Gripande och dråpligt om den mångfacetterade Margaret Thatcher

Det är mitt i natten när Margaret Thatcher veckan före jul 1984 mellanlandar på Hawaii. Flygplanen var inte mer avancerade då än att VC-10an med tillgång till säng bakom draperi för den brittiska statsledaren behövde mellanlanda och servas under 24-timmarsflygningen från Hongkong till Washington.

Söndagen den 16 december hade Thatcher tagit emot den blivande Sovjetledaren Michail Gorbatjov på premiärministerns lantställe Chequers. Under sex timmars samtal växte insikten om att den nye ledaren gick att förhandla med, till skillnad från de åldrade generalsekreterare som föregått honom i den kommunistiska diktaturen, som även i praktiken styrde halva Europa bakom järnridån.

Sedan hade hon flugit till Peking för att onsdagen den 19:e december underteckna avtalet om att överlämna den brittiska kolonin Hongkong till Kina, med garantier för fortsatt oberoende under formeln ”ett land – två system”. Thatcher hade dåligt samvete gentemot hongkongborna och ville helst undvika att lämna dem i händerna på den kommunistiska diktaturen, men såg ingen annan praktisk utväg än att försöka förhandla fram så bra villkor som möjligt när det hundraåriga låneavtalet löpte ut. Från Peking flög hon till Hongkong för att uppdatera dem.

Därefter flygresa till Washington, under vilken Thatcher föresatte sig att vara vaken i 24 timmar för att uppdatera sig om ABM-avtalet (eller SALT-avtalet 1) en av de många akronymer som reglerade den vid tiden ständigt närvarande terrorbalans mellan NATO och Warszawapakten, väst och öst, som präglade Europa under efterkrigstiden med utspridda kärnvapenmissiler riktade mot varandras strategiska mål. Detta kalla krig var som allra hetast efter att Thatcher, liksom Reagan i USA, under 1980-talets första år börjat rusta upp ett eftersatt försvar mot sovjetisk aggression. Samt förstås läsa in sig på de amerikanska planerna på SDI, ”stjärnornas krig”, en defensiv förmåga att från rymden skjuta ner kärnvapenmissiler som enormt provocerade den sovjetiska sidan.

Under denna flygresa hade hon alltså mellanlandat i Honolulu och mottogs av en ”mycket sömning general”. Thatcher beklagade det korta besöket och att hon därmed inte skulle hinna se Pearl Harbor, den amerikanska militärbasen som attackerades av japanerna och drog USA in i andra världskriget. Hennes värdar förklarade att det låg på andra sidan flygfältet men att det tyvärr var en lång biltur. ”Vi kan väl promenera dit”, föreslog Thatcher, och när hennes värdar påpekade att det var mörkt tog premiärministern fram sin berömda handväska, ur vilken hon plockade en ficklampa. Så utrustade satte sällskapet av – Thatcher i högklackade skor – och kunde beskåda Pearl Harbor i gryningsljus innan de återvände till det startklara flygplanet, och Thatcher till ABM-avtalet.

Så varför hade Storbritanniens konservativa premiärminister en ficklampa i handväskan? I oktober samma år briserade ett antal bomber på hotellet i Brighton där Tories hade det årets partikongress, ditplacerade av irländska Provisoriska IRA. Thatcher förlorade vänner och kolleger och andra skadades svårt för livet, bland annat den nära kollegan Norman Tebitts hustru. Thatcher själv upplevde kaoset i ett mörklagt rum och tog med sig erfarenheten att vid ett bombdåd slås elen ut. Därav ficklampan.

Från kallt krig och strejker till fred och frihet

De intensiva dagarna före julen 1984 dyker upp i mitten av Charles Moores enorma biografitrilogi om Margaret Thatcher. Moore, politisk journalist huvudsakligen på Daily Telegraph fick uppdraget att skriva den redan 1997 och tillgång till såväl arkiv som vittnesmål från alla som jobbat i hennes närhet, inklusive utländska statsledare. Allt på villkor att ingenting publicerades före hennes bortgång. Varje bok är ett monumentalverk, men som Moore skriver så är också den gärning som skildras sant monumental och motiverar därför utrymmet. Som nedslagen ovan visar var Margaret Thatcher mitt i så gott som alla de händelser som definierade det dramatiska 1980-talet.

