Friheten finns i norr

– Hälsa aldrig på hundar som du inte känner.

Orden uttalas på kärv Norrbottensdialekt. Sagesmannen heter Pär Hulkoff och vet vad han talar om. I hundgården utanför huset går flera gigantiska ryska slädhundar.

– Den största kunde jag ha använt för att dra timmerstockar ur skogen, till husbygget.

Huset är från 1800-talet, men precis färdigrenoverat. Ett stort projekt som han utfört till stor del på egen hand. Att man får göra saker själv om man ska få någonting gjort är en inställning som präglar hela Pär Hulkoffs liv och gärning. Som grundare, låtskrivare och frontman i industrimetalbandet Raubtier har han byggt en framgångsrik musikalisk karriär som både genererat flera guldskivor och tagit honom till Sveriges, och Europas, stora festivalscener.

Hundtemat har också varit centralt i Raubtiers framgångssaga. Det var med singeln Kamphund, som snurrade flitigt på radion, som bandet fick sitt stora genombrott 2009. Men även om framgångarna medfört ett flitigt turnérande land och rike kring är det här i Tornedalen som bandet, och Hulkoff, har sin bas. Det är här han är uppvuxen och det är här han har byggt sin tillvaro som utöver musiken präglas av familjelivet, hundarna och jakten (som på andra sidan gränsen i Finland bedrivs med pilbåge).

Det är tjugo minusgrader och ett 75 centimeter tjockt snötäcke på var sida om vägen när jag kör norrut från Haparanda längs Torne älv. Luften är gnistrande klar och vägbanan av hårt packad snö hal som blankis, vilket dock inte hindrar de mötande timmerbilar som dundrar förbi i hög fart.

Jag möter Pär Hulkoff på Hulkoffgården, i Korpikylä, tre och en halv mil norr om Haparanda. Det är släktgården där han är uppvuxen och som i dag är centrum för en rad verksamheter kopplade till turism: restaurang, vandrarhem och gårdsbutik.

Som på många håll runtom i Sverige krävs ett särskilt entreprenöriellt sinnelag för att fortsätta leva och verka i glesbygden. Det är antagligen samma entreprenöriella sinnelag som ligger bakom att ett hårdrocksband från Tornedalen lyckats nå så stora framgångar på den svenska, och internationella, metalscenen.

Allting började i mitten av 1980-talet, då Pär Hulkoff var 8–9 år gammal och kom över sin första gitarr. Han tog några gitarrlektioner i klassisk gitarr och spelade flamenco och liknande. Det blev inledningen till ett livslångt intresse för gitarrmusik. Senare fastnade han för den hårda rockmusik som skulle följa honom genom livet.

Efter värnplikten hankade han sig fram på olika typer av arbeten för att kunna försörja sig själv samtidigt som han ägnade sig åt musicerandet. Just att klara sig själv och stå på egna ben är en sak Hulkoff återkommer till flera gånger under intervjun.

Pengarna han tjänade på sina olika arbeten använde han till att investera i instrument och studioutrustning. Han insåg nämligen tidigt att det inte var realistiskt att tro att man skulle kunna giga sig till framgång i Haparanda.

– Jag förstod redan tidigt att det var viktigt att komponera bra material och göra bra inspelningar att nå ut med, för att sedan börja turnera.

Det visade sig vara en framgångsrik strategi. Raubtier grundades runt 2006, och var i praktiken en fortsättning på Hulkoffs tidigare thrash-metalband, Hunter-killer.

– Hunter-killer var väldigt tekniskt komplicerad thrash med fokus på något slags postapokalyptisk musik. Men när det var fyra personer i bandet och det kom tre personer på gigen så förstod jag att det inte var någon storsäljare direkt.

– Så Raubtier blev ett slags motpol. Jag tog de bästa riffen från Hunter-killer och kortade ned låtarna och gjorde dem marschvänliga, i tempon som inte var för höga, och låtar som inte var så komplicerade att förstå. Sedan lade jag på de här keyboardarna som har irriterat så många människor och gjorde melodier som fastnar direkt.

Vem var målgruppen du såg för dig när du skrev de här låtarna?

– På den tiden arbetade jag ju i armén själv, och jag ville skriva musik för militärer. Den första plattan heter Det finns bara krig och retoriken på den är som tagen direkt ifrån kasernen.

”På den tiden arbetade jag ju i armén själv, och jag ville skriva musik för militärer.”

