En viktig liberal princip är att individuell frihet är ett självändamål, inte ett redskap för andra syften. Att fria människor sedan tenderar att skapa välstånd och framsteg inom de flesta mänskliga verksamhetsområden är en positiv bieffekt. Utilitarister, det vill säga människor som sätter den praktiska nyttan framför allt annat, tenderar att betrakta relationen mellan frihet och framsteg från andra hållet.
För den nyttoorienterade är frihet bra så länge den levererar ett önskvärt resultat. För så är det med nyttotänkandet, det finns alltid ett utfall som dess förespråkare föredrar framför andra. Inte sällan utgår deras bild av det önskvärda utfallet ifrån deras egen livsstil. Ett önskvärt utfall är således att fler, helst alla, skall leva som de själva. Frihet är således bra så länge människor använder sin frihet för att leva på det sätt som utilitaristerna anser är gott.
Tyvärr, för utilitaristerna, tenderar människor att vara olika och vilja leva sitt liv på olika sätt. Då är friheten inte lika önskvärd. Det är när utilitaristerna upptäcker att människor lever på fel sätt som de börjar gripa efter statens tvångsmaskineri för att lägga människors liv till rätta.
För många moderna liberaler är modernitetstanken och den urbana livsstil som de själva föredrar överordnat principer om individuell frihet.
Dessvärre har detta synsätt under efterkrigstiden brett ut sig inom den liberala rörelsen. För många moderna liberaler är modernitetstanken och den urbana livsstil som de själva föredrar överordnade principer om individuell frihet. Det avspeglas inte minst i synen på teknisk utveckling, som per definition anses vara av godo, oavsett hur den används och vilka risker som den för med sig.
Allt som uppfattas som nytt och framåtsyftande skall främjas. Nya kommunikationssystem skall bejakas, oavsett om de innebar ökade möjligheter för statlig kontroll. Samma sak vad gäller nya betalsystem, där modernitetens banérförare glatt lämnar kontanterna bakom sig för det som känns nytt och spännande. Självkörande bilar hyllas okritiskt, helt oaktat riskerna de medför vad gäller den individuella autonomin.
Synsättet tar sig även uttryck på det sociala och kulturella området. Allt som uppfattas som i något avseende traditionellt skall förkastas till förmån för det nya. Traditionell arkitektur avfärdas för att den är traditionell, medan den hundra år gamla modernismen bejakas som framåtsyftande, trots sina minst sagt belastande konnotationer till totalitära tänkesätt.
En annan avslöjande fråga är inställningen till religion, där de som sammanblandar liberalism med modernitet sällan försitter ett tillfälle att spy galla över människors privata tro. Trots att det inte finns någon som helst motsättning mellan individuell frihet å ena sidan och en religiös övertygelse, tycks dessa framstegsvurmare betrakta religionen som något särskilt förkastligt. Denna inställning till religion delar de med socialistiska radikaler, men den har mycket litet gemensamt med den liberala tradition där just rätten till ens egen trosuppfattning var ett helt centralt inslag.
Liberalismen har visserligen ett starkt track record vad gäller mänskliga framsteg. Samhällen med intellektuell, politisk och ekonomisk frihet har visat sig vara överlägsna när det handlar om att skapa välstånd och teknologiska landvinningar. Frihet är att föredra för den som vill se framsteg.
Ur ett klassiskt liberalt perspektiv är dock individens frihet ett självändamål, värt att kämpa för även om den inte skulle leda till ökad tillväxt och tekniska landvinningar. Även om människor skulle använda sin frihet till att leva på sätt som inte alla klassiska liberaler själva uppskattar. Till exempel genom att be till Gud.
