Idéer Essä
Gärna frihet – men först en rejäl restriktion
Sverige beskrivs ofta som ett land av frihetsälskande individualister. Men stödet för pandemirestriktionerna talar ett annat språk. Hur frihetligt sinnad är egentligen svensken, undrar Ann Heberlein.
Den så kallade kulturkartan från World Values Survey är numera allmängods i svensk offentlighet. Sverige ligger som en liten ensam ö, längst upp i det högra hörnet som kännetecknas av värderingar som hög tillit, tolerans, jämställdhet och individualism. Bilden som ges är den av Sverige som ett land befolkat av frihetsälskande, sekulariserade individualister som är ständigt upptagna med att förverkliga sig själva.
Idel fina attityder och egenskaper, alltså: inte konstigt att kulturkartan från World Values Survey dras fram i tid och otid när ”svensk kultur”, ”svenska värderingar” och ”svenskhet” är på tapeten. Och det är det ju ganska ofta numera. Annat var det för några år sedan. Då var det comme il faut att förneka förekomsten av en specifikt svensk kultur och särskilda svenska värderingar. Inställningen tycktes vara att det inte fanns några svenska värderingar, och om de till äventyrs fanns så var de sämre än alla andra kulturers värderingar.
Jag tror att vi alla minns dåvarande integrationsministern Mona Sahlins herostratiskt ryktbara avfärdande av svensk kultur som ”töntig” i det turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk våren 2002.
Mycket har hänt på de tjugo år som förflutit sedan dess. Våren 2016 började borgerliga ledarskribenter och partiledare driva idén att det visst finns svenska värderingar. Anna Kinberg Batra, då partiledare för Moderaterna, höll på nationaldagen ett linjetal som slog fast vikten av svenska värderingar. Kristdemokraternas Ebba Busch följde efter och höll ett flammande försvarstal för svensk kultur och svenska värderingar från Almedalsscenen, allt mot en fond av en vajande blågul flagga.
Mycket tydligare än så kan det inte bli – och mycket riktigt orsakade de oförblommerade hyllningarna av svenskhet magproblem i vänsterlägret. ”Nationalismflörtande ger en unken eftersmak”, skrev Aftonbladets Lena Mellin och den dåvarande vänsterledaren Jonas Sjöstedt menade att de borgerliga partier som pratade om svenskhet bidrog till att ”förskjuta debatten till SD:s sätt att tänka”.
Var höll alla frihetsälskande individualister hus när pandemilagen infördes?
Trots protester och motstånd får man nog säga att ett paradigmskifte skedde 2016/2017. Förekomsten av svenska värderingar erkändes, och många var de ledarskribenter som skrev nymornade texter med utgångspunkt i, ja just det, World Values Survey. Bilden av svenskarna som frihetsälskande, toleranta, individualistiska och sekulariserade tilltalade folk till både höger och vänster.
Hur frihetsälskande är vi då, när det kommer till kritan? Var höll alla frihetsälskande individualister hus när en pandemilag som ger regeringen långtgående möjligheter att begränsa individens frihet infördes?
När man fattar beslut som leder till långtgående konsekvenser för individuella fri- och rättigheter måste nyttan vägas mot skadan. De restriktioner vi har levt med under pandemin, med bäring på krogverksamhet, nöjes- och kulturevenemang och undervisning i grundskola och högskola har fått och fortsätter få, stora, och svåra, konsekvenser på både mikro- och makronivå. Konkurser, arbetslöshet, ökad psykisk ohälsa, större ensamhet, ökat missbruk och mer våld i hemmen har följt i kölvattnet av restriktionerna.
Motivet till restriktionerna har varit att rädda liv. Avstånd, social isolering, hemarbete och handsprit skulle skydda ”våra äldre och sköra”. Genom att ”platta ut kurvan” skulle vården, i synnerhet intensivvården, avlastas, så att svårt sjuka bereddes plats och fick den vård de behövde. Det är naturligtvis starka skäl – och om valet står mellan att rädda liv och att gå på teater kan valet te sig lätt. Det tycks som om de flesta i vårt land villigt gett avkall på en del av sin frihet för ett högre syfte.
Diskussionen om frihet i Sverige är, när den väl förs, ofta tämligen banal.
