Globaliseringens kris är ingen kris för digitaliseringen

Globaliseringens kris är ett av årets stora ämnen, och krisen är verkligen så djup att det finns anledning att fråga sig hur utvecklingen det närmaste decenniet kommer att se ut.

En rimlig utgångspunkt är att se hur kontinuerligt sänkta transaktionskostnader och digital teknik hittills drivit utvecklingen. Nationalekonomen och nobelpristagaren Ronald Coase definierade transaktionskostnaderna som ”kostnaden för att använda marknaden” i en mycket vid mening. Man kan sammanfatta problemet med att om olja eller skjortor går att få för en dollar i Nordkorea spelar det ingen roll, om man blir skjuten när man ska åka dit för att skriva kontrakt. Då går transaktionskostnaderna mot oändligheten.

Ända sedan 1970-talet har den digitala tekniken spelat en nyckelroll just för att sänka transaktionskostnaderna, men den processen har sällan analyserats på det sätt den förtjänar. Nyckelrollen kom från den förmåga den förmåga digitaliseringen haft att bryta traditionella gränser mellan branscher och länder, samt för att skapa säkerhet och kontinuitet i allt från kapitalmarknader till fysiska varuleveranser. Den digitala tekniken har också haft en viktig substitutionseffekt, som blev tydlig under pandemin: den har i en ständigt växande grad kunnat ersätta fysiska arenor och marknader.

När digitaliseringen har slagit igenom i någon ny bransch har den dessutom nästan alltid varit oreglerad, av det enkla skälet att den varit ny. Det har fått den att bryta sönder alla tänkbara barriärer på ett unikt sätt. Den förmågan kommer att bli avgörande för utgången av 2020-talets globaliseringskris.

***

En kort sammanfattning visar hur globaliseringen var en kontinuerlig process av oavbrutet fallande transaktionskostnader, ökad säkerhet och ny teknik. Bretton Woods-systemet från 1944 skapade en ram för ett nytt säkert globalt finansiellt system, och amerikanerna tog på sig rollen som stabil global centralbank. Decenniet efter kriget följdes också av inte mindre än fyra GATT-avtal, och den nya Europeiska gemenskapen växte fram lika snabbt. Det var genomgripande förändringar, vilket skapade en institutionell ram som gjorde det möjligt att investera i anläggningar som tidigare varit otänkbara. Man kunde som med Volvos Torslandafabrik utnyttja skalfördelar och sikta direkt på internationella marknader.

Vågen av protektionism försvagades av digitaliseringen.

Tillväxten följde ett mönster. Först växte handeln med råvaror och i mitten av 1950-talet kom genombrottet för nya globala leverantörer av olja och järnmalm. Det bröt det gamla västerländska industrialiseringsparadigmet, där industrier var knutna till inhemska råvarutillgångar. Områden som Bergslagen, Ruhr och Pittsburgh upplevde sina första vågor av avindustrialisering, när nya jätteindustrier växte fram längs kusterna. I nästa steg slog frihandeln igenom i serier av industribranscher. Nya östasiatiska leverantörer med lägre kostnader bröt oavbrutet igenom, och framåt 1970-talet gav det upphov till utbredda branschkriser, som skapade en första våg av protektionism och ifrågasättande av internationaliseringen.

Men vågen av protektionism försvagades av digitaliseringen, där Moores lag oavbrutet halverade priserna på elektronik samtidigt som kapaciteten ökade. Under 70- och 80-talen bröt mikroprocessorn igenom på bred front, och med det digitaliserades de stora nätverks- och kommunikationsbranscherna tillsammans med serier av nya industrier.

Digitaliseringen av finansbranschen var central för utvecklingen. Den skapade inte bara förutsättningarna för en fri internationell kapitalmarknad. Den möjliggjorde också hanteringen av kapitalmängder som ingen kunnat föreställa sig. I Stockholm var börsomsättningen två miljarder om året i slutet av sjuttiotalet. Tjugo år senare omsattes den summan inom ett par timmar efter att börsen öppnades på måndagsmorgnarna. Men de enorma kapitalmängderna och den alltmer fritt flödande informationen vitaliserade inte bara kapitalismen. De bröt dessutom ned det totalitära samhällssystem som dominerat hela den gamla kommunistiska sfären. Östblocket föll sönder och Kina blev en dynamisk del av den marknadsekonomiska sfären.

*** 

Den värld som existerade vid millennieskiftet var unik i sin öppenhet och sina – som det verkade – oundvikligt fallande transaktionskostnader. Med internet hade den sömlösa och supersnabba digitala tekniken nått en otänkbar nivå. År 1976 firade världens televerk hundraårsjubileum genom att dra fram landlina nummer 300 miljoner. Tre decennier senare såldes en miljard mobiltelefoner på ett enda år. Ytterligare några år efter det förvandlades telefonerna till handhållna kommunikationscentraler och kameror som oavbrutet kommunicerade med varandra tvärs över hela jorden.

