Samhälle Essä
Fungerande slutförvar hotar Miljöpartiets existens
Vad hände egentligen när regeringen sköt beslutet om slutförvaret för använt kärnbränsle framför sig? Det handlade i varje fall varken om kärnavfallet som sådant, om tekniken eller om miljöhänsyn. Jan Blomgren reder ut.
Det handlar inte om sex, försäkrade representanthuset dåvarande talman Newt Gingrich med eftertryck när han inledde riksrätten mot Bill Clinton, efter att USA:s president blivit ertappad med fingrarna på en olämplig kroppsdel på en praktikant i Vita huset. Omgivningen drog genast slutsatsen att det faktiskt var just sex det handlade om. Varför skulle han annars känna sig tvungen att påpeka det? Det finns många grunder i USA:s konstitution man kan väcka riksrätt mot en president för, men liderlighet är inte en av dem.
Vi har fattat detta beslut för att undvika att kärnkraften tvingas stänga 2024, motiverade miljöminister Per Bolund regeringens beslut att i elfte timmen tillåta tillåta en av mellanlagret för använt kärnbränsle. Han tillade att det är en missuppfattning att Miljöpartiet inte skulle vara berett att ta ansvar för kärnavfallet. Dessa uttalanden är ungefär lika trovärdiga som Newt Gingrichs försäkran om bevekelsegrunderna gentemot Bill Clinton.
Ibland är det väl så intressant att fundera över vad en fråga inte handlar om. Vad handlade regeringens beslut inte om?
Det handlade inte om kärnavfall.
Det handlade inte om att metoden behöver utredas mer.
Det handlade inte om Sveriges elförsörjning.
Det handlade inte om klimatet.
Det handlade inte om miljön.
Det handlade om Miljöpartiets existens.
Det handlade inte om kärnavfall
Använt kärnbränsle är starkt radioaktivt, vilket gör det farligt för människor och natur om det hanteras olämpligt. Bränslet i kärnkraftverk baseras på uran, som är svagt radioaktivt innan det används i ett kärnkraftverk, men inte mer besvärande än att man kan hantera det med normal kemisk laboratorieutrustning; handskar, glasögon och munskydd.
Situationen förändras radikalt när bränslet används i en reaktor, då det blir starkt radioaktivt. Här finns det en viss förvirring om man bara talar om kärnavfall i största allmänhet. Det är en bättre förklaring att beskriva det som att det blandat i bränslet finns två ganska olika sorters avfall som produceras samtidigt. Det ena avfallet är mycket farligt under en förhållandevis begränsad tid, medan det andra inte är särskilt farligt alls jämfört med annat industriavfall, men finns kvar väldigt länge. I den allmänna debatten har det ofta låtit som om avfallet är mycket farligt under extremt lång tid, vilket inte är en bra beskrivning.
När man klyver uran bildas ämnen som är ungefär hälften så tunga som uran. Dessa ämnen mitt i det periodiska systemet är nästan alla kraftigt radioaktiva, och sönderfaller relativt snabbt till stabila ämnen, de flesta inom några timmar. Dessa ämnen kan vara mycket skadliga om man inte har ett strålskydd motsvarande ungefär en meter vatten. Efter 300 år är en tusendel kvar, och då är det inte mer farligt än att det kan hanteras med normala laboratorieskydd.
Den andra typen av avfall skapas då neutroner fångas in i uran och bildar tyngre grundämnen, med plutonium som den vanligaste. Dessa ämnen sänder ut strålning som stoppas efter bara 5 centimeter i luft, och är därför i praktiken ofarliga om man inte får in dem i kroppen. Ett bra tips är därför att inte äta, dricka eller andas in plutonium. Dessa ämnen är alltså inte särskilt farliga, men mycket långlivade; plutonium-239 halveras på 24 000 år. Det påstås ibland att plutonium är det farligaste ämne som finns, men detta är en modern myt, med den amerikanske aktivisten Ralph Nader som upphovsman.
Det är dessa långlivade ämnen som motiverar att man planerar att lagra dem 500 meter ner i berggrunden. Det handlar inte om strålskydd: för den saken hade några meter granit räckt gott och väl. Anledningen är att om en behållare skulle gå sönder och de radioaktiva ämnena skulle komma ut tar det extremt lång tid, hundratusentals år, för dem att ta sig upp till markytan eftersom grundvattnet rör sig mycket långsamt på dessa stora djup.
Om man jämför hanteringen av kärnkraftens avfall med annat avfall skapat av människor kan man konstatera att kärnkraften är bäst i klassen.
Om man jämför hanteringen av kärnkraftens avfall med annat avfall skapat av människor kan man konstatera att kärnkraften är bäst i klassen. Använt kärnbränsle är alltså problematiskt, men inte värre än många andra typer av avfall i samhället. Många känner instinktiv motvilja mot de långa tidsspannen – hundra tusen år – men missar att de flesta grundämnen i naturen är giftiga, och de finns ju kvar oändligt lång tid. Det kadmium som finns i dagens solceller på många hustak kommer att vara lika giftigt tills jorden slukas av solen om några miljarder år, tidsrymder radikalt längre än de vi diskuterar för använt kärnbränsle.
För ungefär tio år sedan inleddes utfasning av glödlampor i EU, vilket fick som konsekvens att lysrör med kvicksilver blev vanligare. Kvicksilver orsakar betydligt fler dödsfall och skador på människors hälsa och naturen än använt kärnbränsle, men detta blev knappt en notis i en vanlig tidning, och definitivt inte en viktig fråga i en enda valrörelse. Det är uppenbarligen stor skillnad på hur mycket uppmärksamhet man ger olika miljöproblem.
