Fredrik Kärrholm: Gangsterkulturen brutaliserar våldet

Problemet med den nya brottsligheten är att brottsoffer inte vågar anmäla och att vittnen skräms till tystnad, menar polisinspektören och kriminologen Fredrik Kärrholm, som är aktuell med boken Gangstervåld: Den nya brottsligheten (Fri Tanke).

– Det som utmärker denna sorts brottslighet är en brutalitet och hänsynslöshet, säger Kärrholm när Smedjan träffar honom.

– Skottlossningar och bombattentat är bara den yttersta formen av gangstervåld. Till det hör också rån, grov utpressning, människorov och övergrepp i rättssak. Med begreppet gangstervåld vill jag betona att vi har fått en ny typ av kriminella i Sverige som har en gangstermentalitet.

Kärrholm beskriver att brottens art har förändrats på ett sätt som inte alltid reflekteras i statistiken. På samma skala finns brutalitet vid grovt våld och en allmän hänsynslöshet eller det som i boken beskrivs som antisocialt dominansbeteende.

– Den yttersta änden av skalan slutar med att en tolvårig flicka skjuts ihjäl, men hänsynslösheten rymmer också det antisociala dominansbeteendet och en hotfullhet som drabbar många människor i deras vardag. Framför allt hederliga medborgare som bor i utsatta områden.

Hänsynslösheten är i grunden ett kulturellt problem.

– Det kan yttra sig i form av brott, som ofredande eller olaga hot, men det kan också vara på gränsen mellan det olagliga och det olämpliga, i form av ett hotfullt uppträdande, nedskräpning, att spela musik högt på allmänna platser. Det handlar om att man medvetet överskrider normer och regler, och inte hörsammar auktoriteter. Detta hänger ihop – den grövsta formen av gangstervåldet och normöverträdelserna. Hänsynslösheten är i grunden ett kulturellt problem. Den kan inte förklaras av ekonomisk ojämlikhet.

Han nämner biblioteksdebatten år 2015 under vilken journalisten Paulina Neuding blev misstänkliggjord och anklagades för att ha främlingsfientliga föreställningar när hon lyfte problemen med gängen som dominerade på biblioteken.

– Det finns en uppenbar koppling till utanförskapsområden, vilka är invandrartäta, som har bidragit till en ängslighet.

Vad är den huvudsakliga förklaringen till att Sverige har problem med gängkriminalitet, eller det som du kallar för gangstervåld?

– Det finns inte ett svar, utan flera, men jag vill betona kulturens betydelse för formandet av den enskilda människans moral, och kulturens påverkan på vårt beteende. Det är tydligt när vi tittar på våra nordiska grannländer eller andra länder i Europa, som har större ekonomisk ojämlikhet, att de inte har denna typ av problem. Det som utmärker Sverige är att vi har många och stora utanförskapsområden och att det skapar förutsättningar för en subkultur som kraftigt avviker från majoritetssamhällets kultur. Den subkulturen är brottsalstrande.

Vad är det som utmärker den kulturen? Det är en blandning av amerikansk hiphopkultur, arabiska kulturer och den svenska majoritetskulturen, skriver du, men som har tagit det sämsta av alla delar.

– Det är en kultur som är präglad av en bristande respekt för lagar och regler, och en missaktning mot det offentliga. Den präglas av lättkränkthet, konfliktsökande och hämndlystnad. Den står i motsats till majoritetssamhällets traditionella värderingar som handlar om laglydnad, tolerans, samförstånd, rationalitet och vänlighet. Den gestaltas väl av de populära gangsterrapparna, och deras våldsromantik, drogliberalism, negativa kvinnosyn och idé om den starkes rätt.

– I grund och botten handlar det om att unga människor i utanförskapsområden har varit kulturellt och geografiskt segregerade. Det hade varit konstigt om det inte hade uppstått en subkultur i utanförskapsområdena.

Utifrån den samlade bilden av problemen med gangsterväldet. Vad gör vi åt det?

– För att minska brottsligheten behöver vi en lång rad åtgärder. Jag ser det som väldigt viktigt att vi får till en straffrättsreform som normaliserar svensk straffrätt. Den är exceptionellt mild. Utöver det tror jag att det är betydelsefullt att angripa gangsterkulturen.

