Georgiens svåra väg till Danmark

Det skiljer 4 318 kilometer mellan Danmark och Georgien. I boken The Origins of Political Order (2011) frågar sig statsvetaren Francis Fukuyama hur länder ska agera för att nå Danmark. Med Danmark menar Fukuyama inte det geografiska området. Det är snarare en symbol för länder som är fredliga, välmående och med låg korruption.

I början av 2000-talet var Georgien motsatsen till Fukuyamas Danmark. Landet präglades av korruption, censur och vanskötsel. I dag är Georgien ett helt annat land, men för en vecka sedan greps oppositionsledaren Nika Melia i vad som anses vara ett politiskt motiverat åtal. Det fick tusentals människor att gå ut på gatorna för att demonstrera för demokratin.  

När jag för tre år sedan satt på en av Tbilisis många uteserveringar påminde det om en något sliten men otroligt charmig stad i hjärtat av Centraleuropa. Att Tbilisi ligger betydligt närmare Teheran än Budapest är svårt att tro. Kanske var det den känslan som fick många att hoppas att Georgien kunde lämna arvet efter Sovjetunionen bakom sig och bli en västerländsk demokrati. Men det är en lång väg från Georgien till Danmark, inte bara geografiskt. Det här reportaget är ett försök att reda ut om det fortfarande finns anledningar att hoppas eller om Georgien är ännu ett exempel på ett land som övergett vägen mot demokrati till förmån för ett auktoritärt styre.

Röda rosor och orangea katter

Den 23 november 2003 stormar oppositionspolitikern Micheil Saakashvili det georgiska parlamentet med en bukett röda rosor i handen. Namnet rosenrevolutionen var därefter givet. Men revolutionen började redan 20 dagar tidigare.

Den politiska och ekonomiska krisen stod runt hörnet när presidenten Eduard Sjevardnadze utlyste parlamentsval. Trots att alla opinionsundersökningar indikerade en överlägsen seger för oppositionen tvekade inte den sittande presidenten att utropa sitt parti till segrare kort efter att vallokalerna stängt.

Ett par dagar senare hade massiva demonstrationer spridit sig till alla större städer. Situationen blev till slut ohållbar för Sjevardnadze och han valde att avgå natten till den 24 november. Den natten firade över 100 000 demonstranter ute på gatorna med musik, fyrverkerier och konserter ända till gryningen. 

I dag har vardagskorruptionen i princip försvunnit.

Ett nytt parlamentsval utlystes och Saakashvili fick ett starkt mandat från folket för att reformera landet. Han lovade att förändra Georgien i grunden. Saakashvilis visioner var storslagna och till viss del även framgångsrika. De närmsta åren skulle präglas av liberala reformer inom framför allt antikorruption, ekonomi, utrikespolitik och infrastruktur. Innan rosenrevolutionen ansågs Georgien vara ett av världens mest korrupta länder. Enligt Transparency International Index låg Georgien då på plats 133 bland världens länder. I dag har vardagskorruptionen i princip försvunnit och Georgien placerar sig i stället på plats 45. 

Här hade historien om Georgiens resa mot Fukuyamas Danmark kunnat ta slut. Fria val, fredliga maktskiften och kraftigt minskad korruption. Men alldeles för sällan är verkligheten så enkel. 

Den liberala rörelsen i Tbilisi

Anledningen till att jag befann mig i Tbilisi för tre år sedan var för att träffa jämställdhetsaktivisten Liana Jaqeli. Jag hade förberett flera frågor kring jämställdhet, hbtq-rättigheter och demokrati i Georgien men var ändå nervös över att vi inte skulle ha något att prata om. Men innan jag ens hunnit ta fram min ljudinspelare så hade Liana hunnit bli arg på regeringen och påbörjat historien hur hon och hennes vänner startade Georgiens första feministiska filmstudio.

