Utblick Krönika
Grön extremism är fortfarande extremism
Kulturskribenter och miljöpartistiska riksdagsledamöter fortsätter gulla med Extinction Rebellion, trots att skadorna blir allt större. Johannes Riese skriver om vad klimatextremisterna egentligen är kapabla till.
Under två dagar i slutet av augusti blockerade aktivister från kampanjgruppen ”Återställ våtmarker” E4:n utanför Stockholm vilket orsakade totalstopp och enorma köer. Demonstranterna fick bäras bort av polis efter de vägrat flytta på sig och limmat fast sig . Flera ambulanser fastnade i kaoset, bland annat en med blåljus på. Tio personer från protesten begärdes snart häktade misstänkta för sabotage.
Samma vecka, den 2 september, limmade sig personer från den extremistiska klimatgruppen Extinction Rebellion fast med superlim i det brittiska parlamentet. De två händelserna – E4-limningen och Westminsterlimningen – är inte bara exempel på samma metod, utan hänger starkt ihop ideologiskt.
Gruppen ”Återställ våtmarker” har starka kopplingar till Extinction Rebellion. Deras talesperson har varit aktiv, Extinction Rebellion gör reklam för Återställ våtmarker på sin hemsida och deras metoder är rakt kopierade från Extinction Rebellion. Den senare beskriver sig som en ”internationell klimatrörelse som använder fredlig civil olydnad för att uppmärksamma och kräva omställning och systemförändring”.
I verkligheten är Extinction Rebellion en löst decentraliserade grupp med rötter från miljörörelsen och Occupy-rörelsen.
I verkligheten är Extinction Rebellion en löst decentraliserade grupp med rötter från miljörörelsen och Occupy-rörelsen. Målsättningen är simpel – att använda fredliga men disruptiv civil olydnad för att åstadkomma ett ”systemskifte” för att rädda klimatet.
Politiker från höger och vänster har fördömt vägblockeringen och till och med miljöpartister som beskrivit Extinction Rebellions metoder som ”spännande” distanserar sig. Men avståndstagandet är sent påkommet. Miljöpartiet har stuckit ut i svensk politik som försvarare av den här sortens grupper. Hösten 2020 bjöd partiet in Extinction Rebellion att träffa bland andra Annika Hirvonen och Lorentz Tovatt. Språkröret Per Bolund demonstrerade så sent som i somras tillsammans med Extinction Rebellion och i sitt partiprogram beskriver Miljöpartiet civil olydnad – ”handlingar som i dag är förbjudna, men som uppmärksammar orättvisor och samhällsproblem” – som någonting bra.
Miljöpartiet är inte heller ensamma. I Aftonbladet Kultur skriver Karin Pettersson ett försvarstal för samma civila olydnad. Hon frågar retoriskt: ”Vad är det rätta att göra i ett politiskt landskap som uppenbart struntar i det faktum att vår civilisation är hotad? Skriva en debattartikel? Ordna en fredlig demonstration?” De kostnader protesterna för med sig lyser med sin frånvaro.
Klimataktivismen har gått mycket längre i andra delar av världen.
Extrem klimataktivism är hittills ett sällsynt fenomen i Sverige. Men det finns skäl att vara vaksam på utvecklingen – den har gått mycket längre i andra delar av världen. Rörelsen Extinction Rebellion kom till liv på riktigt den sista oktober 2018 när 1 500 aktivister samlades utanför brittiska parlamentet och förklarade revolution mot den brittiska regeringen. Under de följande veckorna spreds rörelsen hastigt över staden. De blockerade fem av Londons viktigaste broar, planterade träd i Parliament Hill och begravde en likkista som symbolik för vår framtid. De limmade även fast sig vid portarna till Buckingham Palace och läste upp ett brev för drottningen.