När debutplattan släpptes, på ett skivbolag som samarbetade med musikjätten Universal, blev reaktionerna blandade. Den första singeln ”Kamphund” lyftes upp av radiostationen Bandit Rock i Stockholm, vilket snabbt gav ringar på vattnet.

– Jag tror att Kamphund var det första stora Youtubefenomenet inom metalscenen i Sverige.

Efter det gick allting snabbt. Det blev klubb- och festivalspelningar på ställen de inte hade vågat hoppas på. Snabbare än de hade anat blev det dags att spela in nästa fullängdsalbum, men då hade redan slitningar hunnit uppstå, och basisten lämnade.

– Vi hade växt upp på nästan samma plats, han är från Lappträsk och jag är härifrån, och vi hade med oss samma värderingar och samma syn på livet. Att ersätta en sådan person är inte helt enkelt. Så det blev mycket sökande, som tog mycket tid, och den andra plattan blev långt mer kaotisk än jag någonsin hade kunnat tänka mig att en skivinspelning skulle kunna vara.

– Om jag får säga det själv så är Raubtier väldigt duktiga studiomusiker. Vi är som en maskin när vi går in i studion och gör våra grejer. Men det räcker inte i dag med att vara en duktig studiomusiker. Du måste också ha en övertygande liveshow. Du måste ha starka låtar, med ett övertygande uttryck, men det måste också låta bra live. Lika bra som på skiva.

Därför spelade de live så mycket de bara kunde, för att bli Sveriges bästa liveband.

– Vi hade en bokningsagent som sade till oss ”grabbar, ni håller ju på att spela sönder Sverige”. Och i takt med att vi blev ett bättre liveband så blev också publiken större och större. Och när man kommer till din punkten så gäller det att fortsätta att leverera kvalitetsmusik, att inte ha för bråttom, utan att se till att arbeta igenom materialet.

Det har burit frukt, i form av ett par guldskivor och möjligheten att vara huvudnummer på stora festivaler, och utsålda turnéer.

– Men att sitta och blicka tillbaka på gamla meriter, det räcker inte för min del. Jag måste hela tiden blicka framåt.

För närvarande finns inga inplanerade konserter med Raubtier. I stället är det soloprojektet i eget namn som upptar Hulkoffs tid, med ny skiva och efterföljande turné. För detta har han startat ett eget skivbolag och driver tillsammans med sin hustru en webbshop som säljer merchandise.

Tror du att du har samma möjlighet att bli stor med ditt eget projekt som med Raubtier?

– Nej, det är inte heller målsättningen. Jag siktar alltid högt, men min plan den här gången ser lite annorlunda ut. När man hittar ett koncept som är så enkelt och så tydligt och som har så stor genomslagskraft som Raubtier så är det svårt att ersätta det med någonting annat, och det är inte heller meningen. Jag har ett behov av att uttrycka mig på olika sätt, och för det behöver jag olika kanaler.

Ett exempel på Hulkoffs många uttryck är countryskivorna med sidoprojektet Bourbon boys, med medlemmar från Raubtier.

– Bourbon boys har lagts på is på obestämd framtid, men jag ska spela country igen när jag inte orkar headbanga mer.

Vad tror du är själva nyckelfaktorn till att ett band från lilla Haparanda lyckas slå igenom så stort i ett kulturliv som annars är väldigt storstadscentrerat?

– Att jag tryckte så hårt på fördomarna. När vi började sticka ut så höll vi inte tillbaks på någonting, utan det var skjutvapen och hembränt och renar. Hela den där snöskotergrejen. Det gjorde att det blev lite pittoreskt och roligt att skratta åt.

Skulle du säga att det var något som framför allt gick hem hos människor som inte lever i den här miljön?

– Både ja och nej. De tyckte nog att det var en rolig grej med några insnöade rednecks som har de här pittoreska livsåskådningarna. Samtidigt som vi har den allra största publiken ute på landsbygden. De ser oss inte alls som någon form av humoristisk reflektion, utan de ser oss som några som säger det som de själva vill säga.

”Det är den frie mannens Norrland. Det är det som intresserar mig, friheten.”

Hur tror du att ni har lyckats runda åsiktslikriktningen som råder i kulturlivet? Det som ni sjunger om är symbolvärden som inte är särskilt accepterade i offentligheten i Sverige.

– Jag har helt enkelt bara skitit i alla sådana där saker. Om vi ska begränsa det som artister skapar utifrån att det ska passa in i någon annans agenda, då finns det inte längre någon mening med det vi gör. Jag måste göra saker utifrån min egen övertygelse.