Men det fanns destabiliserande element både i den nya rörligheten och den digitaliserade tekniken som ingen hade förutsett. Flygkapningarna den 11 september 2001 var början till globaliseringskrisen, för just rörligheten och den förenklade kommunikationen gjorde också en effektiv variant av terrorism möjlig. De två tornens fall blev sedan startpunkten på en ny era av krig och allmän oro i Mellanöstern. Utvecklingen destabiliserade energi- och råvarumarknaderna, vilket ytterligare drev på korruptionen i en mängd korrupta råvaruexporterande skurkstater. Under 2010-talet klassificerades allt fler länder som failed states, som det i många fall var omöjligt att ens besöka.

Den stora ekonomiska kraschen 2008/09 destabiliserade globaliseringen på flera sätt. 

Det som ändå dolde att transaktionskostnaderna ökade i en stor del av världen var att Kina gick in i en epok av hyperindustrialisering. Den kinesiska handeln med omvärlden mer än tiodubblades mellan 1995 och 2020 vilket skapade en tsunami av outsourcing: kinesiska fabriker lokaliserade vid jättehamnar som skeppade ut 20 miljoner containers om året försörjde det globala samhället med alla tänkbara varor och litet till.  Men den andra sidan av den östasiatiska hyperindustrialiseringen var den västerländska avindustrialiseringen, som takten drevs upp kraftigt. Industriarbeten ersattes med sämre betalda servicearbeten och skuldsättning, samtidigt som digitaliseringen också verkade destabiliserande genom att den oavbrutet gjorde alltmer komplicerade finansiella instrument möjliga.

Den stora ekonomiska kraschen 2008/09 destabiliserade sedan globaliseringen på flera sätt. När sänkta räntor inte räckte för att driva ekonomierna vidare blev svaret att centralbankerna gick in och ökade likviditeten på marknaderna. Digitaliseringen gjorde det möjligt, eftersom pengar idag är ettor och nollor som produceras utan några som helst hinder. Den ekonomiska nedgången följdes också en våg av populistiska rörelser, samtidigt som krigen och oron i olika failed states ökade strömmarna av flyktingar. De nya politiska partierna förenas av kraven på ökade bidrag, protektionism samt avvecklande av EU, WTO, Nato och en återgång till en lättbegriplig nation. Därför har Moskva och Putin också alltid utövat en stark dragningskraft på politiker som  Le Pen, eftersom Ryssland både haft flödande tillgångar av korrupta råvarupengar och är nationalismens själva urkälla. Putins tal i början av februari var avslöjande. Det innehöll en enorm blandning av blandade historiska anekdoter, som alla mynnade ut i en enkel sanning: Ryssland har alltid drabbats av svek och orättvisor från omvärlden. Bara ett krig kunde vrida orättvisan rätt igen.

När dessutom ett kinesiskt virus förvandlades till en pandemi under våren 2020 slog det direkt mot den rörlighet som varit en central del av globaliseringen. Men under pandemins första år visade det sig – som vanligt – att den digitala tekniken hade en så enorm och dynamisk kraft att stora delar av det globala samhället kunde fortsätta att fungera på distans. Men samtidigt upprätthölls stora delar av handeln och infrastrukturen med förstärkta flöden av centralbanksdrivna helikopterpengar, vilket ökade penningmängden i de västliga ekonomierna i en historiskt sett unik utsträckning.

Den inflationsdrivande kraften doldes mycket länge av den sänkta omloppstiden på pengarna, men i kombination med det rysknationalistiska Ukrainakriget har det nu blivit tydligt vilken inflationsbomb som låg dold. Samtidigt har den – som många uppfattade – framgångsrika kinesiska pandemistrategin vänts i sin absoluta motsats, vilket stoppar rörligheten av snart sagt alla tänkbara produkter.

***

Som den historiematerialist (och optimist) jag är, är jag övertygad om att det finns vägar ut ur det kaos vi idag ser på så många håll. I grunden handlar det om att produktivkrafterna utvecklats så snabbt att den institutionella överbyggnaden inte följt med. Det innebär i så fall att den västerländska samling som nu tycks ske kring Ukraina blir avgörande för att stärka både NATO och EU, som ända fram till den 24 februari faktiskt var ifrågasatta institutioner. Dessutom måste industriella och energimässiga försörjningslinjer stärkas. Där skapar digitaliseringen som vanligt möjligheter genom att sänka priserna på industrirobotar. Ekonomiskt utbyggbar kärnkraft blir också efterhand ett alltmer gångbart alternativ. Rimligen krävs det ett par-tre normala konjunkturcykler att genomföra en sådan omställning, vilket kommer att ge oss två mycket intressanta decennier framöver.

Foton: Jan Jörnmark

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!