Hon tillträdde som premiärminister under ett 1970-tal där strejker och priskontroller var vardag och allt från flyg och teletjänster till vatten och energi tillhandahölls av loja statsföretag styrda i korporativ anda i samförstånd mellan fack och etablerade familjer. Thatcher var en outsider i denna samhällsmodell med sina rötter i den strävsamma lägre medelklass som vid samma period satt fast i en stagnerande ekonomi med konfiskativa marginalskatter på sina reglerade löner.

Margaret Roberts hade via studier och giftermål med affärsmannen Denis Thatcher tagit sig från småstaden Grantham och bostaden ovanpå pappans butik, vilket högfärdiga belackare inom parti och akademi aldrig glömde och aldrig förlät. Enligt både högkonservativa och vänsterakademiska kretsar var det vulgärt, sterilt och småborgerligt att ens diskutera ekonomi – och särskilt ekonomiska realiteter och förslag på liberaliseringar. Likaså att ifrågasätta det balanserade samförstånd som gav de senare en garanterad plats vid köttgrytorna.

Thatcher gjorde båda delar, och skulle på ålderns höst när hon inträdde i House of Lords efter en lång parlamentarisk karriär påpeka att hon aldrig medvetet hållit ett okontroversiellt tal i hela sitt liv. Konsensus såg hon som ”processen att överge allt man tror på, sina principer, värden och policyförslag för att uppnå någonting som ingen tror på men som ingen har några invändningar mot”. Denna väg mot makten är temat för den första volymen Not for turning eller From Grantham to the Falklands som kom direkt efter Thatchers död 2013.

När hon avgick i november 1990 var världen en annorlunda och på otaliga sätt bättre plats. Borta var priskontrollerna, strejkerna och fackets utpressande järngrepp över ekonomin. Den strävsamma medel- och arbetarklassen kunde både behålla mer av pengarna de tjänade och investera en del av de pengarna i numera privatiserade tidigare statsföretag på i alla fall hyggligt konkurrensutsatta marknader, samt äga sin bostad. Reformerna tar egentlig fart först under den andra regeringsperioden, bland annat för att Thatchers ekonomiskt liberala influenser från bland andra ekonomer som Milton Friedman och FA Hayek var en minoritetsuppfattning också i hennes eget parti och hennes egen regering. Detta är ett av många teman i den andra volymen Everything she wants från 2015.

Margaret Thatcher vann tre val och regerade i över elva år innan hon under kuppartade former fick avgå efter en inte tillräckligt klar seger över utmanaren Michael Heseltine. Det sistnämnda är temat för den avslutande boken Herself alone, en 850-sidig bit som något försenad kom i slutet av förra året. Här finns också upplösningen av kalla kriget, som Thatcher fick vara med att både avgöra och vinna. Boken tar också upp hur hon förtjänstfullt arbetade för att genom dialog reformera inte bara Sovjet under Gorbatjov, utan också få Sydafrika att avskaffa apartheid och frige den fängslade Nelson Mandela och kinesiska ledare att respektera Hongkongs friheter och avstå från våld mot den egna befolkningen. Det gav få popularitetspoäng, men i många fall resultat.

Ironiskt nog krockar också detta. Den ödesdigra tisdagen den 20 november 1990 deltar Thatcher på en officiell ceremoni och bankett i Paris samma dag och kväll som hennes parlamentsgrupp röstar om hennes partiledarskap och hon slutar tre röster kort från den kvalificerade majoritet som hade garanterat henne fortsatt ordförandeskap utan ännu en omröstning, vilket i förlängningen fick henne att avgå några dagar senare.

Är Monty Python en av oss?

Ingen tackar en politiker för vunna segrar och lösta problem, det finns nämligen alltid nya att ta sig an. Det är en av många insikter från Moores biografi. Bland mycket annat ger den en omistlig inblick i hur politik tillverkas, och det enorma arbete som krävs för att förändra den. Allt händer samtidigt, och den som tror att politik utformas av eftertänksamma strateger och uttänkta planer vet inte vad de pratar om. Sådana mönster kan i bästa fall spåras i efterhand, från vad som blev varaktigt av stundens inspiration.