Det handlade inte om att metoden behöver utredas mer
Sverige har under lång tid varit världsledande i att utveckla en metod för att hantera och slutförvara använt kärnbränsle. Detta har gjorts av industrin självt inom dess samägda forsknings- och utvecklingsbolag Svensk Kärnbränslehantering (SKB), och har bekostats genom att en avgift tas ut från kärnkraftverken.
Läs också:
Forskningen för att ta fram en metod för hanteringen av kärnavfallet har pågått sedan slutet av 1970-talet. Våren 2011 hade man kommit så långt att man lämnade in en slutlig ansökan till regeringen om att få tillstånd att använda metoden, och att bygga de anläggningar som krävs för att börja lagra avfallet. Det krävs ett flertal tillstånd innan hela arbetet kan gå igång, varav de två viktigaste är godkännande av metoden som sådan och miljöprövning. Strålsäkerhetsmyndigheten utgör expertmyndighet inom området, och tillstyrkte ansökan i början av 2018. Miljöprövningen görs av Mark- och Miljödomstolen, vilken även den i början av 2018 lämnade sitt yttrande till regeringen. I huvudsak var detta positivt, men man efterfrågade kompletterande information på några punkter, vilket SKB lämnade in i april 2019. Detta berör två kommuner, Östhammar och Oskarshamn, och dessa har kommunalt veto i dessa frågor. Båda kommunerna sade ja till ansökan, och därmed återstår bara ett beslut av regeringen.
Hela den process som Sverige hittills har lagt tio år på utan att komma i mål klarade Finland av på tre.
Här är det intressant att jämföra med situationen i Finland. Även där har man ett industriföretag, Posiva, med uppgiften att ta fram en lösning. Posiva är mycket likt SKB, och dessa två företag har samarbetat nära under lång tid. En viktig skillnad är dock kostnaden. Sverige har satsat radikalt större resurser, medan den finska strategin kan beskrivas som att ”nåjo, fungerar det i Sverige fungerar det i Finland också” – man har i ganska stor utsträckning bevakat forskningen och utvecklingen i Sverige. När det svenska konceptet bedömdes vara tillräckligt utvecklat startade en finsk ansökningsprocess, snarlik den svenska. Ansökan lämnades in i slutet av 2012, och tillstånd beviljades 2015. Hela den process som Sverige hittills har lagt tio år på utan att komma i mål klarade Finland av på tre (!). Då kan det än en gång poängteras att det är en svensk metod.
Vi har nu alltså situationen att en metod utvecklad i Sverige till miljardkostnader är godkänd i ett annat EU-land (Finland) och de har redan börjat byggandet av anläggningen. Samtidigt är metoden inte godkänd i Sverige, trots att expertmyndigheten i frågan godkänt metoden. Ansvariga statsråd, först miljöminister Isabella Lövin och sedermera hennes efterträdare Per Bolund, har hela tiden framhållit att det behövs mer information innan man kan fatta beslut. Intressant nog har ingen av dem på direkta frågor berättat vad man behöver veta för att komma till skott.
Det handlade inte om Sveriges elförsörjning
Sverige hade i slutet av 1980-talet ett starkare elsystem än idag. Totalt var produktionen per år faktiskt till och med något större än just nu. Den stora skillnaden är att då var så gott som all el planerbar och bättre avpassad för elnätet. Hade regeringen haft omsorg om landets elförsörjning hade man godkänt slutförvaret för flera år sedan.
Det handlade inte om klimatet och miljön
Kärnkraft ger minst klimatskador av alla sätt vi har att producera el, räknat över dess livscykel. Vad som är extra viktigt att minnas är att de största bidragen till klimateffekter ligger i byggandet för både kärnkraft och vindkraft. Att då göra som i Sverige, att skrota väl fungerande kärnkraftverk med många års drift kvar och istället bygga vindkraft ökar då klimatskadorna totalt sett. Hela byggandet av vindkraft hade varit onödigt om man låtit kärnkraften fortsätta.
Förutom att ge minst miljöskador under drift har också kärnkraften det minsta ”fotavtrycket” – halva Sveriges el kan produceras på fyra tomter som tillsammans upptar några få kvadratkilometer. Jämför det med de enorma landytor som idag offras för vindkraftsbyggen.
Det handlade om Miljöpartiets existens
Vad handlade det egentligen om? Rädsla – och att exploatera den. Miljöpartiet grundades med syftet att lägga ned kärnkraften, och detta mål har partiet varit troget under hela sin existens. Det finns andra betydligt svårare miljöproblem, och utmaningen mot klimatet pekar mot helt andra åtgärder än att stänga kärnkraftverk.
Om ett av kärnkraftens problem, avfallet, får en väl fungerande lösning tappar motståndet mot kärnkraft trovärdighet.
Logiken skulle kunna vara att om ett av kärnkraftens problem, avfallet, får en väl fungerande lösning tappar motståndet mot kärnkraft trovärdighet. Om man anser att det är viktigare att behålla problemet än att lösa det för att fortsatt kunna kritisera kärnkraften blir förhalandet logiskt.
Detta påminner om situationen i Tyskland på 1990-talet. Då försökte De Gröna stoppa forskningsanslag till forskning om hur man skulle kunna lösa avfallsproblemet. Detta motiverades rakt på sak i termer av att ”Vi är mot kärnkraft, och om man lyckas lösa kärnkraftens problem riskerar vi att kärnkraften blir acceptabel. Alltså är vi emot att lösa problemen.”
Att ge tillstånd till säkert slutförvar av använt kärnbränsle skulle kunna äventyra Miljöpartiets existens. Inför det hotet väger miljö, klimat, Sveriges elförsörjning och välfärd lätt för Miljöpartiet.
Köp Jan Blomgrens bok: Allt du behöver veta om Sveriges elförsörjning