Samhälle Essä
Generositeten med mediestödet måste få ett slut
I skoldebatten är det självklart att skattemedel innebär hårda krav. Men medierna får stora summor i stöd nästan utan villkor. Vi borde både förvänta oss och kräva mer av medieföretagen, skriver Jonas Gummesson.
Den sympatiska tanken bakom det nya mediestödet som landade på riksdagens bord före sommaruppehållet är att fler ska få chansen när presstödet, avsett för gamla tiders papperstidningsutgivning, går ur tiden. Det nya stödet är teknikneutralt och tillgängligt för alla aktörer på nyhetsmarknaden. Det spelar ingen roll hur materialet sprids till konsumenterna, om det kostar pengar eller är gratis eller rör sig om lokal-, regional- eller riksmedia.
Avsikten sammanfattas i portalparagrafen 7.3 i kulturminister Parisa Liljestrands 90-sidiga proposition om ”Ett hållbart mediestöd för hela landet” (2022:23/133):
Mediestödets syfte är att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling av hög kvalitet. Syftet ska uppnås huvudsakligen genom att mediestödet främjar tillgången till lokal och regional nyhetsförmedling i hela landet, men även genom att stödet bidrar till en mångfald av allmänna nyhetsmedier av hög kvalitet.
Vem som verkligen får vad när pengarna fördelas är en öppen fråga. Regeringens proposition ska kompletteras med särskilda föreskrifter från Myndigheten för press, radio och TV (MPRT). Remisstiden för det förslaget går ut i september. Den nya lagen träder i kraft vid årsskiftet. För pressade tidningsägare ute i landet blir det en kamp mot klockan innan man vet vad som gäller och vilken summa som kan räknas in i redaktionsbudgeten för 2024. Mindre tidningar med få anställda och nischtidningar riskerar sänkta bidrag. Det avgörande blir hur regelverket i sin helhet utformas och tillämpas och där finns det alltså inget slutgiltigt svar ännu.
Kraven på nyhetsproducenterna för att få ta del av mediestödet är allmänt hållna och lågt ställda.
Kraven på nyhetsproducenterna för att få ta del av mediestödet är allmänt hållna och lågt ställda. Formuleringen om ”hög kvalitet” är intetsägande. Regeringen värjer sig också mot alla former av siffersatta mål för den totala andelen redaktionellt material i förhållande till annonser, respektive egenproducerat innehåll. Mediestödsnämnden slipper ägna sig åt räkneövningar när ansökningarna prövas och det underlättar naturligtvis processen.
Ett intressant faktum är propositionens fullständiga avsaknad av affärsmässiga motkrav för att kvittera ut bidragspengar ur statskassan. På ägarsidan talar vi om ett fåtal stora koncerner som tillsammans via alla sina titlar kommer att tillgodogöra sig merparten av den skattemiljard som står till förfogande.
I en annan bransch dominerad av stora privata aktörer med vinstmål för ögonen ser det annorlunda ut. På sistone har det mer eller mindre varit skottpengar på friskolorna. Socialdemokraterna driver på för att misstänkliggöra det privata skolföretagandet av politiska skäl och det ligger också i väl linje med Magdalena Anderssons uttalanden från S-kongressen i november 2021 om att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över välfärden.
I fallet med skolkoncernerna har även regeringen varvat upp och nu väntar vad det verkar ett stålbad. Skolminister Lotta Edholm har aviserat hårdare tag över hela linjen för att komma till rätta med vad som ses som övertramp och bristande ansvarstagande på bekostnad av eleverna. Statens uppgift är inte att tillhandahålla skattemedel som på sista raden berikar ägarna. Pengarna ska gå till hög kvalitet i undervisningen. Ungefär. Och som en jämförelse.
Översatt till mediabranschen skulle det medföra krav på begränsade vinstuttag och återinvesteringar i enskilda företag. Inte som nu att kassorna töms varje år för att upprätthålla önskade vinstmarginaler och utdelning till ägarna. Med ett annat synsätt från regeringen skulle det inte gå lika enkelt. Ett enkelt förbehåll för att de dominerande ägarkoncernerna ska få ta del av mediestödet skulle kunna vara att vinstmedel fonderas på koncernnivå för att balansera goda och dåliga tider, undvika panikartade sparpaket och säkerställa en långsiktig verksamhet i enskilda tidningsföretag. Det skulle både Schibsteds norska ägarstiftelse och Bonniers ägarfamilj överleva. För skattebetalarna skulle det ge avkastning på investerat kapital.
Men i mediabranschen går det stick i stäv med det traditionella synsättet och är av allt att döma inte heller ett perspektiv som regeringen haft för ögonen. I propositionen nämns inte ordet vinst. Inte heller vinstuttag. När mediesektorn under så lång tid dominerats av diskussioner om digitala affärsstrategier och prenumerationskoncept framstår det som anmärkningsvärt. Medieägarna tillåts leva kvar i sin alldeles egen lilla bubbla. Staten är både generös och lättsinnig. Frågan är varför två i grunden kommersiella branscher bedöms med så olika måttstockar och hur länge det kan fortgå. Vad händer om entreprenörsnestorn Peje Emilsson, som äger och driver både konsultjätten Kreab och ekonomiskt lönsamma privatskolor och seniorboenden, köper Svenska Dagbladet? Ska mediestödet dras in då eftersom han per definition är en ondsint krämare?