Ett slags kulmen kommer 1987 då Thatcher gjorde succé på statsbesök i Moskva och svepte hem valet samma vår. Man skymtade början på slutet av kalla kriget, vilket samtliga aktörer bara tre år tidigare var helt uppslukade av. Några år senare var alla de viktiga aktörerna borta: Reagan, Thatcher, Gorbatjov. Redan 1991 var 1980-talets politiska ikoner bortsvepta.

Kvar finns en riklig historia och det är den Moore berättar. Med den äran. Böckerna är kolosser och gårdagens politiska ämnen känns ofta påfallande avlägsna, men det är initierat, intressant och mänskligt så gott som hela vägen. Boken är späckad av kunskap och anekdoter kring högt och lågt. Som när Thatcher träffar Nelson Mandela och har informerats synnerligen noggrant av sin personal om att låta honom berätta utan att avbryta och därför låter honom prata i femtio minuter i sträck, vilket aldrig hände förr eller senare. Och att det vänskapliga samtalet dem emellan pågick så länge att församlade journalister i rummet utanför började skandera ”frige Nelson Mandela”.

Moores lågmälda humor tar aldrig över, men är en kompanjon som förgyller läsningen. Thatcher var exempelvis omvittnat oförstående för språkliga tvetydigheter och det berättades ofta bakom hennes rygg om hur hon utan att reagera sagt att ”Every prime minister needs a Wille”, apropå den lojale trotjänaren och tidigare utmanaren Willie Whitelaw (”willy” kan alltså också syfta på det manliga könsorganet, motsvarande svenskans ”petterniklas”).

På partikonferensen i Bournemouth 1990 citerade Thatcher till jubel och skrattsalvor från Monty Pythons kända sketch om den döda papegojan apropå att de nybildade Liberaldemokraterna skaffat en fågel som partisymbol – Liberaldemokraterna är en sammanslagning av det socialliberala och det socialdemokratiska partiet, där socialdemokraterna talande nog var mer ekonomiskt liberala än socialliberalerna. Thatcher själv förstod dock aldrig det roliga i originalsketchens absurda språkekvilibristik. Nervöst hade hon frågat sin talskrivare precis innan hon gick upp på scenen: ”Den här Monty Python, John, är han en av oss?”, och fått det betryggande svaret att han var en stor anhängare av Torypartiet. (En nödlögn. Monty Python är förstås ingen person, vilket dock många i 1980-talssverige också trodde, och skådespelaren John Cleese som levererar de klassiska replikerna om ex-papegojan var i själva verket liberaldemokrat.)

Vass i repliken var hon dock. Stundtals lite för vass för sitt eget bästa, som när hon vid en middag fick frågan varför hon visade sådant förakt för sin utrikesminister Geoffrey Howe, med vilken hon var djupt och tilltagande oenig om önskvärdheten i tilltagande europeisk överstatlighet, och svarade att hon tvärtom gjorde sitt bästa för att dölja det. Eller när den tyske kristdemokratiske statsledaren Helmuth Kohl på ett europeiskt toppmöte sommaren 1990 gladde sig åt den tyska segern i VM-semifinalen mot England med kommentaren att tyskarna slagit engelsmännen i deras egen nationalsport, varpå Thatcher svarade att engelsmännen två gånger på 1900-talet besegrat tyskarna i deras. Också efter att minnet börjat svika henne rejält på ålderns höst kunde hon leverera liknande syrligheter, som när hon 2010 fick frågan om hon i brist på egen majoritet efter ett val hade gjort som David Cameron och samregerat med Liberaldemokraterna, och svarade: ”Kära du, det problemet hade jag aldrig.”