– Alla länder är traditionella, alla länder har traditioner. Ändå kan de flesta demokratier lyckas bättre än att ha endast 14 procent kvinnor i sitt parlament och helt sakna högt uppsatta kvinnliga politiker, sa Liana Jaqeli. 

Det hon beskrev under vårt samtal var ett splittrat land. Det finns en liberal rörelse, framför allt i Tbilisi, som driver frågor kring jämställdhet, hbtq och som vill närma sig Västeuropa ännu mer. De senaste åren har rörelsen anordnat flera stora demonstrationer och uppmärksammade manifestationer. De möts återkommande av ett hårt motstånd. En av de större demonstrationerna var Tbilisis ”Raveolution”. 

Det hela började i maj 2018 när polisen stormade en av Georgiens mest populära nattklubbar. Tbilisi har länge varit känt för sitt levande kulturliv, det pulserande nattlivet är inget undantag. En av de största klubbarna ligger i en nedlagd simhall i utkanten av Tbilisi. Här finner unga liberaler, feminister och hbtq-personer skydd från ett annars dömande konservativt samhälle.

Tidigt morgonen den 12 maj stormade beväpnad polis klubben. Den officiella anledningen var att de sökte efter droger. Över 50 personer arresterades och flera vittnade om polisbrutalitet. Inom några timmar hade tusentals personer samlats för att uttrycka sitt stöd för nattklubbarna och friheten de representerade för många. Inom kort hade demonstrationen förvandlats till ett stort dansgolv med en DJ som spelade technomusik för de 20 000 personerna som dansade utanför parlamentet. Dagen därpå bildade högerextrema och konservativa kristna en motdemonstration för att stoppa ”hbtq-propagandan”. Hundratals poliser försökte hålla borta de arga motdemonstranterna och inrikesministern menade på att Tbilisi var på gränsen till ett inbördeskrig. 

Läs också:

Ett annat Polen är möjligt

Gustaf Reinfeldt

När Orbán tappade greppet om Budapest

Tobias Samuelsson

För 20 år sedan startade Liana Jaqeli och hennes vänner filmstudion ”Mobile Film Studio – Accent on Action”. Tillsammans med lokala organisationer anordnar de utbildningar för kvinnor i viktiga frågor.

– För att uppnå verklig förändring kan vi inte vänta på att de manliga politikerna börjar bry sig, vi behöver fler kvinnor inom politiken.

Situationen för hbtq-personer är ännu svårare. Det var fortfarande tidig morgon när min pojkvän lämnade vårt hostel i Tbilisi för att hitta ett café där vi kunde äta frukost. Ute på gatan blev han omsprungen av affischerande ungdomar. Budskapet var på georgiska men den tecknade Prideflaggan visade tydligt vad det handlade om. I Georgien är det lagligt med homosexualitet och det finns lagar mot diskriminering, men rättsväsendet är långtifrån opartiskt i dessa frågor. Det är inte ovanligt att hbtq-personer som försöker anmäla diskriminering helt enkelt nekas av polisen att ens få anmäla brottet. 

Någon timme senare gick jag förbi gatan där hbtq-aktivisterna hade satt upp sina affischer. Nu låg alla affischer nedrivna på marken. 

Elitens korruption

Vid Sovjetunionens fall 1991 blev det tydligare än någonsin att Sovjet var mer än enbart en regim. Även om Georgien formellt sett inte längre tillhörde unionen levde dess arv vidare. Den ryska sociologen Yuri Levada började 1989 studera vad han kallade ”Homo sovjeticus”. Begreppet myntades ursprungligen av kommunistpartiet för att beskriva den nya bättre människa som skulle växa fram med hjälp av det kommunistiska systemet. Det dröjde inte länge innan kritiker kapade begreppet för att beskriva vad de menade var det egentliga resultatet av sovjetisk politik. Homo sovjeticus var cynisk, paternalistisk och misstänksam. Levada antog att Homo sovjeticus skulle försvinna tillsammans med Sovjetunionen, men kulturen var svårare att bli av med än den faktiska politiska ledningen. 