– Sedan får det inte finnas en övertro på att man med politiska medel kan förändra kulturen. Icke desto mindre behöver vi försöka, och i det behöver alla samhällsaktörer bidra och ta ett ansvar. Det vore olyckligt med för stor statlig inblandning för att försöka styra kulturen, men skolor, idrottsföreningar, föräldrar och mediebolag bör självmant ta ett ansvar på det sätt som de tycker är lämpligt och framkomligt.

Vad behövs för straffrättsliga reformer?

– Problemet är att vi hittills har ägnat oss åt ett duttande. Jag efterlyser en genomgripande översyn av hela straffrätten, med kraftigt skärpta straff, och att vi oftare utdömer fängelsestraff. Professor emeritus i rättsvetenskap Bo Wennström har beskrivit det som att det i dag är som en hinderbana för domstolarna att nå fram till ett fängelsestraff. Det behöver vi komma till rätta med – därför att straff fungerar.

Kriminologer i Sverige hävdar inte sällan just att straff inte fungerar, medan du skiljer ut dig från denna grupp genom att väldigt bestämt hävda att strängare straff behövs. Det framstår som att skillnaden handlar om att man menar olika saker med ”fungerar”.

– Precis så. Under lång tid i Sverige har det kriminologiska etablissemanget i Sverige påstått att straff har en mycket liten, eller ingen, effekt. Det beror på att man har åsyftat att hårdare straff har en marginellt mer avskräckande effekt, och att fängelsestraff inte gör någon till en bättre person. Det stämmer. Men människor som är inlåsta kan inte begå brott. Det finns en inkapaciteringseffekt, och det är ett verktyg som vi behöver använda mer i Sverige.

En annan faktor som påverkar kriminalitet är risken att åka fast. Straffen kan vara hur långa som helst om risken att utsättas för dem är minimal. Hur ser vi till att fler lagförs?

– Det förtjänar en helt egen bok. Naturligtvis måste personer dömas till fängelse för att vi ska få en inkapaciteringseffekt, och för att de ska dömas till fängelse måste brott upptäckas och utredas framgångsrikt. Så polisens uppklarning är viktig. Upptäcktsrisken har en brottsförebyggande eller avskräckande effekt som är mer betydelsefull än straffets längd.

Vi kanske ska vara nöjda om vi år 2030 ser att situationen inte har förvärrats.

Sverige har i en internationell jämförelse få poliser, säger Kärrholm. EU-snittet ligger på 318 poliser per 100 000 invånare medan Sverige har 203 poliser per 100 000 invånare.

– Fler poliser på gator och torg är en av de viktigaste brottsförebyggande åtgärderna, liksom för ökad uppklaring. Det behövs mer resurser i hela rättsväsendet, förändringar i rättegångsbalken och utökad vittnesskydd.

– Det man ska komma ihåg är dock att svensk polis i internationell jämförelse framstår som relativt duglig. Jag är övertygad om att vi kan få en högre uppklarning, men förväntningarna måste samtidigt vara realistiska. Rättssäkerheten sätter gränser, och varje fall måste bevisas i domstol.

Förutsatt att Sverige gör rätt saker – hur snabbt går det att vända en utveckling som den som du beskriver i boken?

– Jag tror att vi kommer att ha utsatta områden och problem med gängkriminalitet även om tio, tjugo och trettio år. Vi kanske ska vara nöjda om vi år 2030 ser att situationen inte har förvärrats. Då kan vi vara nöjda – för det är svårt att komma till rätta med den här typen av gängkriminalitet som emanerar från dysfunktionella områden.

– Man ska samtidigt inte överdriva. Brottssituationen saknar motstycke i vår egen historia, och motsvarighet i närliggande europeiska länder. Men om vi jämför med vissa städer i USA, Centralamerika eller Sydafrika ser vi att situationen kan bli mycket värre. Ibland handlar diskussionen i Sverige om hur allt ska bli bra igen jämfört med nu – som att vi är på en nollpunkt. Vi är inte på en nollpunkt. Saker och ting kan bli värre. Om vi kan göra det något mindre illa än i dag är det en framgång.

Fredrik Kärrholm gästar också Smedjanpodden: 127: Vad krävs för att stoppa gangstervåldet?