Skulle du säga att det är högre i tak åsiktsmässigt inom metalscenen än inom andra genrer?

– Nej. Jag tror att väldigt mycket av metalmusiken bygger på en pastisch. Många metalband sjunger om krig och vapen och ond bråd död, men de har aldrig själva varit militärer. Där går en viktig skiljelinje tror jag. Det är en skillnad om du sjunger om något för att du tycker att det är fränt, eller om du sjunger om det för att det är ditt liv.

– När det kommer till kritan är det väldigt många som inte har någon åsiktsmässig samhörighet med det som de sjunger om.

Tror du att ni hade haft svårare att slå igenom om ni hade kommit ifrån Stockholm eller Göteborg?

– Den frågan går inte att besvara, eftersom Raubtier aldrig hade kunnat finnas om vi hade kommit ifrån Stockholm eller Göteborg. Det är så väldigt rotat i myllan här uppe. I kylan. Hela utanförskapsbiten: Vi är ju något slags mellanting mellan svenskar och finnar, vi är något slags exotisk liten del av det här avlånga landet.

Att Raubtiers sångtexter är på svenska gör att ni sticker ut i metalvärlden. Tror du att det har varit en försvårande faktor eller en del i framgången?

– Det har varit en framgångsfaktor i Sverige, absolut. Det är ett filter som försvinner när texterna är på svenska. Då tar människor dem till sig på ett helt annat sätt. Nu när jag har gjort en platta på engelska är det flera som har hört av sig och sagt att det inte blir samma sak. Amerikanerna tycker dock förstås att det är mycket bättre på engelska, eftersom de plötsligt förstår vad jag sjunger.

Tycker du att du skriver bättre på svenska än på engelska?

– Jag vet faktiskt inte. Den här nya skivan är väldigt speciell, eftersom jag leker mycket med gamla engelska ord och formuleringar för att få det att låta ålderdomligt. Men om jag är bättre på att skriva på engelska eller svenska kan jag inte svara på. Svenskan är ju speciell, men jag kan också tycka att det är svårare att skriva på svenska därför att man har ett annat förhållande till sitt modersmål.

Hur är det med mottagandet av obekväma åsikter, påverkas det av vilket språk man väljer att sjunga på?

– Jag tror att om du har inopportuna åsikter och framför dem på engelska så kommer det att generera väldigt mycket mindre effekt än om du sjunger dem på svenska.

Har ni fått mycket kritik och misstänkliggörande för era åsikter, eller de åsikter som tillskrivs er?

– Ja, nog har jag fått min släng av sleven, och jag är otroligt trött på att behöva stå och rättfärdiga min egen existens. Jag är trött på att behöva avsäga mig epitet som andra tillskriver mig. Det gör mig på dåligt humör.

”Jag tror att det irriterar och stör folk som tycker att den moderna människan år 2018 ska ha kommit längre och inte vara så primitiv att man brukar jorden eller skjuter djur.”

Varifrån kommer kritiken?

– Jag har aldrig träffat en människa som har kommit fram till mig och kallat mig alla de här sakerna som jag har fått läsa att jag är. Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad som händer då.

– Jag tycker att det är fruktansvärt fegt att sitta och vara en sådan där pennkrigare och skriva ned människor, oavsett om det handlar om mig, eller Perra och Jocke i Sabaton eller vem det nu må vara. Jag tycker inte att det är rent spel, utan då handlar det om att man är ute efter att skada oss personligen.

Har det funnits den här typen av kritik också inom metalscenen?

– Vi som är på den nivån där Raubtier är, vi som träffas på festivaler och spelar, nästan alla som är på den nivån känner varandra mer eller mindre. Jag har väldigt sällan stött på någon som har varit kritisk eller anti.

– Men sedan finns ju förstås alla de här skribenterna, de som ville bli rockstjärnor själva men som inte riktigt räckte till. De är numera recensenter i väldigt stor utsträckning.

– Det här pratet om att jag skulle ha en märklig agenda, det är jag hjärtligt trött på. Jag försöker dra mitt strå till stacken i det här landet. Jag har ställt upp för konungens räkning så fort jag har blivit kallad, jag betalar skatt i ofantliga mängder. Jag tycker inte att jag är någon fiende för fria människor, absolut inte.

Vad tror du att det är som retar upp människor?

