Gängvåldet är inte Danderyds fel
Stefan Löfven försöker skylla gängvåldet på Danderyd och Djursholm, men de som är ansvariga för kriminaliteten är de kriminella. I stället för att reducera Sveriges gängbrottslighet till trött klasskampsretorik borde det regeringsbärande partiet ta sitt ansvar och åtgärda problemen.
Sverige har på sistone blivit skådeplats för ett påfallande brutalt gängvåld. Sprängningarna, skjutningarna och avrättningarna på öppen gata har blivit så många att våld som skulle ha blivit ett helsidesuppslag för tjugo år sedan blir notiser i dag.
Orsaken till detta är att staten har abdikerat sitt ansvar för medborgarnas säkerhet och trygghet. Polisen är underfinansierad och har för få befogenheter, rättssystemet bygger på omsorg om förövarna snarare än offren, och nu har de kriminella till slut upptäckt detta. De kan skjuta ned folk på öppen gata och genomföra grova rån i människors hem, och komma undan med det. Uppklaringschansen är så låg att det är löjeväckande.
Statsminister Stefan Löfven är av förklarliga skäl inte helt nöjd med denna förklaringsmodell, eftersom den sätter honom själv i en obekväm position. Han har dock en alternativ förklaringsmodell till våldsproblematiken, som placerar ansvarsbördan på betryggande avstånd från honom själv: de rika. På herrgården Harpsund berättade han nyligen för en inbjuden DN-journalist om narkotikakonsumtion i välbeställda Stockholmsförorter:
– Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen. Brottsligheten och skjutningarna sker i andra områden. Alla som använder narkotika måste själv tänka på att de bidrar till det där. Det skulle inte förvåna mig om du har massa Djursholmsbor som pekar finger åt de där områdena där det sker skjutningar och säger ”oj, vad det är hemskt där”. De är med och bidrar till detta genom narkotikakonsumtionen.
Statsministerns ord ekar av Anders Ygemans uttalande i februari 2017. Då var han inrikesminister – alltså ministern med ansvar för bland annat polis, kriminalvård och inre säkerhet och allmän ordning – och ivrig att poängtera att medborgarna (!) måste ta sitt ansvar för att minska brottsligheten:
– Alla medborgare har ett stort ansvar att inte göda brottsligheten. Om du klipper håret för femtio kronor eller drar en lina kokain på helgen så blir du en del av den brottsliga verksamheten.
Det vore överraskande om Danderyds festprissar skulle fortsätta välja kriminella leverantörer om de hade något lagligt alternativ.
Detta försök till ansvarsförflyttning bort från den organiserade brottsligheten och det rättssystem som misslyckas med att hålla den i schack, ligger väl i linje med den typiskt svenska ”stackars förövare”-mentaliteten. Tanken är i breda penseldrag att rånare, mördare och våldtäktsmän i sin tur är offer för socioekonomiska faktorer och utstötta av samhället. På så vis kan ansvaret skyfflas över från de samvetslösa och oempatiska människorna som rättsstaten inte lyckas stoppa, till – exempelvis – socioekonomiskt starka, välanpassade grupper på samhällets insida.
Det stämmer visserligen att narkotika är relativt vanlig i Danderyd. Enligt en studie från länsstyrelsen är Danderyd den kommun i huvudstadsregionen där störst andel unga någon gång har provat knark. Kommunen hade även störst andel självrapporterat narkotikabruk bland unga i en Brå-undersökning, som visade att det i allmänhet var färre som uppgav sig bruka narkotika i de områden där flest var misstänkta för narkotikabruk. Orsaken är, enligt professorn i socialt arbete Björn Johnson, att polisen i högre grad upptäcker dem som brukar narkotika i områden där unga är mer benägna att åka dit för andra brott, till exempel stöld.
Märkligt nog är varken Djursholm eller Danderyd i allmänhet drabbat av de problem som narkotika enligt svensk narkotikapolitisk doktrin per automatik medför, som social misär och utbredd fattigdom. Enligt regeringens politik handlar det förmodligen om att misären, precis som pengarna, exporteras till brutala kriminella nätverk i en annan del av stan.
Vad gäller ansvarsfrågan för detta har dock regeringen anledning att se sig själv i spegeln, tillsammans med övriga riksdagspartier. Orsaken till att kriminella nätverk kan tjäna pengar på narkotika är att de har ensamrätt till marknaden. Totalförbudet mot narkotika innebär att enbart de som står utanför lagen säljer narkotika. Det vore överraskande om Danderyds festprissar skulle fortsätta välja kriminella leverantörer om de hade något lagligt alternativ.
Och, som Björn Johnson påpekar för Expressen: ”Om du skickar poliser till Danderyd för att lagföra ungdomar för eget bruk kommer inte skjutningarna i förorterna minska ett dugg.”
Stefan Löfven borde placera ansvaret för brottsligheten där den hör hemma: hos brottslingarna.
Stefan Löfvens utspel handlar dock inte i första hand om trygghet, utan om att försöka göra kriget mot droger till en klasskampsfråga. Det var länge sedan Socialdemokraterna utstrålade omsorg om mycket annat än Sverigebilden och sina egna väljarsiffror. Det är förståeligt att Löfven vill se ut att sparka uppåt, och att då rikta ett anklagande pekfinger mot diverse övre samhällsskikt – särskilt i Stockholmsområdet – är ett beprövat koncept.
I den stora DN-intervjun på Harpsund drog Löfven dessutom till med myten att skillnaden i förväntad livslängd mellan Danderyd och Vårby gård i Huddinge är 18 år. Som Janerik Larsson har visat i SvD gäller siffran skillnaden mellan en man med lång utbildning i Danderyd, och en man med kort utbildning i de utsatta stadsdelar som hade omfattats av den så kallade storstadssatsningen i början av 00-talet. Vårby gård var en av 16 sådana stadsdelar.
Inte heller finns det något som säger att orsaken till skillnaderna är socioekonomiska. Exempelvis har Danderyd en väldigt låg andel rökare – tre procent av männen och fem procent av kvinnorna, att jämföra med 14 procent i Sverige totalt och betydligt mer i vissa områden. Att individers livsstilsval påverkar deras livslängd är inget nytt, men det gör klasskampsretoriken en aning ohederlig i sammanhanget. Förkortar man sin egen förväntade livslängd genom att röka, är det ens eget ansvar, inte de välbeställda förortsbornas.
På samma sätt är inte heller våld, hot, rån och mord något man kan skylla på socioekonomiska faktorer. Stefan Löfven borde placera ansvaret för brottsligheten där den hör hemma: hos brottslingarna. Sedan borde han ta sitt ansvar som statsminister och hantera problemet, i stället för att försöka plocka klasskampspoäng på att anklaga välbeställda förortsbor för gängkriminaliteten.