När Saakashvili förlorade parlamentsvalet 2012 och avgick självmant var det unikt i både Georgiens och regionens historia. Trots det fredliga maktskiftet och att landet utvecklades under Saakashvilis tid är han i dag otroligt impopulär. Saakashvili anses exempelvis vara en av anledningarna till att hans tidigare parti UNM förlorade förra årets parlamentsval.

För att bättre förstå Georgien efter Saakashvili ringer jag upp Nina som arbetar på en människorättsorganisation i Tbilisi. Nina heter egentligen något annat men har valt att vara anonym. Att öppet uttrycka kritik mot regeringen skulle kunna försvåra hennes arbete i Georgien. 

Det har definitivt skett en stagnation i Georgiens demokratiska utveckling.

Hon har bett mig ringa upp via Signal, en krypterad kommunikationsapp, men uppkopplingen är skakig den här dagen och hon får gå runt en stund innan hon hittar en plats där vi kan tala utan störningar.

– Det har definitivt skett en stagnation i Georgiens demokratiska utveckling, men jag skulle även säga att det går åt fel håll. Det är särskilt tre områden som har backat de senaste åren; rättsuppbyggnad, mediefrihet och anti-korruption. Även om vardagskorruptionen har försvunnit finns det fortfarande state capture.  

State capture är ett begrepp som först myntades av Världsbanken i en rapport om korruption i Östeuropa och Centralasien 2003. Den såg behovet av ett nytt begrepp som kunde särskilja vardagskorruptionen från hur mäktiga oligarker påverkade politiken. Kortfattat innebär det att regeringen används för att driva en politik som gynnar eliten. 

Vid parlamentsvalet 2012 förlorade Saakashvili mot Georgisk dröm med oligarken Bidzina Ivanisjvili i spetsen. Kritiker menar på att Ivanisjvilis egentliga motivation till att ge sig in i politiken var att öka sin egen förmögenhet. 

– Ivanisjvili är den som styr Georgisk dröm och därmed regeringen, men han har ingen officiell position inom regeringen. Trots att han har så pass mycket makt och påverkan på landet går det inte att ställa honom till svars. 

”Ingenting är avgjort än” 

SILC, Swedish International Liberal Center, är en liberal biståndsstiftelse som arbetar med att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Per Olsson, som ansvarade för dess projekt i Georgien fram till 2019, börjar med att berätta om SILCs samarbete med det liberala Republikanska partiet som avslutades 2019. 

– Republikanska partiet började som en liberal underjordisk rörelse på 70-talet. Det bildade en regeringskoalition med maktpartiet Georgisk dröm 2012, men dess kärnväljare blev besvikna på partiets utveckling under den här tiden och vid nästa val åkte det ur parlamentet.

– Luften gick ur dem, precis som egentligen hela demokratiseringen, säger Per Olsson.

Jag kan inte låta bli att känna mig besviken över att Georgien, som kallades för ”a beacon of liberty in the region” av George W. Bush under ett statsbesök, verkar vara så pass långt ifrån vad vi i Sverige skulle kalla för en demokrati. 

– Ingenting är avgjort än. Potentialen i Georgien är större än i Tbilisi, där finns det en större möjlighet att påverka politiker i en liberal riktning. Nästa år är det regionval och där kommer vi förhoppningsvis se en förändring, säger Violetta Shastina Ravid, som är den som arbetat med landet efter Per Olsson.

När det gäller liberal ideologi verkar det inte helt hopplöst heller, trots Republikanska partiets nedgång.

– Det finns jättemånga libertarianska partier. Det är något rebelliskt med libertarianismen. Bland annat Girchi, ett ungt parti som bland annat kämpar för att legalisera cannabis. 

Jag kommer att tänka på den libertarianska ölbaren jag råkade ramla in på sist jag var i Tbilisi. Stort över ena väggen hängde en gula flagga med en skallerorm och texten ”Don’t tread on me”. Kanske att det var en liknande ölbar som grundarna av Girchi hade suttit på när de bildade sitt parti. 