– Just de här manliga attributen är väl någonting som stör. Man vill ju glömma bort allt sådant. Man vill inte bli påmind om jakt, eller vapen eller krig, eller för den delen lantbruksliv. Jag tror att det irriterar och stör folk som tycker att den moderna människan år 2018 ska ha kommit längre och inte vara så primitiv att man brukar jorden eller skjuter djur. Det är den vibben jag får från fler och fler håll.

– På något sätt har jag försökt vara en talesperson för alla de människor som delar mitt synsätt men som saknar en plattform i offentligheten. Detta helt fritt från partipolitiska tillhörigheter.

– Men bara existensen ute på landsbygden i dag blir ideologisk i sig själv, och det är glesbygdsmänniskans perspektiv som jag har försökt lyfta fram. Det misstolkas ofta, vilket är problematiskt. Sedan önskade jag förstås att det fanns fler som kunde föra denna talan, på ett bättre sätt och med en bättre plattform. För det är metalmusik som jag håller på med, det är inte för den breda massan.

”Existensen ute på landsbygden i dag blir ideologisk i sig själv, och det är glesbygdsmänniskans perspektiv som jag har försökt lyfta fram.”

Metal är ändå en stor genre i Sverige, sett till antal lyssnare, men samtidigt är den marginaliserad i mainstreammedia. Vad tror du att det beror på?

– Metalmusik är lika marginaliserad som dess lyssnare är, i mångt och mycket. Rocken står för en väldigt västerländsk frihetsbild. Rock n’ roll och den amerikanska går hand i hand, den manifesterar västvärldens ideal, och metal är ju en extremare form av rockmusik.

Tycker du att man har kunnat se en politisering också av metalgenren, eller har den klarat sig och förblivit en frizon?

– Jag märker att metal som genre börjar att ifrågasättas mer och mer. Manliga attribut är ju någonting som framställs som väldigt fult och dåligt i dag.  Metal är så väldigt förknippat med kamp och krig och våld och sådana teman.

– I Finland är det dock annorlunda, där är ju metal något av nationalmusiken.

En sak som är intressant med Raubtiers texter är den påtagliga Norrlandspatriotismen, och hur den skiljer sig från andra stereotyper, till exempel proggrörelsens ”röda Norrland”. Hur skulle du beskriva det Norrland som Raubtier förmedlar?

– Det är den frie mannens Norrland. Det är det som intresserar mig, friheten. Tittar du västerut härifrån där vi sitter så är det skog, så långt du kan tänka dig, och den där skogen innebär väldigt mycket frihet för mig. Den kan nära oss, men den kan också förgöra oss. Det är ett hårt liv som skogen erbjuder, men klarar du av förutsättningarna så kommer du att kunna leva ditt liv där. Det är min grundinställning.

”Det är ett hårt liv som skogen erbjuder, men klarar du av förutsättningarna så kommer du att kunna leva ditt liv där.”

Är detta något som är specifikt för Norrland?

– Inte nödvändigtvis, men nu råkar det här vara min plats på jorden. Jag hade lika gärna kunnat leva i Alaska eller Colorado, eller för den delen i Småland. Men nu är det så att jag råkar vara härifrån, och jag märker att det finns en stark trend som innebär att man ska lämna den här platsen till förmån för betongen söderöver. Det är tycker jag är så fruktansvärt felaktigt.

Ni leker ju en del även med amerikanska stereotyper, hillbillystereotypen. Är ni ensamma om att förknippa den med Norrland, eller ser vi en ny Norrlandsidentitet växa fram?

– Mycket av den här hillbillygrejen är starkt rotat i raggarkulturen som överlever lite här och där. Jag kan väl tycka att det inte är helt förenligt med min uppfattning att man ska ta någon annans identitet och försöka göra den till sin, men det finns ändå någon form av släktskap med den amerikanska hillbillykulturen som ju är väldigt marginaliserad, precis som vi är häruppe i norr. Därför kan det bli en tillhörighet, ett vedertaget koncept som går att applicera på ditt marginaliserade liv. Många här uppe gillar countrymusik. Det är ju lantismusik, det går inte att komma ifrån.

Det finns de, inte minst från norra Sverige, som blir provocerade när man talar om ”Norrland” som om det vore en enhet och understryker att det är jättestor skillnad mellan Härjedalen och Norrbotten, och att det därför inte går att tala om Norrland på det sättet. Men ni använder Norrland i era texter, hur kommer det sig? Kan man tala om en norrländsk identitet?