En mångfacetterad liberalkonservativ

Biografisviten kommer nära personen Margaret Thatcher och hennes många karaktärsdrag. Hon var betydligt mer mångfacetterad än vad många har velat göra gällande. Inte så konsekvent som hon själv hävdade, men inte heller så lynnig eller dogmatisk som andra velat göra gällande. Många ministrar vittnar om hur hon körde med dem, men hon var å andra sidan ständigt motarbetad av samma herrar, och var samtidigt mycket lojal och inkännande med personalen i sitt regeringskansli. Moore konstaterar att bilden av någon dogmatiker med färdiga svar inte heller stämmer. Thatcher lyssnade och velade, ibland länge och ofta kring minsta detalj, men när hon väl hade bestämt sig höll hon däremot vanligtvis fast vid sitt beslut.

En sak som slår en vid denna detaljerade genomgång är hur lite av den liberala agendan hon fick igenom, eller hade stöd för ens i sitt eget kabinett. Hon lyckades inte sälja biltillverkaren British Leyland, inte göra något drastiskt åt public service, inte i någon större utsträckning reformera välfärdsstaten (hon hade knappt ens själv några sådana ambitioner), inte märkbart minska skattetryck eller statsutgifter och faktiskt inte ens införa söndagsöppet för butiker. Inte ens när liberalismen var som mest inflytelserik på den politiska agendan var den någon majoritetsuppfattning ens bland konservativa, eller särskilt långtgående.

Givet detta kan man förstås bli smått uppgiven som marknadsliberal, men biografin och Thatchers exempel ger ändå två ledtrådar till vad som krävs för att nå resultat: en tydlig och lättkommunicerad linje och hårt arbete. Thatcher höll sin linje – med många avsteg, undantag och inväntande av rätt ögonblick – inte genom någon genomtänkt strategi, utan främst genom en ryggmärgsmässig och enkelt kommunicerad idé parad med enorm arbetskapacitet. Hennes sakkunskap oavsett fråga var erkänd även av meningsmotståndare, och resultatet av många långa dagar och nätter av bearbetade dokument, genomgående på bekostnad av sömn. Hon åstadkom mer än andra främst genom att arbeta hårdare än de flesta. Sedan har just frihetstanken – inte hela, men en bärande del av det thatcheristiska budskapet – den fördelen att den är just enkel och lättfattlig (vilket intellektuella aldrig kan förlåta den för).

Thatcher var på många sätt radikal och liberal, en varm vän av det hon kallade frihet under lagen. Hon både artikulerade denna tanke och gav konkreta exempel genom egna reformer och ett engagemang för dissidenter och politiska fångar och mot diktatur och förtryck. De där åren kring kommunismens fall vid 1900-talets slut präglades just av denna gärning, demokratisering och ekonomiska reformer i världens alla hörn.

Samtidigt var hon anglosaxiskt konservativ, som exempelvis inte ville legalisera vare sig pornografi eller droger och lät införa famösa förbud mot att undervisa om homosexualitet i skolorna. Charles Moore är hennes ädle riddare i sådana och andra kritiska frågor. Biografin är på intet sätt något okritiskt försvar för hennes gärning eller person, men Moore lyfter gärna fram det som kan anföras till Lady Thatchers försvar. Som att det senare beslutet var riktat mot vänsterdominerade kommunstyren, inte mot homosexuella. Eller att den där skolmjölken som hon drog in som skolminister 1971 – vilket renderade henne öknamnet ”Thatcher, milksnatcher” – inte var uppskattad bland skolbarnen eftersom skolorna ofta saknade kylskåp och mjölken som serverades till lunch var ljummen och hade skinn.

Moore ger kontext åt exempelvis Thatchers ofta vantolkade uttalande om att det ”inte finns något sådant som ett samhälle”. Vad hon menade med detta blir uppenbart redan från intervjusammanhanget, att människor som behöver bara kan få hjälp om andra människor tar på sig ansvaret och beredskapen att hjälpa närhelst de kan. Det sker inte av sig självt, utan handlar i grunden om personligt ansvar för sina medmänniskor, en poäng som den aktivt troende Thatcher ofta poängterade.

