ett momentum kring idéer om att staten skall ta en aktiv roll i att skifta sektorer av ekonomin till en mer hållbar utveckling. Såväl EU som svenska staten ställer nu stora resurser till förfogande för att företag, kommuner och universitet gemensamt skall byta ut gamla teknologier. Idén om ”Staten som kapitalet” är dock långt ifrån oproblematisk och behöver skärskådas ordentligt.

I den första delen av den här artikelserien skildrades hur biogasen och förekomsten av stora offentliga bidrag förvränger incitamentsstrukturerna. Organisationer blir immuna mot vanliga riskbedömningar, önsketänkande och fantasikalkyler kan inte ifrågasättas när det alltid finns bidragspengar att ”kamma hem”.

Förekomsten av multipla bidrag skapar en toxisk jordmån där det alltid går att söka mer pengar och fortsätta investera i det som i själva verket är dödsdömt. På nationell nivå finns pengar från Energimyndigheten, Vinnova och Naturvårdsverket som tillsammans uppgår till flera miljarder. EU-pengar finns i mängder, såväl regionalstöd som klimatpengar, jordbrukspengar och på senare tid även så kallade innovationspengar.

I denna artikel beskriver jag ett fall där dessa faktorer tillsammans skapade ett veritabelt svart hål i ekonomin, där det till slut inte ens fanns lagar och regler som kunde sätta stopp för ett kommunalt bolags fantasier om att rädda världen och återindustrialisera Norrland.

***

Historien har sin upprinnelse tidigt 1990-tal när Örnsköldsviks kommun 1994 var först med att bygga en etanolmack. År 2004 var statsminister Göran Persson på besök för att inviga Etanolpiloten, vars mål var att skapa drivmedel från cellulosa. Målen var från början högt satta: ett miljövänligt alternativ till bensin skulle skapas och på kuppen skulle man återindustrialisera Norrland samt skapa världsledande teknik.

Inte ens lagar och regler kunde sätta stopp för ett kommunalt bolags fantasier om att rädda världen och återindustrialisera Norrland.

Precis som med biogasen bildades ett bolag, i det här fallet Sekab, som i sin tur är ägdes av ett antal kommunala energibolag: Skellefteå Kraft, Umeå Energi och Örnsköldsviks Energi. Även i det här fallet ledde ägarstrukturen längre fram till ett begränsat ansvarsutkrävande. 

Den tidigare bilförsäljaren Per Carstedt, blev VD för Sekab. Carstedt kom tidigt att kallas för ”Etanol-Jesus”. Med sin karisma och förmåga att övertyga blev han den lokale bidragsentreprenören med en förmåga att både skapa optimism och ta hem bidragspengar till orten. Idén om en miljövänlig återindustrialisering med tillhörande nya arbetstillfällen av avfolkningsbygderna i Norrland var oemotståndlig, såväl lokalt som hos politiker och myndigheter i Stockholm och Bryssel.

I ett tidigt skede beviljades Sekab ett stöd på 112 miljoner från Energimyndigheten för att bygga en pilotanläggning. Medfinansiering erhölls också från såväl regionen som traktens universitet, detta enligt den förhärskande idén om ”Triple Helix”, det vill säga att såväl det offentliga som industrin och akademin skall vara involverade för att åstadkomma utveckling. 

Ansökningar om bidrag bedöms ofta enligt ”Triple Helix” och här kunde Sekab checka av alla boxar – doktorer på området examinerades vid landets tekniska högskolor och Sekab var förstås den självklare arbetsgivaren.

Väl inne på Sekab skapades en miljö som i efterhand har beskrivits som sektliknande. En tidigare anställd utvecklingsingenjör beskriver bolagskulturen på följande sätt i min och Jan Jörnmarks bok Den industripolitiska återvändsgränden (2020):

I Sekabs föreställningsvärld skulle Sverige använda cellulosa-etanol istället för bensin. Det till- hörde en del av den interna jargongen hos vissa chefer att misstänkliggöra de som ifrågasatte etanol som framtidens drivmedel – de ansågs mutade av oljeindustrin. 

***

Trots stor optimism, betydande statliga bidrag och uppbyggnad av forskningskompetens gällande framställning av etanol ur cellulosa blev det snart tydligt att industriell produktion låg långt bort. Samma person som uttalar sig i citatet menar att det inom kort blev tydligt hur omogen tekniken var. Medan Carstedt talade om tekniken som i allt väsentligt färdigutvecklad var ingenjörerna inte i närheten av den prestanda som hade varit nödvändig. Kalkylerna var inte realistiska, men klimatfrågan, peak-oil-hypen, förhoppningarna om återindustrialisering, nya arbetstillfällen och tillväxt innebar att ingen ställde några kritiska frågor. Precis som i fallet med biogas utvecklade man en teknik utan potential som ett sätt att spekulera i oljepriset.

Klimatfrågan, peak-oil-hypen, förhoppningarna om återindustrialisering, nya arbetstillfällen och tillväxt innebar att ingen ställde några kritiska frågor.