En demokrati bland diktaturer

För att få en större förståelse för den politiska kulturen och de demokratiska institutionerna i Georgien kontaktar jag Per Ekman, doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han skriver sin doktorsavhandling om Georgien med ett perspektiv från självständigheten fram till i dag. 

– Det är lättare att störta en odemokratisk ledare än att bygga en långsiktig demokrati med stabila institutioner. Det har ju tagit lång tid även inom västvärlden. Man måste även se vad man jämför med, jämför man med ett perfekt demokratiskt ideal så kommer man bli besviken, förklarar Per Ekman.

Man har parlamentet, president och domstolar men de fungerar inte på det sätt som vi tänker oss.

Det blir tydligt när man ser till Georgiens rankning i demokratiindex. I den senaste rankningen från The Economist får Georgien betyget 5,31 av 10, vilket innebär att landet klassas som en hybridregim. De kriterier som framför allt drar ned landets betyg är ”fungerande stat” och ”politisk kultur”. När valobservatörerna redogjorde för sin rapport efter parlamentsvalet i oktober var det just de här kriterierna som återkom. Enligt dem förekom det inte något systematiskt valfusk, men de stora medierna var uppenbart partiska och det fanns flera tveksamheter kring hur partiernas kampanjer finansierades.

Sammantaget gjorde bristerna att det blev svårt för väljarna att ta ett informerat beslut, men observatörerna ansåg inte att det påverkade valets utgång. Det höll inte oppositionen med om, i stället valde den att avstå från sina platser i parlamentet och kräva nyval. 

– Även om det finns formella institutioner så är det inte säkert att de fungerar. Man har parlamentet, presidentämbetet och domstolar men de fungerar inte på det sätt som vi tänker oss att det ska fungera. I stället för att ha oberoende domstolar så har man domare som jobbar för regeringen. Georgien är definitivt inte det värsta exemplet, men ändå finns det oppositionella som hamnar i fängelse, säger Per Ekman.  

Den 23 februari stormade polisstyrkor oppositionspartiet UNM:s kontor för att arrestera partiledaren Nika Melia. Filmklipp från händelsen visar hur de oppositionella försöker blockera dörren till lokalen med bord och andra möbler. Samtidigt fortsätter poliser i kravallutrustning att pressa sig in och kastar in tårgas i den trånga lokalen. Melia står anklagad för att ha planerat en statskupp 2019, men det råder ingen tvekan om att åtalet mot honom är politiskt motiverat. 

– En intressant fråga att följa är också hur stora protesterna mot gripandet kommer att bli. En stor andel georgier röstade trots allt på Georgisk dröm i senaste valet. Ett starkt regeringsparti och ett antal svaga oppositionspartier kan oavsett detta vara problematiskt för Georgiens demokratiska utveckling på sikt, säger Per Ekman.

Det här inte första gången. Efter att Saakashvili avgick som premiärminister 2012 var han tvungen att lämna landet för att undvika politiskt motiverade åtal. Trots exil fortsatte han som UNM:s presidentkandidat i valet 2020. Det som jag har svårt att förstå är hur han kan vara så pass impopulär att folk hellre röstade på Ivanisjvili som är uppenbart korrupt. 

– Det hans regering inte lyckades med var den demokratiska processen i hur man fattar beslut och genomför dem. Demokrati går inte alltid så fort, därför körde de väldigt mycket genvägar. Det fanns en väldigt tajt kärna som bestämde allt och bara körde på. Många tyckte han började likna en slags upplyst despot, han bestämde vem som skulle delta i Eurovision, han bestämde var olika byggnader skulle uppföras och hur de skulle se ut. Till slut blev det för mycket av allt, säger Per Ekman. 