Hennes motstånd mot invandring har hedervärda undantag, som när hon tog strid för att utöka gruppen som kunde invandra från Hongkong, men de är just undantag. Och man bör notera att syftet med att utsträcka löftet att kunna invandra till Storbritannien om det skulle behövas var att ge fler mod att stanna kvar i den hotfulla situation som uppstod efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilket de flesta också gjorde. Invandringsmotståndet är en röd tråd, från försök att minska asiatisk invandring från kolonierna i början av hennes karriär, till en kritik av EU:s Maastrichtavtal för att genom fri rörlighet öppna för storskalig invandring som skapar etniska konflikter och nationalistpartier. Det är dock aldrig något som tar över agendan, precis som det ständiga terrorhotet och de många sprängningarna aldrig tillåts dominera den politiska agendan som under 2000-talets krig mot terrorismen med ständigt nya lagförslag och inskränkningar.

Thatcher var också ogenerad engelsk och brittisk patriot och värnade det hon såg som det bästa med sitt land och dess institutioner – och inte sällan också snäva nationella egenintressen som att lägga myndigheter i London eller att via skumraskaffärer och tvivelaktigt användande av bistånd sälja brittiska vapen. Därför är det intressant att hon samtidigt ofta kritiserade protektionism och nationalism. Det senare artikulerade hon inte minst i ljuset av serbisk stornationalism i det forna Jugoslavien. En nationalstat rymmer aldrig bara en nation poängterade hon, det är inte en stam, utan en juridisk konstruktion. Poängen är suveränitet – självstyre och en politisk nivå där de styrande kan ställas till svars för sina handlingar – inte stamvälde eller obehindrat folk-/majoritetsstyre. Nationalstaten vilar lika mycket på grundläggande individuella rättigheter som på en känsla av nationell gemenskap. Stolthet över det gemensamma politiska projektet kan bara växa i bröstet hos människor som är fria att leva sina egna liv.

Medan man inte behöver hålla med är det fascinerande hur intellektuellt rörlig, mångfacetterad och ofta välformulerad Thatcher var i sitt politiska värv. Hon var en av de första ledande politiker att engagera sig i klimatfrågor, och talade på IPCC:s konferens redan 1990, och hon ändrade efter att ha lyssnat på forskare från The British Antarctic Survey policy till att fasa ut freoner för att värna ozonlagret. Forskarna hade hon ett gott öga till efter att ha haft stor nytta av deras rådgivning om terräng och väderförhållanden under kriget mot Argentina 1982 om Falklandsöarna. I miljöfrågor liksom i hennes tankar kring europeiskt samarbete som inte handlar om att centralisera mer makt i Bryssel, utan om att involvera självständiga länder i samarbete kring handel och frihet, kan jag verkligen beklaga att borgerligheten i västvärlden ofta gjort andra vägval.

Ett minne att vårda

Charles Moore är en fantastisk berättare som ger insikter om ett historiskt skede, en politisk gärning, men också om människan som han de sista åren kom att tillbringa en hel del tid med i arbetet med boken, även om hon inte var intresserad av resultatet och inte läste den.

Under 2000-talet började Margaret Thatchers minne att svikta och även detta skildras med stor värme av Moore. Han berättar om hur hennes inlärda värdighet hjälpte henne också i sådana situationer. Bland annat när hon 2009 i bland annat författarens sällskap träffar påven i Rom och träffsäkert frågar inför mötet ”Vad säger man till en påve?” och efter visiten, som gick bra, hälsar på bröllopsfirande par och vinkar statsmannamässigt på bilder de velat ta. En timme senare hade hon inga minnen av vad hon hade varit med om.

Det är upp till oss andra att föra vidare minnet av Margaret Thatcher.

 

---

Vill man inte ta sig an tre tunga tegelstenar eller ha en liten försmak rekommenderas Charles Moores föreläsningar om böckerna på London School of Economics, som ger en god översikt.

Not for turning https://www.youtube.com/watch?v=-RwsAMhBiqA

Everything she wants http://www.lse.ac.uk/lse-player?id=3278

Herself alone http://www.lse.ac.uk/lse-player?id=4748

Det finns också en dramatisering av författaren kring dagarna för den konservativa kuppen för att avsätta Margaret Thatcher 1990 hos Spectator: https://www.spectator.co.uk/podcast/the-fall-of-margaret-thatcher-a-whodunnit