För en icke-initierad framstår själva idén att utvinna etanol ur cellulosa som tämligen intuitivt befängd. Sunt förnuft borde göra gällande att det blir mycket mer kostsamt att bryta ner långa och komplexa strukturer som cellulosa till etanol jämfört med att exempelvis använda sig av sockerrör eller motsvarande som växer snabbt och enkelt på sydligare breddgrader.

***

Då det stora tekniska språnget visade sig ligga långt bort i tiden började Sekab engagera sig i mer esoteriska projekt utomlands. Redan från 2005 och framåt löper bolaget amok och rör sig långt bortom Sveriges gränser. Etanol importeras från Brasilien, fabriker börjar byggas i Ungern och Polen, man anlitar konsulter i Mozambique och försöker starta produktion i Ghana och Togo alltmedan planer skissas för att odla sockerrör i Tanzania. I Ungern gick 85 miljoner upp i rök.

I det privata näringslivet är internationell expansion ofta förknippat med stora utmaningar. Utländska marknader kan skilja sig kraftigt från hemmamarknaden i termer av konkurrens, konsumenters preferenser, tillgång till leverantörer och distributörer samt olika lokala regleringar. Det finns många exempel på hur svenska bolag misslyckats, även när de tar sig an relativt närbesläktade marknader. Ett inträde i Tyskland går sällan som planerat för ett svenskt bolag.

Mot bakgrund av detta ter sig de internationella satsningarna från ett litet kommunalt bolag i norra Sverige som fullkomligt halsbrytande. Förlusterna uppgick dessutom till hundratals miljoner under flera år, vilket fick skjutas in av de kommunala bolagen som ägde Sekab.

Hur går det ens komma på tanken att ägna sig åt alla dessa internationella eskapader samtidigt? Förklaringen står att finna bland annat i att Sekab i sitt systematiska bidragsentreprenörskap hittade offentliga finansiärer vars uppdrag var att göra av med pengar för dessa ändamål. På DN Debatt skrev flera forskare 2009 att ”Svenskt bistånd ska rädda miljöfarligt etanolprojekt”.

2015 kunde SVT rapportera att ”Biståndsorganet SIDA garanterar förre Sekab-direktören Per Carstedt 600 miljoner för hans projekt i Afrika”. Parallellt med detta drev Ekobrottsmyndigheten i Umeå en förundersökning om turerna där samme Carstedt hade köpt Sekabs afrikanska bolag för 400 kronor.

***

Eftersom det är olagligt för kommuner att spendera pengar utomlands började Sekabs äventyr ifrågasättas. I september 2007 erkände de tre kommunledningarna att de nu visste om vad som skett i Sekab. Att de inte förmodades känna till det som stått i årsredovisningar och uppmärksammats i lokala medier ter sig som minst sagt egendomligt och säger en del om vilken nivå av styrning och ansvarsutkrävande som kan prägla kommunala bolag.

Bortom att begå direkta lagbrott kan man förstås spekulera i vilka nivåer av korruption som var kopplade till den internationella expansionen. Hur går det exempelvis att säkerställa kvaliteten på konsulttjänsterna som upphandlats i Mozambique?

***

Precis som med biogasen händer sedan det som inte fick hända: lågkonjunkturen infann sig, och såväl oljepriset som etanolpriset gick i botten. Förlusterna ackumuleras i rask takt de följande åren och med detta följer en kombination av nedskrivningar och kapitaltillskott från de kommunala bolagen som ägt Sekab, ofta på hundratals miljoner kronor.

Precis som med biogasen händer sedan det som inte fick hända: lågkonjunkturen infann sig

Därefter följer en process av fördunkling och flyttning av förluster mellan olika budgetposter och kommunala bolag. Redan i maj 2011 skrev tidningen Norran i Skellefteå att ”Härvan tar aldrig slut”.

Denna formulering kan ses i ljuset av att Sekab trots ovanstående historia fortsatte att få pengar från Energimyndigheten i många år. Så sent som 2018 fick man dessutom fyra miljoner euro från EU för att fortsätta arbetet. Härvan har ännu inte tagit slut.

Mitt i denna härdsmälta har Sekab häpnadsväckande nog fått betydande internationell uppmärksamhet. Bolaget stoltserar på sin hemsida med att man 2009 fick ”Sustainable Bioethanol Award”. Utöver detta fick man dessutom besök från amerikanska ambassaden, detta eftersom president Obama ville ägna miljöteknik särskild uppmärksamhet. Sekab hedrades även av Örnsköldsviks kommun som årets miljöföretag 2015 för ”sitt arbete med att förse samhället med långsiktigt hållbara kemiprodukter och biodrivmedel”.

Kan debaclet i Örnsköldsvik och de olika fallen av biogas-haverier i Sverige de senaste åren ses som pikanta felsteg i en innovationsprocess som måste präglas av osäkerhet och misslyckanden? Eller påvisar de i själva verket strukturella problem med statlig involvering i innovation som antyder att dessa misstag kommer återupprepas om vi inte lär oss från de senaste decenniernas skräckexempel?

Tyvärr är parallellerna mellan Sekab-debaclet och dagens storslagna ambitioner om återindustrialisering av Norrland så många att man nästan blir mörkrädd.