Eller är stödet reserverat för Schibsteds ”family of digital brands” som koncernen kallar sig? Och där tidningarna i News Media-divisionen används för att driva trafik till ”Nordic Marketplaces” och ”tillhandhålla en attraktiv kundupplevelse i hela Schibsteds portfölj” (”Provide attractive customer experiences across Schibsted´s portfolio”). Observera att begreppet journalistik inte förekommer i den sammanfattande illustrationen på sidan elva i PDF-presentation från bolagets kapitalmarknadsdag i Oslo den 28 mars 2023. Tidningarna ska driva trafik till kommersiella sajter. That’s it.
***
Även beträffande propositionens kvalitetskrav finns det anledning att sätta frågetecken. Ordalydelsen ”hög kvalitet” upprepas ett drygt 20-tal gånger utan att utvecklas utöver det och vad som framgår av portalparagrafen. Friskolorna kommer sannolikt att underkastas skärpta kvalitetskrav i olika avseenden. I mediepolitiken är det en icke-fråga. Enbart ett avledande och rättfärdigande mantra.
I propositionens paragraf 7.4.1 finns samtidigt en skrivning som drar åt ett annat håll, medvetet eller ej:
Mediestöd ska få lämnas till juridiska personer som ger ut allmänna nyhetsmedier. Med (det) avses ett medium som (bland annat) har ett redaktionellt innehåll av sådan omfattning att det har betydelse för bevakningsområdet och som består av allsidig nyhetsförmedling med ett brett utbud av ämnen och perspektiv, samt granskning av för demokratin grundläggande skeenden.
Det är det sistnämnda som avviker från det generellt kravlösa tillståndet. Eventuellt är det mer eller mindre en slump. Någon kan ha skrivit utan att riktigt förstå. Att ”genomföra granskning av för demokratin grundläggande skeenden” är inget litet struntåtagande. Men borde vara en självklarhet för väl fungerande medier. Hur går det då med det nu för tiden?
I mitten av maj publicerades rapporten ”Valet 2022: Politiken, medierna och nyhetsagendan”, skriven av professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Motsvarande ”medievalsundersökningar” har genomförts sedan 1979 och publiceras i anslutning till avslutade val.
I materialet ingår den här gången nyhetsrapporteringen i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet plus ”de politiskt alternativa medierna” Dagens ETC och Nyheter Idag. Dessutom nyhetssändningar i SVT:s Rapport, TV4 Nyheterna, Ekot i Sveriges Radio. Inga lokala och regionala medier finns med.
Årets rapport sammanfattades av skribenterna själva i en artikel på DN Debatt: ”Valrörelsen styrdes av politikerna, inte journalisterna”. I övrigt är den sorgligt och pinsamt underbevakad av den närmast berörda parten, medierna själva. Jag har hittat ett inslag i TV4 Nyheterna och en artikel i ETC. I övrigt har nyhetsredaktionerna så vitt jag förstår tigit ihjäl innehållet av ren självbevarelsedrift när man ser vad som faktiskt sägs. För att låna TV4:s rubrik: ”Journalistiken går i politikernas ledband”. Slutsatsen i rapporten är alltså att det var politikerna själva som satte agendan under valrörelsen 2022:
Medierna speglade sällan frågor som inte lyftes av politikerna själva. Det gjordes få granskningar om de politiska förslag som lades fram var realistiska eller skulle nå de mål som partierna utlovade.
SVT och SR lämnade in sina så kallade Public service-redovisningar för 2022 i ett tidigare skede. Där ägnar man sig i huvudsak åt att hylla sina egna insatser. Inte ett ord om att man misslyckades på den avgörande och mest grundläggande punkten. Den insikten fanns åtminstone på SVT. När den politiske kommentatorn Mats Knutsson medverkade vid ett digitalt seminarium med rapportförfattarna medgav han bristerna rakt av och skyllde det på resursbrist. Motiveringen var ganska häpnadsväckande:
Partierna hade ständiga presskonferenser, ständiga utspel, bensinskatten skulle sänkas med fyra kronor, med fem kronor, med sju kronor, med nio kronor, med tio kronor. Man hade hela tiden nya pressevent där man då berättade om sina vallöften och vad man skulle göra om man vann valet. Och jag tror att vi, precis som många andra blev, jag ska inte säga tagna på sängen, men den bevakningen åt så enormt mycket resurser så det blev oftast bara korta inslag där själva löftet presenterades. Det blev sällan längre och sammanhangsgranskande reportage om hur det här skulle falla ut, om det var realistiskt eller ej. Där har vi en läxa att göra till nästa val.
Man tar sig faktiskt för pannan. Enligt SVT:s kommentator kapitulerade hans egen redaktion, finansierad genom SVT:s fem skattemiljarder/public service-avgifter, för övermakten i form av nitiska partier och deras ständiga flöde av mer eller mindre seriösa påståenden. Jag bevakade valrörelser i olika roller på stora nyhetsredaktioner på tidningar och TV under fyra decennier och det är väl just precis detta medierna måste klara av att hantera: Välja och välja bort och inte låta en stavelse passera i flödet utan kritiska motfrågor. Men någon ingående och kritisk granskning av det slag som nämns i mediestödspropositionen var det med andra ord inte tal om, vare sig enligt JMG:s rapport eller Mats Knutsson.
Med definitionen i kulturministerns paragraf 7.4.1 blir slutsatsen att inga rikstäckande nyhetsmedier som ingår i den aktuella undersökningen uppfyller kravet på att granska ”för demokratin grundläggande skeenden”. Om journalisterna bara orkar springa på presskonferenser och referera utspel är det inte en hårddragen slutsats utan ett enkelt faktum. Tidningarna ifråga kan därmed inte sägas kvalificera sig för statligt mediestöd i framtiden. Riktigt så var det nog inte tänkt.