– Skivan [Från Norrland till helvetets port] skulle egentligen ha hetat ”Sveriges elit”, men vi fick inte ge ut den under det namnet för skivbolaget. De var rädda att distributören skulle börja krångla. Jag sade åt dem ”men lyssna på texterna så kommer ni att förstå, det finns ingenting politiskt alls”. Men det gick inte, det var kört.

– Sedan var det så, rent fonetiskt, att Från Norrbotten till Helvetets port klingade inte lika bra som ”Norrland”.

Även det nya soloprojektet har en Norrlandstematik, men mer avgränsad. Där är det kvänernas marginaliserade historia som står i centrum. Kvänerna är en folkgrupp som existerat i trakterna kring Bottenviken sedan åtminstone 800-talet och som av vissa, till exempel Hulkoff, anses vara förfäder till dagens tornedalingar. Flera grupper i Norge, Sverige och Finland arbetar för att kvänerna skall tillerkännas rättigheter som ett minoritetsfolk.

– Historiskt hette hela det som är Norrland i dag, fast ännu större, hela Bottenviksområdet och i princip från Lofoten i Norge till Kiev och Holmgård i Ryssland, Kvänland. Det var väldigt stort och omfattande, fram till den Heliga Birgittas härjningar. Hon var för övrigt den första riktiga kolonialisten som dök upp här, tillsammans med den nya religionen, på 1300-talet.

Efter kristendomens införande, och kvänernas utplåning, kallades de norra delarna av Sverige för Hälsingland.

– Så det här med att bunta ihop hela Norrland till en enhet, det är ingenting nytt. Jag tror också att det finns en känsla av gemensam identitet i det att vi som bor i norr upplever oss som andrasorteringen. Sett ifrån den svenska överhetens perspektiv så är ju vi norrlänningar andrasorteringen.

– Men jag kan känna samma typ av tillhörighet med masarna, med smålänningar, med skåningar, med västgötar och östgötar och folk i Bohuslän. Det spelar ingen roll. Jag tror att det handlar mycket mer om konflikten mellan stad och landsbygd som man hör så mycket om nu.

Hur väl rimmar Raubtiers Norrlandspatriotism med det nationalistiska anslaget som också finns där, med formuleringar som ”Sveriges elit”?

– Är det en motsättning egentligen? Norrland är ju som sagt ofta sett som andrasorteringen, och inte alls sett som någon form av elit, vilket gör det så mycket roligare att ha en låt som heter Sveriges elit och som handlar om en skock riktiga norrlänningar som gör saker som över huvud taget inte är förknippat med elitbeteende.

Hur ser du på norrländska separatister, som tycker att man ska bryta loss Norrland, eller delar av Norrland, från övriga Sverige?

– Jag är något av en separatist själv. En gång satt jag bredvid en stockholmare på flyget, som frågade mig ”Vad tror du att Norrland skulle ha varit utan gruvorna där uppe?” och jag kände mig tvungen att svara honom: ”Vad tror du att Stockholm skulle ha varit utan gruvorna här uppe?” Det är största delen utav Sveriges bruttonationalprodukt, som de facto är högre än Norges genom oljan, men det glömmer man bort.

Det brukar talas om ”det röda Norrland”. Socialdemokratin har varit oerhört stark särskilt i kuststäderna, och även kommunismen har varit stark, inte minst här i Norrbotten. Vad tror du att det beror på?

– Det har varit bland gruvarbetare och andra statligt anställda människor, som har sökt sig till de här röda sammanslutningarna. Det fanns också ett inflytande från Finland, där det pågick ett inbördeskrig mellan röda och vita, vilket i sin tur var en fortsättning vad som skedde i Ryssland. De strömningarna har kommit hit, och det finns fortfarande starka röda strömningar över många av de gamla bruksorterna, där det kanske inte finns så mycket till bruk kvar, men ideologin finns där fortfarande.

– För mig personligen är det ganska svårt att förstå det. För mig handlar frihetsidealet om att vara fri ifrån statligt inflytande, vilket är den raka motsatsen till kommunism.

Många av de gamla norrländska proggbanden har i sina sångtexter ett frihetsideal som påminner om det som finns i Raubtiers texter, ett närmast libertarianskt frihetsideal, samtidigt som de var kommunister. Hur hänger det ihop?

– Jag kan inte få ihop den ekvationen. Kommunism för mig någonting väldigt skrämmande, någonting väldigt förtryckande, jag kan inte hitta ett enda positivt ord att säga om kommunismen. För mig är ordet kommunist ett skällsord, precis lika fult som att vara nazist.