Trots sina mindre demokratiska tendenser blev han snabbt populär både i Europa och USA. Saakashvili var långt ifrån de gråa sovjetledare världen var vana vid att se i Östeuropa. Förutom sitt energiska manér och sin utmärkta engelska visste han också vad ledare inom väst ville höra. Han berättade vältaligt om arbetet för minskad korruption, stärkta mänskliga rättigheter och den pågående demokratiseringen. 

Det nära samarbetet med USA och Nato fick Saakashvili att tro att det fanns ett brett stöd utomlands för att ta tillbaka utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien som brutit sig loss i början av 1990-talet. Efter år av mindre militära konflikter i områdena kulminerade det 2008 när Saakashvili gav order om att anfalla den sydossetiska huvudstaden. Något stöd från USA eller andra Natoländer kom inte. Ryssland, som länge stöttat utbrytarrepublikerna, var inte sena med att svara militärt. Kriget var över på mindre än en vecka. 

Augustikriget stärkte folkets ilska gentemot Ryssland, men det bidrog också till en mer splittrad syn på Saakashvilis regeringstid. Han har fortfarande kvar anhängare, men än fler som är mycket kritiska till de sista åren av hans regeringstid.

Trots att det har gått tolv år sedan kriget är relationen till Ryssland fortfarande frostig. Georgien har i stället stärkt samarbetet med länderna i sitt närområde och fortsatt att närma sig den Europeiska unionen. Det är tydligt att samarbetet också har ett folkligt stöd. Få städer har så många EU-flaggor runt om i staden som Tbilisi. Vid nästan alla officiella byggnader hänger den blåa flaggan med stjärnorna bredvid den georgiska och när oppositionen demonstrerar är det alltid med båda flaggorna viftandes. 

Liberalt och auktoritärt  

Ibland känns Georgien som två länder i ett. Det finns en libertariansk ölbar i Tbilisi, en feministisk filmstudio som reser landet runt och hbtq-vänliga nattklubbar. De har (någorlunda) fria val, ett starkt civilsamhälle och fredliga maktskiften. Den sovjetiska atmosfären är heller inte lika påtaglig som i många andra länder. Samtidigt har oppositionsledare blivit arresterade och den senaste veckan har tusentals människor har samlats i Tbilisi för att försvara Georgiens sköra demokrati. 

När demokratin kommer i vägen för deras egna intressen har ingen av kandidaterna några större problem med att tänja på reglerna.

I det senaste parlamentsvalet stod det mellan en korrupt och en maktfullkomlig ledare. Båda sade sig vara demokrater, och till viss mån stämmer det, men när demokratin kommer i vägen för deras egna intressen har ingen av kandidaterna några större problem med att tänja på reglerna. I Georgien har demokrati blivit både ett styrelseskick och en symbol för Västeuropa, välstånd och självständighet, allt det som Fukuyama sammanfattade som Danmark. När demokratin blir en symbol i stället för institutioner och reformer kan politikerna fortsätta tala om demokrati utan att riskera sina privilegier. Men att bara vifta med EU-flaggor kommer inte föra dem närmare Danmark. 

Hindren för demokrati som finns är dock större än enskilda politiker. Homo sovjeticus och den sovjetiska kulturen både inom politik och förvaltning finns kvar. När en ny generation tar över är det i ett system som formats av den tidigare generationen. Det går att avsätta en odemokratisk ledare och det går att avskeda en korrupt byråkrat, men det är svårare att bli av med det system de är en del av. 

Det som blir tydligt när jag intervjuar ideella organisationer och akademiker är att Georgien inte är ett klassiskt exempel på ett land som gått från demokratiskt till auktoritärt. Snarare är det så att många i väst haft för höga tankar kring Georgiens demokrati till att börja med. Demokratin är inte en linjär process som går rakt mot perfektion, men den närmaste tiden kan vara avgörande. Det finns trots allt fortfarande hopp för Georgiens demokrati, men det kommer dröja innan landet blir Fukuyamas Danmark.