De restriktioner vi underkastade oss under de tidigare vågorna av covid är möjliga att argumentera för – inte minst mot bakgrund att vi då hade ytterst lite kunskap om hur viruset fungerade och vilka konsekvenser det kunde ge. I det läget fanns det anledning att agera i enlighet med försiktighetsprincipen. Idag vet vi mer, och situationen är en annan än för ett år sedan. Vi har ingen överdödlighet, det finns kapacitet i intensivvården och den variant som härjar nu, omikron, drabbar av allt att döma inte människor mycket värre än en rejäl förkylning.
Trots det infördes återigen restriktioner i början av året. De står inte i proportion till faran som ska avvärjas – och varför just de restriktioner som råder nu valts är ytterst dunkelt. Vilka de konkreta vinsterna är av att krogen slutar servera 23.00, publiktak på teatern och att människor uppmanas att ”begränsa antalet nära kontakter inomhus genom att avstå från större middagar och fester samt liknande sociala sammanhang” är svårt att se.
Det hela tycks mer godtyckligt än rationellt.
***
Världens mest individualistiska och frihetsälskande folk är förvånansvärt fogliga när den frihet de påstår sig värdera så högt begränsas. Bilden av svensken som frihetsvurmande individualist bör ifrågasättas, inte bara mot bakgrund av frånvaron av kritik av pandemihanteringen.
Diskussionen om frihet i Sverige är, när den väl förs, ofta tämligen banal. De offentliga frihetsvurmarna är oproportionerligt upptagna av varje individs rätt att berusa sig med diverse substanser – inte mig emot, men jag vill påstå att det finns friheter av annan dignitet att slå vakt om, som konstnärlig frihet, yttrandefrihet, mötesfriheten, friheten att kritisera konsensus och formulera en avvikande åsikt utan att bannlysas och stängas ute.
Mer av Ann Heberlein:
Det fundamentala problemet här är inte pandemihanteringen eller restriktionerna i sig – utan bristen på kritisk debatt. Oppositionen har varit som förlamad, FHM har sluppit kritiska frågor och landets ledarskribenter har med få undantag undvikit att ifrågasätta pandemihanteringen. Den som dristat sig till att ha synpunkter har snabbt förärats en foliehatt – all typ av kritik i relation till vilken aspekt som helst av pandemihanteringen har buntats ihop och avfärdats som uttryck för någon form av vanföreställning alternativt klent förstånd.
Strategin är välkänd. Den som haft en åsikt som avviker från rådande konsensus – oavsett om det handlar om kriminalitetens orsaker, vindkraftverkens välsignelser, migrationens konsekvenser, hedersvåldets existens eller kärnkraftens hållbarhet – har straffats hårt genom skambeläggning, hån och uteslutning. Svenskar tycks vara individualister bara så länge som alla är individualister på samma sätt och betrakta frihet mest som något man förväntas värdera högt.
***
När jag reflekterar över diskrepansen mellan de svar svenskarna ger i World Values Survey och de attityder som dominerar det offentliga samtalet kan jag inte låta bli att dra paralleller till sexvaneundersökningar.
Det är väl känt att män i dylika studier uppger sig ha haft betydligt fler sexpartners än vad kvinnorna uppger sig haft. Enligt en studie av Fisher och Alexander från Ohio State University beror skillnaden på att kvinnor ljuger: De uppger sig ha haft färre sexpartners än vad de faktiskt haft. Fishers och Alexanders hypotes är att kvinnorna ljuger i enlighet med normer som stipulerar att kvinnor inte ska vara lösaktiga. Denna norm är så internaliserad hos kvinnor att de ljuger för att upprätthålla bilden av sig själv till och med när de anonymt svarar på frågor i en undersökning.
Svenskarna tycks, på ett liknande sätt, ha köpt bilden av sig själva som frihetsälskande individualister så till den milda grad att de ljuger om sitt frihetspatos när de blir tillfrågade. Det tycks vara viktigare att påstå att man anser frihet och självbestämmande vara det högsta goda snarare än att faktiskt åtnjuta denna frihet som man hävdar sig värdera så högt. Läpparnas bekännelse, som man brukar säga.
Jag menar att vi behöver prata om frihet. Vad innebär frihet? Hur fria tillåts vi vara? Frihet är nämligen inte något man äger, utan något man tillerkänns. Människan är – eller bör – vara fri. Varje människa måste ges utrymme att själv bestämma vem hon är och hur hon vill leva sitt liv, så länge hennes val och handlingar inte skadar andra människor. Varje människa bör vara fri att tänka, skapa, ifrågasätta, tala och tro. Det är nämligen där, i ett fritt, öppet samtal som både individer och samhällen kan utvecklas.
Vill du ha fler texter som denna direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!