Den sistnämnda metoden har blivit central i rörelsens aktivism. Aktivister som limmar eller kedjar fast sig på gator, vägar, landmärken eller andra platser med avsikten att vara så disrupta och få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Målet är att göra det så svårt som möjligt att föra bort folk från platsen där demonstrationerna pågår. Det är samma strategier som aktivisterna på E4 använde, och kallas ”lock on-strategier”. Aktivisterna är villiga att bli gripna, ibland till och med just den avsikten.
Extinction Rebellions hittills värsta aktion, ”Shut Down London” ägde rum i april 2019. Under två veckor ockuperade gruppen centrala områden i London, såsom Marble Arch, Piccadilly Circus, Parliament Square och Oxford Circus. Aktivister limmade fast sig vid och klättrade upp på tåg. De marscherade och la sig på vägarna för att blockera infarten till Heathrow. De limmade fast sig vid ingångarna till Londonbörsen. De kedjade till och med fast sig vid oppositionsledaren Jeremy Corbyns hus. Över 1 100 människor arresterades och hundratusentals Londonbor stördes i sin vardag. Liknande demonstrationer har sedan dess genomförts runt om i världen, även i Sverige.
Rörelsen har också en lång historia av att blockera och störa kommersiella aktiviteter. Förra Black Friday blockerade de flera av Amazon distributionscenter. Shells tankbilar har ockuperats och företagets kontor vandaliserats. Rörelsen har försökt blockera hela hamnen i Dover – en av Europas viktigaste hamnar.
Ibland förekommer mer kreativa – och bisarra – inslag.
Nyckeln i protesterna brukar vara att orsaka logistiska problem och ekonomisk skada, men ibland förekommer mer kreativa – och bisarra – inslag. Extinction Rebellion har haft halvnakna protester i brittiska parlamentet. De har firat ned sig med rep för att störa politiska möten. De grävde upp Cambridges mest berömda gräsmatta.
Under London Fashion Week 2019 deltog medlemmarna i ett begravningståg iklädda röda och svarta utstyrslar och bar likkistor med orden ”vår framtid”. Förra året hällde flera tusen aktivister röd färg framför ingångarna av Londons största finansiella institutioner för att symbolisera bankernas blodspengar.
Utöver att störa kommunikationer och affärer, kostar aktivismen stora resurser. Under vårens demonstrationer krävdes nästan 16 000 poliser för att återställa ordningen. Totalt har Extinction Rebellion kostat Londons poliskår, 60 miljoner pund – cirka 750 miljoner kronor – varav två tredjedelar bara för 2019. Det är enorma summor för en befolkning lika stor som Sveriges. Som jämförelse föreslog Moderaterna 863 miljoner kronor mer till polismyndigheten i sitt budgetförslag i år gentemot regeringen.
Rätten att demonstrera är självklar i en demokrati. Yttrandefriheten måste tåla både liktåg för framtiden och ilska mot politiker. Men den här sortens aktivism är något annat än demonstrationer – det är rena sabotage, ofta förknippad med livshotande fara. De aktivister som limmade fast sig på E4 blockerade inte bara arbetsresor och privatpersoner, utan även utryckningsfordon som blev stående med blåljus i trafikkaoset.
Snarare än att använda sig av yttrandefriheten har Extinction Rebellion gjort det rakt motsatta. I september 2020 blockerade gruppen tryckerierna till News Corp som ägs av Rupert Murdoch. Tryckningen och distributionen av fyra av Storbritanniens största tidningar försenades. Boris Johnson summerade motsägelsen: ”en fri press är väsentlig för att hålla regeringen och andra mäktiga institutioner till svars i frågor som är avgörande för vårt lands framtid, inklusive kampen mot klimatförändringar”.
Läs också:
Därför bör veckans vägblockader bli en ordentlig tankeställare. Inte minst för naiva miljöpartister och kulturredaktörer. Vägblockader och brottsliga protester räddar inte klimatet och är inte en del av det civiliserade politiska samtalet. Om vi vill undvika de enorma samhällskostnader och rena angrepp mot demokratin som Storbritannien fått uppleva behöver vi ta hotet från Extinction Rebellion på allvar och mota den antidemokratiska aktivismen i grind.