Gated communities är ingenting nytt
De flesta människor bor redan i ”gated communities”, det vill säga flerfamiljshus med låsta trappuppgångar och stängda innergårdar. Det är inte människors strävan efter trygghet i sina egna bostäder som sticker i ögonen på de missunnsamma. Det är privatiseringen av det offentliga rummet. Gator och parker bakom stängsel och staket blir nämligen en påminnelse om att samhället inte längre är så tryggt vi skulle önska.
Gated communities. De två engelska orden har fått en särskilt skrämmande biklang när de uttalas i svensktalande sammanhang. Vid dem häftar associationer till slutna samhällen, motsatsen till vår egen föreställning om ”öppenhet”, där var och en ser om sitt eget hus och bryr sig föga om sina grannar. Eller rättare sagt, sina grannar bryr man sig säkert om, så länge de bor innanför den skyddande muren.
Gång efter annan dyker de två engelska orden upp i den svenska debatten. Jag tycker mig ha sett en viss ökande frekvens på senare år. Kanske beror de på att bostadsområden som liknar andra länders ”gated communities” blivit vanligare. Kanske beror det på att frågor som rör kriminalitet och otrygghet har hamnat högre på dagordningen. Människor är oroligare, eller förutsätts åtminstone vara det.
Att människor blir oroliga och börjar fundera kring sin egen säkerhet när tidningarna fylls av rapporter om gängkrig, rånöverfall och gruppvåldtäkter är kanske inte ägnat att förvåna. Inte heller att intresset ökat för frågor som rör krisberedskap, prepping och hemsäkerhet när tiderna upplevs som oroliga och det offentliga gång på gång misslyckas med att uppfylla sin del av samhällskontraktet.
Vad som däremot är förvånande är hur provocerade somliga blir av tanken på att någon reser ett stängsel runt området där de bor. I förra veckan raljerade en uppburen kvällstidningskrönikör från Östermalm över människor i småländska Gnosjö som flyttat till ett område som i pressen beskrivits som ett ”gated community”. Dessa människor var lite löjliga, förstod man av krönikan, eftersom de oroade sig över sin egen säkerhet. Sverige är ju så tryggt. Krönikörens reaktion är inte unik. Så fort inhägnade bostadsområden förs på tal dyker indignerade röster upp som både förfasar sig och förlöjligar.
Privatbostäder omgärdade av murar eller stängsel är ingenting ovanligt, snarare är det vardagsmat i många välbärgade villaområden.
Men vad är det egentligen att förfasa sig över? Privatbostäder omgärdade av murar eller stängsel är ingenting ovanligt, snarare är det vardagsmat i många välbärgade villaområden. Den vanligaste typen av gated communities är dock de som är staplade på höjden. Nästan alla flerfamiljshus har lås på sina portar, med porttelefon eller kodlås. Det går knappast att knalla in i krönikörens portuppgång på Östermalm hur som helst utan tillstånd från de boende. Likväl höjs sällan några ögonbryn åt den typen av trygghetsfrämjande åtgärder.
Många innergårdar i städerna går inte att komma åt utan att passera en låst port. På vilket sätt detta skulle utgöra något väsensskilt från så kallade ”gated communities” är en gåta. Det handlar om en gradskillnad, inte en artskillnad. Den enda avgörande skillnaden är att ett lägenhetshus i stan saknar gator, parker och gångvägar, möjligen med undantag för innergårdarna.
Det tycks alltså inte vara det faktum att människor vill skydda sina bostäder från ovälkommet besök som provocerar, oavsett om vi talar om villor eller lägenheter. Det skrivs aldrig några upprörda krönikor över låsta trappuppgångar eller staketomgärdade villor. Det är när även gator och parker görs privata och placeras bakom lås och bom som de ilskna reaktionerna kommer.
Nu tror jag att vi närmar oss pudelns kärna. Det är inte människors strävan efter säkerhet och trygghet i sina hem som sticker i ögonen, det är privatiseringen av det offentliga rummet, med gator och parker bakom lås och bom. Att människor känner ett behov av att inhägna också sådant som vi vant oss vid ska vara tillgängligt för alla innebär nämligen ett ifrågasättande av den gängse bilden av det trygga och öppna samhället. Om någon känner ett behov av att hägna in sin gata, betyder det att gatorna som jag går omkring på är farliga?
Det är inte människors strävan efter säkerhet och trygghet i sina hem som sticker i ögonen, det är privatiseringen av det offentliga rummet.
Kanske är det i själva verket de som blir provocerade av tanken på inhägnade bostadsområden som är de verkligt rädda: de som inte kan leva med tanken på att samhället inte längre är som Astrid Lindgrens Bullerbyn och att gator och torg inte längre kontrolleras av ordningsmakten.
En annan tänkbar förklaring till reaktionerna är den klassiska, socialistiska missunnsamheten, den som gör gällande att om inte alla kan få det lika bra så ska åtminstone alla ha det lika dåligt. Om samhället blir oroligt ska inte vissa kunna dra sig undan bakom stängsel och staket. För tänk om de som sörjer för sin egen säkerhet skulle bli mindre benägna att betala för de samhällsfunktioner som andra förlitar sig på, men vars bristande leverans var orsaken till att de byggde sina murar från första början.