Friheten går inte att skilja från ansvaret

Västra Jylland är den danska liberalismens hjärta. Ur närheten till det oförlåtande Vesterhavet, de många självägande jordbruken och avståndet till centralmakten i Köpenhamn har det vuxit fram en kultur av egenförsörjning, sparsamhet och av att inte beklaga sig över sin lott i livet utan i stället ta ansvar för att göra något av den. 

Det är en kärv liberalism som påminner om de starka banden mellan protestantismens etik och det kapitalistiska genombrottet. Den som sett den klassiska danska tv-serien ”Matador” känner igen värderingarna hos seriens huvudperson, den framgångsrike företagaren Mads Skjern. Det tagna efternamnet är också namnet på den ort i Västjylland varifrån han flyttar till den fiktiva staden Korsbæk (inte helt olik Roskilde) på Själland.

I ett av seriens första avsnitt kommer Mads Skjerns bror Kristen resande till Korsbæk. Kristen reser i andra klass och tar in på stadens bästa hotell. Mads noterar Kristens flotta vanor, och berättar hur han innan han startade sitt företag själv alltid reste i tredje klass och sov på stationens träbänkar. ”For at lægge skilling på skilling og få mit eget”, fyller barnen i. “Amen”, avslutar sonen Daniel det jysk-lutheranska mantrat.

Jag är troligtvis inte den enda som tänker på Mads Skjern när jag läser Alex Vanopslaghs nya bok Vejen till ansvar (2023). Vanopslagh leder sedan 2019 det liberala partiet Liberal Alliance, och blev under förra årets valrörelse inte minst känd för sitt stora genomslag på Tiktok. Folketingsvalet blev en succé för partiet, som drygt tre år tidigare varit i princip uträknat. Framgångarna har därefter fortsatt inte minst tack vare partiledarens debattskicklighet, men också som ett resultat av att det traditionellt sett stora partiet till höger i dansk politik, liberala Venstre, numera bildar regering med Socialdemokraterna.

Vanopslagh är själv uppvuxen i Struer, en av många västjyska småstäder med en stark tradition av företagande (den lokala stoltheten är Bang & Olufsen som startades här 1925 och som fortfarande har sin tillverkning på orten). Bokens budskap är att liberalismen måste hitta tillbaka till sina rötter i det personliga ansvaret.

Strävan efter frihet går inte att frikoppla från det personliga ansvaret. Varken från ansvaret för det egna livet, eller ansvaret för sin omgivning. Vi har ett ansvar både för människor i vår närhet, och för vårt närsamhälle. Det kan vid en första anblick tyckas banalt. Men som Vanopslagh konstaterar har dagens liberaler inte gjort mycket för att främja de värderingar som en gång var intimt förknippade med liberalismen. Inte minst finns det i samtida liberalism en tendens att förväxla frihet med frigörelse.

Som exempel på detta lyfter Vanopslagh en kampanjfilm som det egna partiet lanserade 2017. I filmen ser man en ung kvinna som hoppar i en säng på ett möbelvaruhus, medan en liten flicka beundrande tittar på innan hon blir ivägdragen av sin mamma. Budskapet var ”Lav ikke om på dig selv. Lav om på verden.”

Den ouppfostrade människan har gjorts till ideal och satts på piedestal. 

Normalfungerande vuxna hoppar inte i butikernas utställningssängar. Det borde liberaler begripa – men som Vanopslagh konstaterar är filmens budskap symptomatiskt för mycket av vår samtid. Den ouppfostrade människan har gjorts till ideal och satts på piedestal. Personen som inte nöjer sig med rätten till liv, frihet och egendom, utan i det liberala samhällets löfte även läser in rätten att göra lite som man vill och förvänta sig att omgivningen ska bejaka och uppmuntra det i självförverkligandets namn.

Pippi-Långstrump-liberalism skulle vi kanske kunna kalla det i Sverige. Men kanske skulle man också kunna se det som essensen i statsindividualismens ambition att politiken ska befria människor från mellanmänskliga band. 

Ett sådant förhållningssätt får konsekvenser både på individnivå och på ett samhälleligt plan. När vi tänker att vi lever i en tid då inget ska stå i vägen för våra möjligheter att förverkliga vår egen unika personlighet riskerar tillvaron snabbt bli en källa till ständiga besvikelser. För om det är något livet är fyllt av så är det små och stora motgångar.

