Gör inte flygresor till de rikas privilegium
Klimataktivisten Bono flyger runt med privatjet och i Sverige klagar ”influencers” med extravaganta flygvanor på att det är för billigt att flyga – men för billigt för vem, egentligen? Får den elitistiska sidan av miljörörelsen sin vilja igenom kommer det goda livet att vara reserverat för de rika.
En överdriven respekt för väljarnas önskemål är inte en anklagelse som ofta riktas mot Stefan Löfven. I en lätt surrealistisk debattartikel uppmanade dock 87 så kallade influencers statsministern att sluta göra en sådan stor affär av medborgarnas fria vilja. ”Ingen minns en statsminister som strök väljarna medhårs”, skriver de.
Vad de 87 sociala medie-kändisarna önskar sig är en statlig ”hockeytackling” mot folket:
Vi behöver nån som plockar bort den oekologiska potatisen från grönsaksdisken så vi inte ens kan se att den är två kronor billigare än den ekologiska. Vi behöver någon som den hårda vägen lär oss att jordgubbar inte är i säsong i februari, någon som förbjuder styckförpackade paprikor i plast. Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten.
Det är ironiskt att de valde att formulera sig just så. Inom något dygn började referat av deras egna flygvanor dyka upp på nätet, många av dem rätt extravaganta. En bloggerska hade just flugit hem från New York, en annan hade precis flugit inrikes till Norrland för att bo i ishotellet. En tredje publicerade någon månad före debattartikeln en drömsk video av moln som passerar förbi ett flygplansfönster och skrev ”fav thinking spot”. Och så vidare. Om ”hantera friheten” innebär att avstå från flygresor, framstår de helt klart som oförmögna att göra det.
Tankarna flyger osökt till individer som Leonardo DiCaprio och Al Gore. Båda har gjort sig kända för sin miljöaktivism, som de bekymmerslöst kombinerar med en dekadent livsstil. DiCaprio är så ökänd för sin vana att ta privatflygplan, till och med till miljöevenemang, att han skapade stora rubriker när han 2017 bestämde sig för att börja flyga med vanliga, kommersiella flyg i stället. U2-sångaren och miljöaktivisten Bono går längre och har ett eget privatplan – något som inte hindrade honom från att applådera den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg när hon i Davos påpekade att många i rummet förmodligen ”har vetat exakt vilka ovärderliga värden de offrat för att tjäna omätbara summor av pengar”.
I kontrast till dessa karaktärsfasta stjärnor verkar Greta Thunberg åtminstone leva som hon lär. I boken Scener ur hjärtat, som hennes mamma Malena Ernman skrivit tillsammans med sin familj, beskrivs hur Greta och hennes syster reste med elbil genom Europa när de ville se sin favoritartist uppträda i London. De befinner sig i en bättre position att kritisera andras klimatpåverkan, när de åtminstone följer sina egna principer. Att de verkar sakna den dubbelmoral som präglar många andra miljöentusiaster, såväl i Hollywood som på Expressens debattsida, gör dock inte deras utgångspunkt oproblematisk.
Blir flygresor dyrare kanske den välbeställda får lite bättre klimatsamvete, men den mindre resursstarka får stanna hemma.
”Deras blick på oss andra, vi som sitter fast i en sämre bemedlad vardag, kan emellanåt upplevas som sträng, på gränsen till nedlåtande”, skrev Konstnärsnämndens ordförande Gunilla Kindstrand i en recension av Scener ur hjärtat. Det är det som är problemet. Den genomsnittliga förälder vars barn vill se sin favoritartist uppträda i London har inte råd att ta ledigt länge nog för att bila dit via Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. De har definitivt inte råd att köpa en elbil. Ska de låta bli att unna sina barn konsertupplevelsen de så gärna vill ha, bara för att de inte har råd att resa dit miljövänligt?
Det finns många inom miljörörelsen som skulle svara ja på den frågan. Däri ligger rörelsens problem. Den elitism som kommit att prägla delar av västvärldens miljövänner gör dem påfallande svåra att sympatisera med.
Ett praktexempel är den f d infrastrukturministern Anna Johansson (S), som 2016 beklagade sig över att bensinen var för billig. För billig för vem? Det är lätt för ett statsråd med en månadsinkomst långt över 100 000 kronor att tycka bensinen gott kunde kosta mer. Det är en annan sak för den som bor ute på landet utan fungerande kollektivtrafik och försöker få budgeten att gå ihop.
Blir flygresor dyrare kanske den välbeställda får lite bättre klimatsamvete, men den mindre resursstarka får stanna hemma. Ännu värre är det när bensinen går upp i pris, för medan Anna Johansson blir nöjdare tvingas andra prioritera bort annat ur sin vardag för att ha råd att ta sig till och från jobbet. För den som lever utanför en storstad är bilen ingenting man kan välja bort.
Vad gäller flyget gör det knappt ens någon skillnad när svenskar väljer bort det. Johan Norberg påpekade nyligen att de 7 000 svenskar som då hade anmält sig till kampanjen ”Flygfritt 2019” motsvarades av ökningen av asiatiska flygresenärer den närmaste halvtimmen. ”Det första människor vill göra när de lämnar fattigdomen är nämligen att komma längre, möta andra och se världen”, skriver Norberg, och att då göra flygresor till en lyx för de bättre bemedlade är som att propagera för celibat i stället för att göra sex säkrare. Folk kommer att vilja röra sig, och rätt väg framåt är att utveckla sätt att göra det miljövänligare. Inte att göra flygresor till en lyx för de bättre bemedlade. Det bromsar utvecklingen av miljövänligare teknologi, och antagoniserar dem som inte har råd att leva upp till miljörörelsens krav.