”För mig är ordet kommunist ett skällsord, precis lika fult som att vara nazist.”

Hur tror du att det blev så på många håll här i Norrland, att de frihets- och självständighetslängtande männen drogs till kommunismen?

– Jag tror att det hade mycket att göra med att brukspatronen kanske inte var jättesnäll, eller att man kände sig fast i sitt statarliv på olika vis. Men i dag borde man ha kommit runt det där. Men många har kvar sin ideologiska övertygelse av arv och hävd och ohejdad vana. Det bara följer med och flosklerna sitter i.

Skulle du säga att det här har förändrats, att sambandet mellan den norrländska identiteten och den röda övertygelsen inte är lika starkt längre?

– Det är säkert många som blir ledsna när de förstår att jag inte är socialdemokrat, det tror jag säkert, för det är många som förknippar socialdemokrati med någonting som är jättefint och helyllesvenskt. Men socialism för mig är bara en omskrivning av kommunism, och det är ett skrämmande ord i min värld. Men den där identiteten har nog luckrats upp över huvud taget.

– Jag umgås med människor som jag får ett kulturellt utbyte ifrån. Väldigt många av mina vänner är drivna entreprenörer. Det måste man vara om man ska överleva här uppe. Det skulle inte gå att leva på socialbidrag här, för då skulle inte pengarna räcka till för att pendla till närmaste socialbyrå. Så den fantasin kan man börja släppa.

– Här uppe bor folk som får kämpa jävligt hårt för sin existens. Dugliga karlar som kan allting ifrån att bygga sina egna hem till att slakta sina egna djur. Det är sådana människor jag vill ha omkring mig, för det är sådana människor som ger mig inspiration. Det här är inte människor som har lätt att ta till sig en socialistisk ideologi, eftersom det är en ideologi som vill begränsa människor, som vill att staten ska bestämma åt vilket håll vi ska utvecklas.

Vad tycker du borde göras? Vad skulle vara bra för den här delen av Sverige?

– Det första man ska göra är att sluta kalla pengarna som man investerar här uppe för biståndspengar. Varför är det bistånd i en landsända och utveckling i en annan? Man bör också satsa på en infrastruktur som räcker hela vägen upp. Skall man knyta landet samman så är det viktigt. Sedan tycker jag att man kan titta på hur det fungerar i Norge. Jag tycker absolut att man skulle kunna tillämpa samma typ av skattelättnader för arbetsgivare även här, det vore ju en bra idé för att få folk att flytta uppåt. För det är en fin miljö att leva i.

Är du optimist eller pessimist avseende Norrlands framtid?

– Det beror helt på perspektiv. Jag är optimist eftersom jag ser hur de gamla kunskaperna bevaras genom driftiga män och kvinnor som finns här uppe, jag är optimist eftersom jag ser att det finns väldigt starka och drivna människor här uppe, som är häruppifrån och som inte har några som helst planer på att verka någon annanstans.

– Pessimist är jag när jag ser till den allmänna utvecklingen, att politiken för Norrland beslutas i de stora städerna, som rovdjurspolitiken där det beslutas om vad som ska få leva och vad som inte ska få leva. Där rovdjuren får gå före den lantbrukande befolkningen. Jag tycker att man kunde vända på det: Det enda rätta vore om vi i Norrbotten fick bestämma över råttpopulationen i Stockholms innerstad. Vi tycker att den är väldigt värd att bevara, den vill vi ha kvar.

En bild som ofta återkommer i debatten är att glesbygden är ett problem som måste lösas, genom subventioner och riktade satsningar. Är det rätt angreppssätt?

– Den här debatten finns inte på andra sidan gränsen, en kilometer härifrån. Hur kan det komma sig, att där betraktar man hela Finland, och kanske i synnerhet norra Finland, som en jättestor tillgång? Man har rekreationsorter för arbetarna i södra Finland som åker upp och åker skidor, jagar och fiskar. Det finns inte någon motsättning, ingen bild av att det skulle vara en tärande landsända.

– Bara uppfattningen om att den här delen av landet skulle vara tärande, något som tär på nationen Sverige, är ju helt befängt. Det finns så mycket specifikt som vi producerar här uppe som man inte kan producera söderöver. Jag kan inte förstå hur det någonsin skulle kunna vara tärande.

– Men jag kan garantera dig, skulle man klippa bort det så kallade biståndet hitupp så skulle ni få se vad som hände: vi blev kvar här ändå, som kackerlackor efter kärnvapenkriget.