Ur detta föds de känslor av misslyckanden och orättvisor som sannolikt bidrar till psykisk ohälsa bland många unga, Men konsekvensen blir också att man skyller sina motgångar på andra. På så sätt flyter, skriver Vanopslagh, frigörelseliberalismen samman med den offermentalitet och tävlan om vem det är mest synd om som präglar så mycket av den samtida politiken. Wokevänstern och högerpopulisterna må tycka synd om olika grupper – men de förenas i tanken att någon har blivit orättvist behandlad.

Det finns också, konstaterar Vanopslagh, i dagens liberalism en tendens att reducera människor till bitar i ett teknokratiskt pussel. I det danska begreppet konkurrencestaten ryms mycket av det vi i Sverige brukar beskriva som new public management, men också arbetskraftsutbudsreformer motiverade med att säkra välfärdsstatens framtid.

Den naturliga liberala utgångspunkten i den ekonomiska politiken bör förstås vara egenförsörjning. Ändå börjar så mycket i den politiska debatten – även inom borgerligheten – på en helt annan plats: välfärdsstatens finansiering.

Om frigörelseliberalismen är den ena faktorn som bidragit till bristen på personligt ansvar, är välfärdsstaten den andra. Vanopslagh skriver om hur den danska välfärdsstaten skapat en kultur av hjälplöshet, och hur den med sitt löfte om att sörja för människors trygghet gjort att många förlorat tron på att man själv kan göra något åt sin egen situation.

Denna initiativlöshet är, som Vanopslagh beskrev det när han i förra veckan presenterade boken på ett seminarium hos den marknadsliberala tankesmedjan Cepos i Köpenhamn, en själslig fattigdom, men också den enda fattigdom som finns i dagens Danmark.

Vanoslagh beskriver i boken ett möte med en ensamstående mamma i en Köpenhamnsförort för några år sedan. Producenterna på danska TV2 hade nog tänkt sig att Vanopslagh skulle leverera en uppsträckning i stil med ”Lyxfällan”, och visst var kvinnans ekonomiska bekymmer resultatet av en rad dåliga personliga val som enkelt skulle kunna kritiseras. Men det som fastnade i mötet, berättar Vanopslagh, var snarare den hopplöshet kvinnan upplevde  – känslan av att inte kunna göra något åt sin situation, där ett av livets få glädjeämnen fanns i onlinekasinot. 

Fostras vi kanske in i tanken att motgångar är någon annans ansvar och fel. 

I ett samhälle där vi från barnsben lär oss att välfärdsstaten alltid finns där för att hjälpa, och är den främsta i världen (en uppfattning som är lika utbredd i Danmark som i Sverige) fostras vi kanske in i tanken att motgångar är någon annans ansvar och fel. 

Det är detta tankesätt Vanopslagh vill bryta med. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland beror det på faktorer helt bortom vår egen kontroll. Ibland är det resultatet av den typ av dåliga val som vi alla gör från tid till annan. Men i varje läge har du ett ansvar för att försöka göra något av situationen och försöka få ut det bästa av den, skriver han. 

Det skulle kunna avfärdas som en gladliberalism för den som aldrig mött några motgångar i livet. Men tvärtom är det en påminnelse om att frihet är något som kräver både besinning och ansträngning. För det är i ansvaret för sig själv och andra som friheten får mening, konstaterar Vanopslagh. Ett liv utan ansvar är på gott och ont ett meningslöst liv.

Problemet med detta förhållningssätt till liberalismen är, som Ceposchefen Martin Ågerup mycket riktigt påpekade i boksamtalet, att det riskerar att leda till att politiker försöker bestämma vad människor ska använda friheten till. Men det som Vanosplagh försöker lyfta fram ska snarare förstås i ljuset av Adam Smiths tankar i The Theory of Moral Sentiments, som också mycket riktigt refereras i boken: det ligger i den mänskliga naturen att bry sig om andra. Ges vi frihet är det också vad vi kommer att göra.

Det är ett synsätt som även avspeglas i de sakpolitiska slutsatserna. Liberal Alliance har alltid varit känt som det främsta skattesänkarpartiet i dansk politik, och många har ställt sig frågan om betoningen av ansvar skulle innebära en omprövning av denna politik. Men som Vanopslagh konstaterade på Cepos var budskapet i de senaste budgetförhandlingarna med regeringen glasklara. ”Finns det något vi vill använda pengar till så är det skattesänkningar”.

Sänker du skatten och lämnar människor i fred händer i allmänhet bra saker. Det är en rimlig utgångspunkt för borgerlig politik.